Är så rädd, så rädd, så rädd, SÅ RÄDD för att ha barnen varannan vecka

1. Hur gamla är barnen?
2. Ring familjerätten och beställ tid för samarbetssamtal.

För mig har det väl inte gått jättebra tyvärr. Jag tror det är viktigt att hitta en hobby och försöka hålla sig sysselsatt när barnen inte är hemma. Jag tycker fortfarande det är jättejobbigt även fast det var ca 5 år sedan vi flyttade isär även fast det har blivit lite lättare. Allra jobbigast var det när dom var väldigt små. Hur gamla är barnen?

Vi körde inte varannan vecka ibörjan för barnet var så litet. Under 3 år så ska dom inte vara borta för länge från respektive förälder har jag för mig. 

Man får göra det som är bäst för barnen, så många som säger ''så ska man inte göra'' osv. 
Vi testade 2-2-3 med en tvååring men det funkade inte alls, det kändes som att hela tillvaron slängdes om vid varje byte och det märktes hur dåligt hon mådde. 

När vi bytte till varannan vecka efter 2 månader blev tösen som förbytt. Lugn, harmonisk och glad. 

Så mitt råd, lyssna inte på alla självutnämnda proffs som säger att små barn ska ha det si och så. De har inte förstått att barn, precis som vuxna, är enskilda individer som har olika behov. 

Angående saknaden, den försvinner nog aldrig. Jag gråter fortfarande i bilen på väg till jobb måndag morgon efter lämning när det ska bli mamma-vecka och då har det gått 4 år. 
Dock så lär man sig leva med den, sakta men säkert hittar man en vardag utan sitt barn den tiden man är ensam. 
Jag har alltid tränat så för mig är det en naturlig ventil. 

Ditt ex bestämmer inte. Om ni inte kan komma överens är Familjerätten det absolut bästa.

Hur gamla är barnen? För det här är ju inget som kommer vara livet ut, troligtvis inte ens tills barnen är 18. Kände INGEN med separerade föräldrar som hade VV under gymnasiet och knappt ens under högstadiet. Ingen i den åldern orkade flänga runt till olika bostäder samtidigt som de ville hänga med kompisar, pojk-/flickvänner och fokusera på plugg.

Nån bodde heltid med föräldern som bodde närmast skolan, men med den andre på sommaren för att hen bodde närmast sommarjobbet. Nån hade en förälder som bas, men kom och gick lite hos den andre. 

Det där är inget som varken du eller han kan bestämma helt på egen hand, utan ni får ta det till familjerätten och ev. sedan vidare till tingsrätten i värsta fall. Finns inget RÄTT eller FEL utan det som är bäst för juat era barn - just nu - är det som ska ligga i centrum. 

Kontakta familjerätten i er kommun och begär samarbetssamtal 

Man vänjer sig om man inte har ett val,även fast det kan vara svårt.Det viktigaste är väl att barnet har en mamma och pappa som älskar den och bryr sig om en.

Okej jag har förstått att jag ska kontakta Familjerätten där man kan få stöd och komma fram till beslut angående fördelningen.

Men det här med att jag vill spy rakt ut när jag tänker på att dela upp barnen över huvud taget?? Jag bryter ihop av bara tanken men jag förstår att det är så det måste bli och att jag får skylla mig själv eller vad man ska säga. Men usch jag går verkligen under på en helt ny nivå.