Opassande kategori kanske. Men men. Hur känns det att ha högt IQ? Hur vet ni/ hur visste ni att ni har högt IQ? Vad tycker personer som har högt IQ om personer med lägre? Tycker ni att ni har högre levnadstandard pga högt IQ? Kan ni nämna fördelar som det ger er/ typisk situation där er IQ har gynnat er?
Jag har högt IQ. Fick maxresultatet på Mensas test när jag gjorde det i 25-årsåldern. Var inte med i föreningen särskilt länge för jag tyckte inte att jag hade så mycket gemensamt med de personerna jag träffade därigenom.
Allt som har haft att göra med skola eller att på annat sätt lära mig saker har alltid varit lätt för mig. Jag har aldrig behövt plugga och kämpa så mycket som de flesta andra, så på det sättet har det ju varit väldigt fördelaktigt. När jag gick i skolan var allt väldigt lätt och jag fick alltid alla rätt på allt utan att direkt göra några läxor (för jag hann med läxorna på lektionerna), men jag tror att jag förstod att jag var smart först någon gång i kanske femman eller sexan.
Jag tycker om att prata om saker på en nivå som jag upplever att ganska många människor har svårt att möta mig i, så det har ju lett till att de flesta av mina vänner också är intelligenta. Men jag kan ofta känna att en del diskussioner mellan människor förs på en nivå som är väldigt låg, och då blir det svårt för mig att bli intresserad av att delta i diskussionen vilket väl då är en negativ konsekvens av att ha högt IQ. En av mina närmsta vänner, som jag känt i över 20 år, är inte särskilt intelligent men vi har mycket gemensamt ändå, så det är inte så att jag absolut inte kan umgås med andra.
Du undrar också om levnadsstandarden. Det handlar väl mest om hur mycket pengar man har, och jag har ett välbetalt jobb så jag hade kunnat ha en hög levnadsstandard om jag var intresserad av det, vilket jag dock inte är.
Jag har högt IQ. Fick maxresultatet på Mensas test när jag gjorde det i 25-årsåldern. Var inte med i föreningen särskilt länge för jag tyckte inte att jag hade så mycket gemensamt med de personerna jag träffade därigenom.
Allt som har haft att göra med skola eller att på annat sätt lära mig saker har alltid varit lätt för mig. Jag har aldrig behövt plugga och kämpa så mycket som de flesta andra, så på det sättet har det ju varit väldigt fördelaktigt. När jag gick i skolan var allt väldigt lätt och jag fick alltid alla rätt på allt utan att direkt göra några läxor (för jag hann med läxorna på lektionerna), men jag tror att jag förstod att jag var smart först någon gång i kanske femman eller sexan.
Jag tycker om att prata om saker på en nivå som jag upplever att ganska många människor har svårt att möta mig i, så det har ju lett till att de flesta av mina vänner också är intelligenta. Men jag kan ofta känna att en del diskussioner mellan människor förs på en nivå som är väldigt låg, och då blir det svårt för mig att bli intresserad av att delta i diskussionen vilket väl då är en negativ konsekvens av att ha högt IQ. En av mina närmsta vänner, som jag känt i över 20 år, är inte särskilt intelligent men vi har mycket gemensamt ändå, så det är inte så att jag absolut inte kan umgås med andra.
Du undrar också om levnadsstandarden. Det handlar väl mest om hur mycket pengar man har, och jag har ett välbetalt jobb så jag hade kunnat ha en hög levnadsstandard om jag var intresserad av det, vilket jag dock inte är.
Jag ligger på 150 IQ i SD15 skalan, vilket är den riktiga skalan.
Jag skulle önskat att jag hade 170 IQ, 150 är bra men det kräver ändå att jag måste tänka extra gång ibland för att förstå uppenbara saker, så extremt smart är inte 150.
Ingen av mina tidigare flickvänner har gjort något IQ-test så jag kan ju bara gissa mig till ungefärligen vilken nivå de legat på. Jag uppfattar det som att alla utom två legat lägre än jag, och de andra två har varit på ungefär samma nivå. Det är klart roligast att vara med en partner som kan möta mig intellektuellt, men det är inget jag på något sätt kräver eller förväntar mig, och det är också så mycket annat som är viktigt i en relation så att det är ju bara en faktor bland många. Men med det sagt hade det nog inte funkat med en partner som är under medel för då är vi för långt ifrån varandra.
När det gäller samtal så handlar det om att personer som är mer intelligenta i allmänhet är bättre på att tänka komplext och se flera olika perspektiv. Det gör samtal med intressanta oavsett vilket ämne man pratar om. Många personer i det lite lägre intelligensspannet har svårt att hänga med i samtal på en sådan nivå och för mig kan det då bli lite ointressant.
Vad som är töntigt och inte är ju såklart en fråga om smak och preferens. Det som du tycker är töntigt tycker andra är roligt, och vice versa. Många med hög intelligens pratar om saker som jag inte alls tycker är intressanta, och de personerna tycker jag inte heller så mycket om att umgås med. Jag tror att många av de samtal jag tycker om att ha hade framstått som tråkiga för många andra, både personer som pga låg begåvning har svårt att hänga med och andra med högre begåvning som bara inte alls delar mina intressen eller perspektiv.
Jag skulle inte säga att min vardag är enklare än genomsnittspersonens. Till skillnad från någon annan som skrev här är jag inte alls särskilt bra på att planera min tillvaro med att köpa kläder till barnen fem år i förväg osv. Tvärtom är mitt huvud fyllt av en massa saker som jag är intresserad av, så att jag kan ofta vara ganska disträ och oorganiserad i det praktiska vardagliga livet.