Är så rädd, så rädd, så rädd, SÅ RÄDD för att ha barnen varannan vecka

Vilken bra medmänniska du är som får en redan ledsen person att bli ännu mer ledsen och känna sig ännu sämre. Tack för din kommentar och jag ber så hemskt mycket om förlåtelse för att jag använde fel ord.

Nu är det ju inte bara din exman som bestämmer! Du kan lika gärna vägra varannan vecka. Men det leder ju ingenstans. Tycker verkligen ni ska prova att hitta fram till en kompromiss med hjälp av myndigheterna och även försöka vara öppna för att prova olika varianter som både ni och barnen är nöjda med. 

Först, så låter det som att du redan har bestämt dig för att det kommer bli katastrofalt. Då undrar jag, hur vet du det...?
Du har målat upp en bild i ditt huvud över hur det kommer bli och hur det kommer kännas, det är ditt tänkande som skapat en illusion kring framtiden och du har gått på den. Ju mer du tänker kring det här, desto mer ångest kommer du att få. Bästa nu är att ta ett steg tillbaka, jobba med acceptansen över separationen som du ändå inte kan göra något åt, försöka vara i nuet (ta en dag i taget), så får du ser hur det går och hur det känns när du väl är i den stunden du fantiserar om nu. Skulle det visa sig inte fungera alls, så får du då ta ställning till hur du kan göra på ett annat sätt. 

Jag kände som du när jag skilde mig, det var fruktansvärt jobbigt att tänka på att jag inte skulle ha barnen hos mig, och visst har det funnit tillfällen, stunder, dagar, när det har varit skit rent ut sagt, sen har det funnits andra när det har känts toppen. Och det är ju så livet är, det går upp och ner, våra känslor ändras så det du känner just nu i stunden ska du inte lita på alls. Känslorna säger ingenting om ifall något är sant eller inte. 

Oj förlåt att jag råkade tycka att det var tråkigt att du skrev "mina barn".

Va, hur fick min kommentar att känna dig mer ledsen?
Är det fel nu att skriva hur det blir i praktiken om barnen blir sjuka?

Eller blev du mer ledsen av att jag tyckte att råden du hade fått av Familjerätt är riktigt bra råd?

Har nyligen skiljt mig... Helt uppenbart är det ett problem som är större för mammor än pappor enligt min vetenskapligt tvärsäkra bedömning baserad på två typ-exempel.

Mitt ex kommer och "hälsar på", "har vägarna förbi" osv när ungarna är hos mig. Låter henne hållas. Har ingen ny tjej som skulle ta illa upp. Är väl mest att jag blir lite avbruten i vardagen.

Tycker det är skoj när ungarna är hos mig. Men har inga problem när de är hos mamman.

Hej! 

jag kände samma som du. Jag valde att stanna allt för länge med en man som jag mådde galet dålig av ha så nä inpå mitt liv för att jag inte ville ha varannan vecka livet. jag valde alltså att stanna med en man som dagligen talade om för mig hur usel jag var på ALLT. för att jag ville ha mina barn hos mig 100%. 

jag var den som körde, som fixade, som lagade mat, som lekte med barnen, som åkte på utflykter med barnen. Jag var med dem jämt (förutom när jag jobbade). 

men om sanningen ska fram, man vänjer sig. Jag blev dessutom förvånad över hur fort man vande sig. Klart att jag saknar barnen och känslan av att inte finnas för dem fysiskt jämt är jobbig ibland, men tiden gpr fort även barnfri vecka. 

jag brukar passa på att göra sånt som är ?tråkigt? för barnen ändå. träffa vänner, träna, städa. när jag flexade arbetade jag mer under den veckan för att kunna arbeta mindre under barnvecka. 

jag passar på att sova ut på morgonen på helgerna, sätta mig i soffan eller solstolen med en stor kopp kaffe. 

önskar dig all lycka, det kommer gå bra! 

Tack för att du skrev! Jag försöker tänka att jag inte är den första mamman som går igenom detta och att många känt såhär innan mig eller befinner sig i exakt likadana situationer just nu. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, för övervägde också att stanna kvar? Jag tänkte: jag kommer ju vara olycklig utan barnen så vad spelar det för roll om jag är olycklig nu i min relation för då är jag åtminstone olycklig med barn än olycklig utan barn? Men det går liksom inte. Vill som sagt inte gå in på allt som hänt mellan mig och pappan men i alla fall, känner igen mig i det du skriver så tack för att du tog dig tiden att skriva. Haha låter pretto men jag är ett vrak? :) 

Jag har tänkt på att det skulle vara en tröst att kunna göra så, åka förbi och hälsa på. Kanske äta middag tillsammans någon kväll eller att jag hämtar från skolan tidigare någon dag och kör hem barnen till honom or whatever. Skjutsar till en träning på pappaveckan eller vad fan vet jag. Men sen kanske han träffar en ny kvinna och då kanske det inte går längre? Så den tanken är bara en tröst tills jag tänker att den förmodligen inte kommer hålla :(

Men hur gamla är barnen? Tycker den infon är ganska viktig med hur det kan kännas och bli sen.. 

Om det funkar för barnen ja. 
Här hade det inte funkat.