Är han överdriven?

Det har gått så långt att jag på riktigt blir RÄDD när dottern springer iväg 3 meter ifrån mig i en affär. Jag finner mig  ljuga om helt normala saker för att undvika ett skuldbeläggande känsloutbrott. Jag känner mig konstant som en hemsk människa som gör allt fel. Jag är rädd för att spilla ut tvättmedel i badrummet, tappa ett hårspänne, använda rengöringsspray när dottern är i samma rum.
Jag får heller inte använda insektsspray utomhus på sommaren eller sätta ut myrdosor inomhus. Måla om kan vi inte för det är farligt för henne. Jag känner mig hela tiden övervakad. 

Det känns som om han äger mig. Att om jag, till exempel, skulle vilja separera så skulle han förbjuda det. Som om han vore min förälder. Som om han typ skulle gå till Soc och begära enskild vårdnad så att han kunde ha kontroll över barnet eftersom jag är en sådan oerhört oansvarig och opålitlig förälder. Som om han inte skulle tillåta att HANS dotter växte upp med separerade föräldrar.
Jag känner mig som en fånge. 

Han är både neurotisk och har ett osunt kontrollbehov. Så kan ni inte ha det, han
håller på att knäcka dig. Om han inte söker hjälp på allvar måste du lämna honom.

Din man är sjuk. Han kan inte hjälpa sitt beteende. Det handlar inte om dig eller hur du är som förälder utan det ligger i honom och han behöver hjälp!

Ta hjälp av släkt och vänner om han inte lyssnar på dig.
Du kan prata med bvc-sköterskan själv så kanske hon kan komma med tips och råd.
Ring Vc och prata.

I värsta fall ringer du soc och ber om föräldrastöd och gör en orosanmälan om han inte lyssnar. För då kommer han bli tvungen.

Det kommer inte hända att han får ensam vårdnad och hotar han med att ringa soc så ring dem själv först.
och ta hjälp av bvc, släkt och vänner. Var inte tyst om hans beteende, prata om det! med alla du känner och litar på.

Han är sjuk och hans beteende är faktist det som är en fara för barnet. Jag skulle separera och söka ensam vårdnad.

Det låter en smula nervöst, och på ett sätt där han skulle behöva lite profshjälp.
Men det du kan göra är väl mer att inte skapa en konflikt runt det, utan mer att ta barnets säkerhet som en naturlig del att prata om. vad är farligt, vad är inte farligt? Vad är ens begreppet farligt? Lite filosofisk och psykologiskt, på en lugn mjuk nivå, i stället för att skapa konflikt, ta det som är viktigt för honom på allvar. Bekräfta hans oro, men inte nödvändigtvis hans hysteri.
Tycker inte du behöver känna dig ifrågasatt inför barnet, medan det är så pass litet.
Men helt klart så måste du, ni, jobba med det där.

Din man är sjuk. Du kan inte "få honom att inse" nåt, inte släkt och vänner heller. Han måste själv hamna där.

Det du kan göra är att ta kontroll över ditt eget liv. Spara pengar för eventuell (enligt mig självklar) separation. Meddela din omgivning om hur sjukt ni har det. Ta reda på vad som gäller juridiskt vid separation, så du inte behöver ta hans hot på allvar. 

Jag tycker du ska lämna honom.

Vad spelar det för roll? Varför ens diskutera detta? Låt honom känna att han tar hand om sitt barn. 

Ja, har du inte någon idé själv om varför?