Är så rädd, så rädd, så rädd, SÅ RÄDD för att ha barnen varannan vecka

Jag och min man har valt att vi ska separera pga av många anledningar som tyvärr inte går att lösa eller komma över. Jag orkar inte gå igenom allt som har hänt men det här är ett förlåtande som måste ta slut. Men vi har två barn ihop och jag DÖR INOMBORDS över att han vill köra varannan vecka. Jag vill köra 2-2-3 men han säger att han vägrar. Men nu får jag ren och skär panikångest av att tänka på att jag ska vara utan barnen i sju dagar, det knyter sig i magen som en blixt varje gång jag tänker på det och nu känns det som att jag ska dö varannan vecka hela livet ut :( 

Jag skulle vilja prata med någon som har upplevt samma men som har lyckats bygga upp glädje igen och komma runt besvikelsen och sorgen? Tips? Råd? Tänker att det kommer komma många kommentarer som typ: gå och prata med en psykolog eller typ man vänjer sig? Är inte intresserad av såna kommentarer utan mer Hur har det gått för föräldrar som känts som jag, vad gör ni veckan utan barn? 

Sen undrar jag också hur man egentligen gör när man inte är överens om hur veckorna ska delas upp?? Är sju-sju någon slags standard? Varför det? Vad händer om man får till socialen för stöd och hjälp kring hur veckorna ska fördelas?