Hela havet är i uppror. En jättelik våg har kastat upp båtarna i hamnen på land och krossat dem mot klipporna. Människor rusar fram och tillbaka och skriker rakt ut av rädsla. Scenen är som hämtad ur en apokalyptisk film. Casper ställer sig bredvid Saga och sväljer hårt när han ser vad som pågår utanför fönstret. Under alla sina år som klimatforskare har han aldrig sett någonting liknande. Himlen har mörknat ännu mer och havet beter sig minst sagt underligt. Vågorna kastar sig upp mot klipporna och sträcker sig girigt efter de panikslagna invånarna på ön.
Sagas ögon smalnar när hon tittar på honom och mellan sammanbitna tänder väser hon: Se nu vad du har ställt till med. Det här är ditt fel! Casper blir alldeles vit i ansiktet när han betraktar kaoset utanför fönstret, men har ändå svårt att ta till sig Sagas ord. Kan det här verkligen vara hans fel? Det verkar ju helt orimligt. Medan han funderar över sambandet mellan att han håller en vattenande fången och vädrets plötsliga omslag, så eskalerar allting ytterligare. Vattnet drar sig tillbaka ut i havet och lämnar fiskar och andra vattendjur hjälplöst plaskande i små pölar. Det är som om hela havet tar sats.
Det är ute med oss, viskar Saga och stirrar skräcklaget på de stora vattenmassorna som drar ihop sig till en enda stor jättevåg vid horisonten. Nej, det är det inte, viskar Casper tillbaka med darrande röst. Han har egentligen ingen aning om varför de viskar, men det är någonting med själva stämningen i luften som gör att han bara vill försvinna. Hur ska din mormors gamla ruckel kunna stå emot en jättevåg? frågar Saga och för en gångs skull får Casper sista ordet: Själva stugan, mormors gamla ruckel som du så fint uttryckte det, kan självklart inte stå emot vågen. Men det kan källaren. Den byggdes under Andra Världskriget och var tänkt att användas som ett skyddsrum, om det blev nödvändigt.
Saga visslar lågt och ser imponerad ut. För att vara en framstående forskare, börjar hon, men blir genast avbruten av Casper som säger: Tyst! Jag vet redan vad du tänker säga. Skynda dig nu! Vi måste hinna söka skydd nere i källaren innan vågen kommer. Och för en gångs skull protesterar inte Saga. Istället följer hon efter honom utan ett ord in badrummet, där han lyfter upp vattenanden i famnen, och nedför källartrappan. Källaren består av fyra solida betongväggar och en tättslutande lucka. Om de ska lyckas överleva någonstans när den stora vågen sveper in över ön, så är det här, för jättevågen kommer att krossa allt i sin väg. Casper placerar försiktigt vattenanden på golvet och slår sig ner bredvid henne. Det gör Saga också. Men hon sätter sig inte bredvid honom, utan bredvid vattenanden. Sedan blir de sittande och ser på varandra en stund under tystnad.
Två par anklagande ögon stirrar på honom. De ena sorgsna, de andra förbannade. När Casper låter ögonen vandra mellan vattenanden och Saga, så slås han av hur lika de är. Inte när det gäller de stora utseendedragen, men ögonen har samma intensiva glöd och djupa, havsblå färg. Om blickar kunde döda, så skulle han ha varit död nu, för Saga ser på honom med all den vrede hon känner inombords. Casper vill säga någonting för att blidka henne. Helst av allt vill han ha hennes vänskap och godkännande, men han vet att hon aldrig kommer att förlåta honom. De sitter tysta och sammanbitna en stund, i väntan på vågen, innan någonting oväntat händer.
Plötsligt börjar vattenanden gråta. Hon ger ifrån sig samma underliga, skorrande ljud som hon gjorde när han först fann henne nere på stranden. Tårarna stiger upp i hennes ögon och rinner nedför kinderna. Casper känner att han vill göra någonting för att trösta henne, men det är för sent för det nu. Den stora vågen är snart på väg rakt emot dem och det finns ingenting han kan göra för att förhindra det. Han känner sig lika maktlös i den här situationen, som inför klimathotet. Det känns som om allt redan är över och att det inte finns någon mening med att försöka kämpa emot.