Är så rädd, så rädd, så rädd, SÅ RÄDD för att ha barnen varannan vecka

Just därför du inte ska tänka så mycket. Tankar är tankar, inget annat än illusioner. Varför är du i en framtid som inte har hänt än? Vad hjälper det att vara där redan nu? Det kanske blir helt annorlunda och då har du slösat din energi på något som aldrig hände. Sluta grubbla över allt som skulle kunna hända och alla scenarion det skulle kunna medföra. Du har ingen aning om hur det faktiskt blir, dina planer kanske håller, kanske inte, kanske du själv ändrar dig helt också och inte alls vill ta några hämtningar. Du kan inget annat göra än att leva idag, här och nu, imorgon eller nästa vecka har inte hänt än. 

Tja, du kan ju prova om du vill. Det är ju bara att sluta om det inte fungerar.

Hos mig fungerar det, jag och mitt ex bråkar inte och kommer bra överens. Det var inte därför det tog slut.

Terapi?

Här är en Pappa som mår skit över att inte träffa barnen varje vecka. Det blir så tomt och ensamt och när barnen kommer blir det liv och rörelse.
Ensamheten är ju mitt ansvar att fixa men det är svårt.

Här är en till trots att det gått 4 år sedan separation.

Kan man anlita dig som terapeut eller? Jag förbereder mig absolut på att allt det absolut värsta kommer inträffa... Men jag är inte helt dum i huvudet liksom, jag fattar ju också att jag hamnat i en kris liksom, i ett lite depressivt-tillstånd där jag har svårt att tänka klart. Ibland lyckas jag tänka att mer storsint, att det får bli som det blir och att huvudsaken är att barnen är friska och känner sig älskade. Och ibland tänker jag att barn dör i till exempel Ukraina (och andra länder) och att barn svälter i världen och då skäms jag över hur dåligt jag mår över min situation :( Men sen nästa stund börjar jag gråta över att tänka på hur jag säger hej då till barnen varje vecka och hur jag lider hela veckan av att inte kunna röra vid dom innan läggdags och att barnen ska undra vad jag gör och kanske sakna mig och tänk om han skaffar en ny kvinna som ogillar mig och allt blir ännu värre och bla bla då är huvudet igång igen och torterar mig till den gränsen där jag inte ens kan känna aptit längre och som att ingenting är kul om det inte involverar barnen? Och nu kommer jag säkert att få femtioelva kommentarer om att jag inte är en bra mamma för att jag mår så dåligt men jag tar helt ärligt inte åt mig för jag vet att jag är en bra mamma, jag råkar bara vara väldigt rädd för framtiden just nu. Och jag är besviken och ledsen och arg allt sådant som man får känna när man separerar antar jag? Men jag vill ju må bättre, annars hade jag inte skrivit den här tråden och sökt likasinnade.

Hur gamla är barnen?

Vad spelar det för roll om dom är 2 och 6 eller 7 och 11 eller 8 och 13? Asså jag undrar, menar inte att låta otrevlig utan funderar över vad skillnaden blir eftersom
många frågar om åldern? Är det för att 7-7 är bra om barnen är lite äldre och 2-2-3 oftast rekommenderas testa när barnen är små? 

Delvis det. Men äldre barn kan ju även uttrycka en egen åsikt. Om pappan vägrar 2-2-2 och vill ha vv, kan det ju bero pä att er 13-åring själv sagt till pappa hon/han vill vara vv och inte flänga for ofta emellan.

Det kan spela roll för vilken typ av svar. Är barnen lite äldre, tex över 8-9 år kan de ju själva hålla kontakt med dig på ett helt annat sätt än en 2-åring. Ni kan chatta, prata telefon, träffas ute osv utan att andra föräldern måste vara med jämt. För barnens skull är också längre tid mellan byten bättre när de är äldre.