Opassande kategori kanske. Men men. Hur känns det att ha högt IQ? Hur vet ni/ hur visste ni att ni har högt IQ? Vad tycker personer som har högt IQ om personer med lägre? Tycker ni att ni har högre levnadstandard pga högt IQ? Kan ni nämna fördelar som det ger er/ typisk situation där er IQ har gynnat er?
"du har bara lärt mig en värdefull sak, och det är att överväga IQ mer än utseendet på tjejerna som jag träffar för jag kommer inte orka leva med en trög" "utseende försvinner men IQ består"
"du har bara lärt mig en värdefull sak, och det är att överväga IQ mer än utseendet på tjejerna som jag träffar för jag kommer inte orka leva med en trög" "utseende försvinner men IQ består"
Opassande kategori kanske. Men men. Hur känns det att ha högt IQ? Hur vet ni/ hur visste ni att ni har högt IQ? Vad tycker personer som har högt IQ om personer med lägre? Tycker ni att ni har högre levnadstandard pga högt IQ? Kan ni nämna fördelar som det ger er/ typisk situation där er IQ har gynnat er?
Jag tror på att lagom är bäst. När man ser sig omkring är riktigt lyckade personer sällan extremt intelligenta, däremot brukar de ha en hög social kompetens. (Det är väl också en form av intelligens?)
Vet inte om jag har högre intelligens än genomsnittet, men jag har en snabb hjärna och väldigt bra minne. Jag är tveksam till intelligenstests tillförlitlighet, har gjort några och har då runt 130 i resultat. När jag var yngre blev jag ofta irriterad på andra som tog sååå lång tid på sig att förstå saker och jag hade noll förståelse för personer som man måste förklara varje litet steg i en tanke eller sammanhang för. Jag upplever också att jag ofta tänker på ett annorlunda sätt än majoriteten, svårt att förklara hur.
Nu är jag äldre och har mer tålamod och ödmjukhet inför att vi alla fungerar olika. Jag tar tid på mig att förklara på olika sätt och följa upp att de jag pratar med förstår.
Att jag ser svagheter i olika resonemang, har lätt att se sammanhang med mera är förmågor som har varit bra i mitt arbete. Likaså att jag har hög arbetskapacitet, behöver inte lika lång tid som andra när det gäller tankekrävande arbete.
Min son däremot är superintelligent och det har mest varit negativt för honom hittills. Han har haft svårt med jämnåriga, då han varit på en annan nivå kunskapsmässigt och i hur avancerat han har kunnat resonera i olika åldrar. Han har också svårt att förstå att andra fastnar för meningslösa och inte så utvecklande nöjen (som enkla mobilspel, stirra på meningslösa klipp t ex). Han har också haft problem i skolan när han blivit totalt uttråkad av att inte få några som helst utmaningar och lärarna då tyckt att han är ett problem. Ibland är det som att han vet saker redan innan de ska lära sig det i skolan. Nu på gymnasiet (han går sista året på Na) är det fortfarande så att han redan kan det mesta av matten och fysiken osv fast han aldrig har ansträngt sig för att lära sig det. Jag förstår inte riktigt hur det kan komma sig, men men bra att han inte behöver plugga kanske (han behöver plugga när det gäller historia, SO o dyl så det är ju bra att han lär sig lite studieteknik.)
Han är däremot inte särskilt snabbtänkt. Han är mer en forskartyp som verkligen går igång på utmaningar och komplexa problem. Han är känslig och har låg självkänsla och jag tror att han grubblar för mycket. Tror att det kan vara en baksida med hög intelligens för vissa. En psykolog sa till mig en gång att den svåraste personlighetstypen att vara född med är att vara intelligent och högkänslig.
Det är både ett nöje och ett helvete att vara förälder till ett intelligent barn måste jag tillägga. Ett nöje för att man kan resonera med barnet redan när barnet är litet, man slipper vanliga problem som andra har med sina barn eftersom barnet förstår. Ett helvete för att skolan inte förstår sig på barnet när barnet inte är som det borde vara enligt deras "manual" och det inte finns någon npf-problematik. Skulle säga att det är skolpersonal som har förstört mitt barns självkänsla.
Jag har alltid haft lätt för logisk tänkande. När jag var 20 gjorde jag ett professionellt test, för jag var nyfiken, och fick 135.
Åt ena sidan tycker jag det är kul, men åt andra sidan orsakar det en del lidande för mig. Jag har intelligensen att göra mycket, men inte motivationen. Jag har även svårt att koncentrerar mig och dessutom är jag social inkompetent. Det leder till att jag inta har uppnått något särskilt i mitt liv - jag har pluggat på universitetet, men något som är, ur ett jobbsynpunkt, helt meningslöst. Dessutom har jag inte haft ork eller intresse att fördjupa mig vidare utan gjorde enbart det som krävdes, så jag kände mig oftas dum jämfört med kollegorna. Masterstudierna började jag med två gånger, men avbröt bägge gångerna för jag är så omotiverad och skjuter upp allt. Jobb har jag väldig länge haft olika sorts studentjobb och sedan kontorsjobb som jag visst gillar, men som är såklart på ett basic nivå.
Att jag vet att jag har haft potential till mycket mer är frusterande. Jag tror det hade därför varit enklare för mig om jag vore inom normalspannet, för då hade jag inte behövt känna mig dålig över att inte når upp till min potential.
Jag har dessutom sedan länge misstänkt att jag kanske har Aspergers. Jag kom på av en tillfällighet för ungefär 10 år sedan att jag uppfyller en del kriterier och den senaste tiden kom jag på att mycket mer som jag gör/hur jag känner är ett tecken på just det. Så det kanske förklarar mina problem. Samtidigt gör det mig ännu mer frusterad, för många med just Aspergers kommer långt just pga det.
Jag har alltid haft lätt för logisk tänkande. När jag var 20 gjorde jag ett professionellt test, för jag var nyfiken, och fick 135.
Åt ena sidan tycker jag det är kul, men åt andra sidan orsakar det en del lidande för mig. Jag har intelligensen att göra mycket, men inte motivationen. Jag har även svårt att koncentrerar mig och dessutom är jag social inkompetent. Det leder till att jag inta har uppnått något särskilt i mitt liv - jag har pluggat på universitetet, men något som är, ur ett jobbsynpunkt, helt meningslöst. Dessutom har jag inte haft ork eller intresse att fördjupa mig vidare utan gjorde enbart det som krävdes, så jag kände mig oftas dum jämfört med kollegorna. Masterstudierna började jag med två gånger, men avbröt bägge gångerna för jag är så omotiverad och skjuter upp allt. Jobb har jag väldig länge haft olika sorts studentjobb och sedan kontorsjobb som jag visst gillar, men som är såklart på ett basic nivå.
Att jag vet att jag har haft potential till mycket mer är frusterande. Jag tror det hade därför varit enklare för mig om jag vore inom normalspannet, för då hade jag inte behövt känna mig dålig över att inte når upp till min potential.
Jag har dessutom sedan länge misstänkt att jag kanske har Aspergers. Jag kom på av en tillfällighet för ungefär 10 år sedan att jag uppfyller en del kriterier och den senaste tiden kom jag på att mycket mer som jag gör/hur jag känner är ett tecken på just det. Så det kanske förklarar mina problem. Samtidigt gör det mig ännu mer frusterad, för många med just Aspergers kommer långt just pga det.