Bo kvar i förorten eller flytta från stan

Jag växte upp i en förort till Stockholm och bor nu i en mindre stad ca en timmes bilresa från Stockholm. Det passar bra nu när man har barn, och maken är uppväxt i närheten, men det passar självklart inte alla att bo som vi. Är man en typisk storstadsmänniska skulle man kanske inte trivas här. Men vi har allt vi behöver på gångavstånd, flera halvstora städer några mil bort och det är enkelt att åka in till Stockholm över dagen. Jag älskar att ha landsbygden runt knuten men ändå nära till allt.

Det är lugnt här, inte mycket våld eller kriminalitet, det är för litet och inte den typen av människor som bor här. Inga stora gäng eller dylikt. Finns säkert enstaka kriminella, men inget som märks.

Tyvärr tror jag inte att att den negativa samhällsutvecklingen kommer att vända inom överskådlig framtid. Snarare bli värre innan det (eventuellt) blir bättre. Sverige har satt sig rejält i skiten och det är inget man fixar över en natt. Decennier av oansvarig politik har lett till dagens situation. Det är ju bara att jämföra med våra grannländer, som också har dessa problem, men inte alls i samma utsträckning. Att Sverige har det värsta skjutvapenvåldet i hela Europa, säger ju en hel del...

Jag hoppas att inte fler och fler känner sig tvingade att lämna Sverige i framtiden. Troligare är dock att fler flyttar från de större städerna, eller från de områden eller regioner som är värst. Problemen sprider sig ju även till småstäder, men det är inte lika mycket där.

Ingen jag känner bor kvar i den förort där jag växte upp. Den hade redan då problem, men inte som nu. Jag trivdes där, men skulle aldrig flytta tillbaka nu, särskilt inte med barn.

Kan tillägga att de flesta av våra släktingar och vänner bor i Stockholmsområdet, svärföräldrarna bor mindre än en mil bort, så att vi bor där vi bor är både för att vi trivs här och har våra jobb och vårt nätverk hyfsat i närheten. Jag har 1,5 km till jobbet, maken har några mil samt reser mycket (lokalt) i jobbet. Men vi jobbar båda delvis hemifrån, så vi är inte beroende av att ha jättenära.

Hur och var vill du bo? Var har du släkt och vänner? Vad jobbar du med? Allt sånt spelar ju in.

Jag skulle inte heller passa i ett "fint" område. Om jag, när jag växte upp, hade fått välja mellan förorten jag bodde i, och något av Stockholms rikaste områden (typ Östermalm eller Djursholm), hade jag utan tvekan valt förorten jag bodde i. Blandad befolkning, inte det minsta "snobbigt", inte så dyrt, inte mycket våld jämfört med idag, i alla fall en annan typ av våld. Plus att jag hade min familj och mina vänner där. Jag kände mig aldrig otrygg, trots att det fanns problem.

Idag skulle jag välja annorlunda. Tyvärr. Men det beror på samhällsutvecklingen. Många av de områden där det idag skjuts i parti och minut, där kriminella klaner delvis styr osv, var inte alls så tokiga på 90-talet.

Glömde tillägga att vi bor i villa. Jag har alltid velat bo i eget hus med egen trädgård, men vi skulle aldrig ha råd med villa i Stockholmsområdet, även om huspriserna har gått upp ganska mycket här också. Men när vi köpte vårt hus för 11 år sen, var det inte lika dyrt.

Hur man vill bo och var man har råd att bo, spelar ju också in.

Det bostadsområde jag växte upp i, är ett av Stockholms miljonprogramsområden. Det har alltid haft mer eller mindre dåligt rykte, men jag bodde i den "bättre" delen, med trevåningshus, radhus och villor. Höghusen låg på andra sidan tunnelbanan.

Den del jag växte upp i, var som vilket arbetarklassområde / lägre medelklassområde som helst. Men i höghusen på andra sidan tunnelbanan förekom det som Anonym Skogen beskriver, med gäng och knarkare som terroriserade sina grannar. När problemen började sippra över även till "vår" sida för ca 10 år sen, flyttade min mamma därifrån. Det var ändå dags för henne att byta till en mindre bostad. Både jag och syrran hade flyttat hemifrån. Mamma bor nu i ett lugnare område närmare stan.

Samtidigt bodde många trevliga människor även i höghusen. Folk från hela världen, härlig grannsämja trots problemen. Det låg kolonilotter bredvid. När man gick förbi kunde familjer ha grillfester. De bjöd in alla som passerade att komma och äta. Jag hade klasskompisar med olika bakgrund och det är inget jag skulle vilja vara utan. Våra barn har också det till viss del, men här är det mer homogent. 

Vi bor som sagt också i en liten stad, men ingen som präglas av homofobi, rasism eller kvinnohat. I alla fall är det inget som märks. Och det finns grundläggande samhällsservice. Det är egentligen det främsta skälet till att jag inte vill ha hus på landet. Det beror förstås på var man bor, men jag är lite för bekväm av mig. Jag vill inte behöva ta bilen eller cykla långt för att komma till närmaste mataffär, apotek, skola eller busshållplats.

Maken sa också direkt nej till det när vi diskuterade var vi skulle bo. Gärna ett mindre samhälle, men inte mitt ute i spenaten. 

Gällande rasism, homofobi och kvinnohat, har både jag själv och många jag känner, upplevt mer av sånt i förorter än på andra håll. Men det kanske är annorlunda i glesbygden. 

Det där med att det kan bli för mycket folk känner jag igen. Jag blir ofta stressad när jag är i Stockholm och går på någon gata med trängsel eller åker i den fulla kollektivtrafiken. Jag skulle inte vilja bo så. 

Varsågod!

Men ärligt talat Fröken Allvar. "Svikare av förorten"?

Om du bodde i ett lugnt och tryggt men tråkigt villaområde, och flyttade därifrån för att du ville bo mer centralt och livligt, skulle du känna dig som en svikare då? Som inte stannade kvar och livade upp området.

Det har jag svårt att tro.

Det är en farlig tanke att enskilda medborgare skulle ha något särskilt socialt ansvar för just förorten. På bekostnad av sin egen trygghet och trivsel dessutom. Ingen skulle resonera så om andra områden. Du skriver att du inte vill känna så eller tänker bry dig om det, men du har ändå de tankarna?

Självklart ska du inte flytta om du kommer fram till att du trots allt hellre vill vara kvar. Och gör inget förhastat. Men stanna av rätt anledning. Att du själv vill och trivs.