Nu verkar det vara definitivt denna gång. Igår bad jag hnm dra härifrån. Nu står jag här med två barn och hjärtat sitter i halsgropen.
Jag har blivit så sviken men jag har kämpat och kämpat. Jag behöver inse att jag och barnen förtjänar bättre.
Är orolig för ekonomin och sörjer den kärnfamilj jag hoppats på. Jag känner mig så misslyckad.
Någon som kan peppa mig?
Jag hejar på dig, rätten till ett lyckligt liv.
för mig är allt kaos just nu. Rena kriget om barnen. Så mkt nytt har kommit ut. Verkar som han haft en relation med en fd klasskompis i sin hemstad. Så jag har betalat hans tågbiljetter, tagit hand om hemmet medans han roat Sig i Gbg, tydligen Har jag betalt en bolt eller två för att dom ska träffas. Som har sovit i hennes föräldrars hus. Två gånger i varsitt rum och två ggr i samma rum och han i tältsäng. Eller hur. Resor han gjorde för att återhämta sig och gå till sin brors grav.
han förstår inte att jag kräver ett gott samarbete innan han kan träffa barnen och det är så mkt konflikter. Han har gjort så många dåliga val och aktivt valt bort sina barn och deras behov till förmån för sina egna. Så ledsen men mer arg.
Han flyttade ut i måndags och nu står jag här. Jag mår lite bättre men kraschar ibland. Inte träffat honom på två veckor men råkade springa in i honom i affären precis. Helt sjukt vad stelt det var. Vi skulle firat 8 år igår och nu efter två veckor känns det som att vi inte känner varandra.
Jag har fått i ordning hemma, börjar bli fint nu. Men känslan när jag kommer hem är hemsk. Känns fortfarande sorgset och övergivet på ngt sätt.
Jag vet inte längre vad jag sörjer. Men allt känns fortfarande väldigt tungt.
Han skulle träffat barnen i tisdags men avbokade det för han tog ett extrapass på jobbet. Så nu är det väl närmare två veckor sedan han såg dem.
Han flyttade ut i måndags och nu står jag här. Jag mår lite bättre men kraschar ibland. Inte träffat honom på två veckor men råkade springa in i honom i affären precis. Helt sjukt vad stelt det var. Vi skulle firat 8 år igår och nu efter två veckor känns det som att vi inte känner varandra.
Jag har fått i ordning hemma, börjar bli fint nu. Men känslan när jag kommer hem är hemsk. Känns fortfarande sorgset och övergivet på ngt sätt.
Jag vet inte längre vad jag sörjer. Men allt känns fortfarande väldigt tungt.
Han skulle träffat barnen i tisdags men avbokade det för han tog ett extrapass på jobbet. Så nu är det väl närmare två veckor sedan han såg dem.
Hur går det för dig, TS?
Jag har äntligen lyckats avsluta min relation och det är en sån lättnad. Samtidigt som det såklart är en stor sorg. Vi bor fortfarande kvar i huset båda två och det funkar än så länge bra. Vi har heller inte berättat nåt för barnen.
Hur går det för dig, TS?
Jag har äntligen lyckats avsluta min relation och det är en sån lättnad. Samtidigt som det såklart är en stor sorg. Vi bor fortfarande kvar i huset båda två och det funkar än så länge bra. Vi har heller inte berättat nåt för barnen.
Hej!
Grattis till steget mot ett lyckligare liv. Jag hoppas att du får det liv du förtjänar och att ni kommer att kunna samarbeta Kring allt.
Jag har det jättetufft. Det enda jag vet är att beslutet är rätt. Det kommer vågor av sorg, eller om det är utmattning? som sköljer över mig.
Umgänget är jättetufft just nu. Första tillfället avbokade han samma morgon. Andra ställdes in fem minuter innan för att han missat bussen. Tredje kom han en timme sent på och hade barnen i en kort stund. Han är oresonlig och kräver hit och dit men avbokar,
Ett stort problem är att han inte verkar fatta hur olämplig han är som förälder. Tacka gudarna för att jag har ensam vårdnad. Den lilla har han noll anknytning till. Han har tidigare aldrig klarat av barnen annat än korta stunder, han har tex aldrig haft barnen själv en helg ens.
Hans boende är inte barnanpassat och vägen dit kräver bil. Han tycker att jag förstör umgänget som inte skjutsar och hämtar barnen hos honom alt inte låter honom komma hem till mig El låna ut min bil. Det har framkommit så mkt skit som han utsatt vår familj för och jag klarar inte av att vara i närheten av en så destruktiv människa. Är det verkligen upp till mig att lösa hans problem? klart jag vill att barnen ska få träffa sin pappa men det är svårt att lita på ngn som bara ljuger, inte har råd med mat till barnen, själv säger att boendet inte är lämpligt för barn, beskriver sig som djupt deprimerad?
Jag fick berätta själv för barnen att vi separerat. Den äldsta frågor varför pappa har lämnat oss? Att jag inte får lämna honom alt när kommer pappa tillbaka? Ska ni inte gifta er etc. Jag försöker att förklara allt för Honom men känner att det är svårt. Vad svarar man på det?! Jag försöker att bekräfta hans frågor och känslor och berömmer honom för att han vågar prata med mig men jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska förklara?
Jag önskar att det fanns mer stöd att få. Ringde familjerätten men blev hånad typ. Försökt få tag i barnpsykolog men svårt.
Vet inte om ngn följer tråden längre men tänkte uppdatera lite.
Det har snart gått en månad och jag börjar att få klarhet i saker och ting. Jag vaknar fortfarande och känner att det känns overkligt allting men med tiden känner jag en lättnad, en lättnad av att Inte bli bedragen längre och att slippa bli förd bakom ljuset. För barnen har det varit positivt, det lilla umgänget de har med sin pappa så gör dem faktiskt saker.
Hoppas barnen får lika tillgång till båda sina föräldrar.
Du äger inte barnen vilket du får det att låta som.
Barnen mår bäst av att få tillbringa lika mycket tid hos båda sina föräldrar.
Vidare så kommer du bli varse om att gräset inte är grönare på andra sidan.
Risken är att du träffar en man som också haft en kvinna som dumpat honom.
Det brukar resultera i att mannen aldrig igen kommer lägga alla ägg i samma korg.
De har både två och tre kvinnor i loopen samtidigt.
Hoppas barnen får lika tillgång till båda sina föräldrar.
Du äger inte barnen vilket du får det att låta som.
Barnen mår bäst av att få tillbringa lika mycket tid hos båda sina föräldrar.
Vidare så kommer du bli varse om att gräset inte är grönare på andra sidan.
Risken är att du träffar en man som också haft en kvinna som dumpat honom.
Det brukar resultera i att mannen aldrig igen kommer lägga alla ägg i samma korg.
De har både två och tre kvinnor i loopen samtidigt.
Tills han är en pappa så är det MINA barn. Han har försummat barnen grovt och aldrig brytt sig. Den främsta anledningen till att jag tog mig ur det här var barnperspektivet. Barnen förtjänar en pappa som ser deras behov och inte utsätter dem för fara. Jag har inte önskat annat än att barnens pappa ska vara delaktig men han valde bort det själv. Det yngsta barnet har noll anknytning till sin pappa, NOLL för han har aldrig brytt sig. Barnen har rätt till sina föräldrar förutsatt att dom kan erbjuda en säker miljö. Jag hindrar inget umgänge för mina barn, jag kommer aldrig stå iväg så länge deras pappa vill vara en pappa. Men att inte ge barnen mat? Att sova sig igenom hela dagar/dygn när man är ensam med barnen är-inte-okej.
Gräset är verkligen inte grönare på andra sidan men för barnen är det grönare. Jag levde med en blandmissbrukare, grovt spelmissbruk som tömde alla besparingar och tog ut på mina krediter utan lov, narcissistiska drag där han inte förstår barns grundläggande behov. Han snodde barnens matpengar och ignorerade deras existens.
jag må bli ensam för resten av livet men om det gör att barnen får en mer medveten pappa som visar uppskattning och kärlek Så är det värt det. Jag stöttar barnens pappa i allt kring barnen trots allt jag blev utsatt för. Men lika mkt tid med oss bägge föräldrar? Aldrig. Har svårt att se det framför mig då han avbokar 75% av allt umgänge.
Så man sår får man skörda
Tills han är en pappa så är det MINA barn. Han har försummat barnen grovt och aldrig brytt sig. Den främsta anledningen till att jag tog mig ur det här var barnperspektivet. Barnen förtjänar en pappa som ser deras behov och inte utsätter dem för fara. Jag har inte önskat annat än att barnens pappa ska vara delaktig men han valde bort det själv. Det yngsta barnet har noll anknytning till sin pappa, NOLL för han har aldrig brytt sig. Barnen har rätt till sina föräldrar förutsatt att dom kan erbjuda en säker miljö. Jag hindrar inget umgänge för mina barn, jag kommer aldrig stå iväg så länge deras pappa vill vara en pappa. Men att inte ge barnen mat? Att sova sig igenom hela dagar/dygn när man är ensam med barnen är-inte-okej.
Gräset är verkligen inte grönare på andra sidan men för barnen är det grönare. Jag levde med en blandmissbrukare, grovt spelmissbruk som tömde alla besparingar och tog ut på mina krediter utan lov, narcissistiska drag där han inte förstår barns grundläggande behov. Han snodde barnens matpengar och ignorerade deras existens.
jag må bli ensam för resten av livet men om det gör att barnen får en mer medveten pappa som visar uppskattning och kärlek Så är det värt det. Jag stöttar barnens pappa i allt kring barnen trots allt jag blev utsatt för. Men lika mkt tid med oss bägge föräldrar? Aldrig. Har svårt att se det framför mig då han avbokar 75% av allt umgänge.