Intelligens

Känner igen

Men man kan alltid vara en bättre version av sig själv. Att försöka. Att vara lojal och ha arbtesmoral är viktigt. 

IQ är i sig inte förenklat, utan det mäter något konkret. Visserligen en del av en helhet, men problemet är att resten av den helheten inte är kvantifierbar på samma sätt. Vetenskap har regler som måste följas för att något ska få kallas vetenskapligt, och IQ håller sig inom reglerna, medan saker som EQ inte gör det. Dessutom finn det, som Soryu påpekade förut, ett påvisbart samband mellan IQ och andra "intelligenser", vilket gör att IQ ändå är ett ganska användbart verktyg för att ge en överblick över helheten. Det är inte perfekt, men det är det bästa vi har för tillfället.

Jag gillar också Gardner med olika intelligenser. Problemet är att tester med det är självskattning där man svarar ja eller nej på frågor och ja är alltid rätt svar så det räcker att ha alldeles för stort ego eller DÅLIG självkännedom och överskatta sig själv för att få höga poäng och vara intelligent. Så mätmetoderna är verkligen jättedåliga för Gardner istället för IQ. 

Ja precis. Man pratar ibland om kategorisk perception, dvs. vår tendens att uppfatta kategorier vilket medför en bias att uppfatta sådant som faller inom kategorierna som mer lika än vad det verkligen är, och vi uppfattar skillnaden mellan fenomen av olika kategorier som mer åtskiljda än vad de egentligen är. Det är väl en grundläggande aspekt av vår kognition tänker jag mig.

Till dig som skrev att din pappa var läkare: Visst, förmåga att läsa av människor och att ha social kompetens är också viktigt. Det behövs inte särskilt mycket av det för att klara av utbildningen, men i många medicinska discipliner behövs det för att göra ett bra jobb.

Jo, det så jag menar. 

IQ är förenklat fast ändå inte. Vill man ha det övergripande räcker det med att definiera med IQ. 

Jag tänker att det är som att förklara varför 2 blåögda kommer få två blåögda och hur den kunskapen fungerar, så att man får helheten.

Men finns ju så mycket som ingår i den kunskapen. För visst kan två blåögda få en brunögd avkomma.

Och komplext är det. 

Genetics and environment  

Soryu:

Vad tycker du om de som utbildar sig utomlands för att de inte kommer in och jobbar här sen. 

Tycker du att vårdkvalitén blir sämre?

Jag antar inte att de har högt IQ som du. Och de sollas inte bort liksom pga det.

Omg du verkar begåvad.

Har du egna barn? Har de också högt IQ? Och din tjej har hon också högt IQ? 

Soryu tycker du att jag verkar dum? 

Asså att jag skriver knäppt och gör bort mig, eller att det ok det funkar. 

Tack för komplimangen.

Mitt intryck är att de allra flesta som går läkarutbildningen utomlands är förnuftiga och seriösa personer och att det inte är någon större skillnad mellan dem och oss som pluggat i Sverige. Men det finns som jag förstår det vissa universitet utomlands där utbildningarna verkar rätt så dåliga, och det finns tyvärr några kollegor som pluggat utomlands som inte verkar kunna särskilt mycket. Jag har nog sällan eller kanske aldrig träffat någon som pluggat i Sverige som verkar riktigt undermålig kunskapsmässigt. Men som sagt, jag uppfattar de allra flesta som kompetenta oavsett var de studerat!

Mina barns mamma (som jag sedan många år inte lever med) är väl en liten bit över genomsnittet i begåvningsnivå och jag tror att mina barn också ligger ungefär där men det är svårare att gissa med barn. Min förra flickvän är ungefär på min nivå som jag bedömer det.

Jag tycker att du skriver lite rörigt emellanåt, men jag tycker inte att du verkar dum och baserat på det du skrivit i den här tråden hade jag inte gissat att du ligger under genomsnittet. :)

1. Det är till glädje för mig själv att kunna sätta mig in i saker fort och slippa lägga en massa tid på att läsa in saker som för andra tar många många timmar. 

Men jag fungerar inte så bra i grupper med lägre begåvning och blir ofta märkbart frustrerad av att hela tiden vänta på att de ska förstå eller våga ta beslut. Lösningen på mitt problem var att skaffa en högre utbildning och jobba med andra intelligenta personer.

2. Jag gjorde officiellt MENSA-test under studentåren. Jag trodde inte att jag var så väldigt begåvad men jag ville veta hur mycket som skilde mig från medel, och varför långsamma personer frustrerade mig så.
Då jag fick precis under nivån för medlemskap i MENSA så insåg jag att här hade jag visst en fördel. 

3. Jag saknar inte respekt för de som har enklare liv och jobb. Deras arbete möjliggör delvis mitt arbete, och de som sköter sina rutinjobb till punkt och pricka är en viktig del av ett fungerande samhälle. Men jag kan känna både medlidande och i några fall förakt för de som (enligt mig) kastar bort sina möjligheter, när de faktiskt kunde ha gjort något större eller bättre av sitt liv och den begåvning de har. Jag tycker inte om slöseri. Men det är inte alls säkert att personerna hade hållit med om att de slösar bort någonting.

4. Jag har skrapat ihop några miljoner nu så jag tycker nog att min begåvning har gett mig goda förutsättningar. Men den främsta insikten är kanske att man inte behöver spara eller spendera på ett visst sätt för att alla andra gör det. Jag är individualist in i ryggmärgen och jag prioriterar som jag vill, inte för att imponera på någon annan.
Så min bil kanske är 10 år gammal och jag kanske hoppar över säsongens mode men jag har några föremål i min ägo som är värda en årslön i pengar och mycket mer för mig personligen.

5. Jag är rolig och slagfärdig i samtal och skulle säga att jag fått flera jobb på det, i konkurrens med andra akademiska hardcorekandidater. Verbal humor är situationsbetonad, kräver timing och finess. Min begåvning låter mig snabbt lyssna in människor och jag kan i princip tala med vem som helst och knyta an till något de är intresserade av, eller ganska snabbt komma ner en bit i deras personlighets- och erfarenhetslager. När jag är "på" kan jag vara den mest intelligenta och charmiga person du har träffat (vilket mer än en person har sagt till mig). Det finns de som har beskrivit sig som "golvade" till gemensamma vänner när de träffat mig första gången socialt.

Ingen partner har gjort slut med mig, jag har valt dem aktivt och jag har lämnat dem, utom den jag till sist bestämde mig för. Skulle tro att det räknas som en fördel. Jag har fått nej av en man som då var upptagen, men han har inte glömt mig på 30 år och har fortfarande kontakt med mig.

Eftersom jag normalt slår ifrån mig andras åsikter och smicker till stora delar (då jag trots allt vet bättre än de vilka begränsningar min begåvning ändå har och vilka tricks jag tar till) så kan jag dock tappa respekten för den som faller alltför lättvindigt.

Jag försöker att bara använda min påverkan/ manipulation för goda ändamål: För att rätta till myndighetsfel som drabbat släkt eller vänner, skaffa prioritering för den som förbisetts i vården och inte kan föra sin egen talan, eller för att grunda förtroende för företaget jag jobbar för.

Att manipulera en partner eller en god vän ser jag som lågt och osportsligt och jag berättar ibland för mina nära vänner vilka knep jag använder i arbetslivet, för att göra dem uppmärksamma på egna svaga punkter. Att förstå världen och livet för att göra medvetna och informerade val som leder till den egna definitionen av lycka är vad mitt liv handlar om.