Går i bitar

Sanningen är inte svartmålning. Det är bara fakta.

En enkel sanning från mig till dig: Han har spelmissbruk. Ni kan ALDRIG ha en relation med de förutsättningarna. Även om han skulle sluta så kan det ta flera år innan han kommer över beroendet och har ett bättre ekonomiskt tänk. Det skulle vara en sådan stor risk att han förstör både sitt och ditt liv för jättemånga år framåt!

Och som om det inte vore nog, han skiter i sina barn. Vilken normal person gör det? Vill du vara med en som behandlar dina barn så....?

Och han skiter i dig också, noll respekt. Hålla på att jaga efter andra tjejer är så omoget och idiotiskt.

Varje enskild sak du berättar är skäl nog att göra slut. Du har minst tre, eller fler.

Tack för att du skrev. Vill du fortsätta skriva? Beskriva lite mer om din situation? Jag skäms så mkt för folk skulle tycka att jag Är så patetisk som stått ut med så mkt. 

jag går i bitar för jag vill inte det här, är nog medberoende av bara fan. 

En tanke att ta med sig. De kommer att leva med separata föräldrar oavsett, så att du drar ut på det gör bara att du plågas mest själv. För deras del kommer det inte göra någon skillnad om det är nu eller om några veckor, eller månader. De reaktioner barnen har kommer ändå, och de kommer över det ändå också, men när de är större, kanske till o med vuxna, då kommer det inte göra någon som helst skillnad.

Jag vet allt det där. Jag vet det alldeles för väl, därför jag också skäms så mkt. Borde tagit beslutet för länge sedan. 

Du har givetvis rätt. Men jag har så otroligt dåligt samvete mot mina barn. De har inte valt detta. De är unga och oskyldiga och ska behöva gå igenom detta pga mig.

Du har givetvis rätt. Men jag har så otroligt dåligt samvete mot mina barn. De har inte valt detta. De är unga och oskyldiga och ska behöva gå igenom detta pga mig.

Min sambo är väldigt kontrollerande. Gör I princip ingenting hemma. Saknar empati. 
Vi bråkar varje dag. Det är liksom ohållbart. Ingen av oss mår bra. Han säger dock att han älskar mig, att han vill vara med mig och att han vill kämpa. Men jag känner att vi kämpat tillräckligt. Jag bryr mig om honom men har inga kärlekskänslor kvar längre. Ändå är jag helt knäckt över att behöva ta detta beslut. Alla drömmar jag hade om oss som familj. Mitt hjärta brister. 

Varför skäms du inför andra? Att separera är inget att skämmas för. 

Du är antagligen väldigt medberoende och det är tungt som fan.

Vilket jävla trams. Vad är det för fel på dig som tar på dig skulden för en situation som han skapat. Din roll som förälder är att vara en förebild och ge dina barn trygghet. I detta ingår att ha ryggrad och att inte vara en dörrmatta som tar på sig ansvar och skuld för någon annans handlingar. Du behöver verkligen lägga av med den där inställningen om du ska vara förebild för vilka dina barn ska bli som vuxna. 

Av erfarenhe, det kommer bli bra och det kommer ordna sig!