Är han överdriven?

Jag har inte läst alla dina inlägg men detta låter sååå som min man, bara att han är starkt kristen och allt annat är sataniskt. 
Varje leksak ska granskas, kläder likaså, vi är överens om att vårt barn inte ska se på skärmar för tidigt. Men han liksom kastar sig framför tvn om ungen råkar titta åt det håller när jag bär på honom.
Det är ju inte att vi aktivt hsr honlm framför skärmar på så sätt.
Jag får heller inte sminka mig, klä mig hur eller vilket sorts material jag vill, ha vilka appar jag vill på mobilen, inte vaccinera mig om jag vill osv. osv.... 
Vågar inte ens tänka tanken på att föreslå en evt skiljsmässa.
Hanvill för övrigt flytta utomlands där det finns fler starkt troende och inte i detta "djävulska samhälle" vi lever i här. 
Jag tror min man har någon sorts diagnos (mkt möjligt att jag också har) 
Men vi har liksom barn och jag älskar verkligen honom. Jag vill bara kunna få vara som jag är och göra som jag vill (utan att det skadar honom såklart)
Har du möjlighet att få samtalsstöd?
Jag har inte gått på länge, men känner nu att jsg måste börja igen, även blivit erbjuden via bvc.

Starta ett emotionellt helvete med beskyllningar och skuldbeläggande och utpressning. 

Oj det låter ju hemskt! Kan ni inte gå i samtalsterapi?

Jag vet inte. Jag har tillgång till kurator via bvc i en specialgrupp för mammor som levt/lever i miasbruk/våld så jag har tänkt börja där och se för  vidare rådgivning.
Hur tänker du själv? Vill du gå i terapi?

Det han gör mot er kan liknas med psykisk misshandel och du borde kunna få hjälp via soc. Och du borde försöka få samtalsstöd så att du kan bygga upp styrka att bemöta detta. Jag vet tyvärr för lite för att kunna säga vad mer det finns för hjälp.

Du måste därifrån, din man är sjuk och han skadar barnen när han håller på så här. 

1 Ställ dig i bostadskö överallt där du har möjlighet att bo. Ring värdarna och kolla om det finns förtur för någon med barn som ska separera.

2 spara alla pengar du kan. Göm undan på en väns konto eller så, alt ta ut kontanter varje gång du handlar. 

3 Kontakta en kvinnojour, soc och en samtalsterapeut som kan stödja dig eller tala med en person du litar på. 

4  Börja förbereda för separation. Packa sånt du och barnen behöver och ha en krisväska som du snabbt kan få med dig. Har du tagit ut kontanter bör de dock bäras med dig hela tiden ifall du inte får tag i väskan. 

5 skaffa en annan mobiltelefon som du enkom ger nr till såna du litar på aldrig i livet ger det nr till honom. 

6 Flytta/åk till en kvinnojour eller vad som nu behövs och meddela honom det alternativt att du meddelar honom det när du har någon med dig!  
Tala även om att from nu har ni skriftlig kontakt via sms och att du bara kommer att svara på sådant som gäller barnen och att du kommer att kolla din tfn endast en gång om dagen (eller varannan dag eller vad du nu känner att du orkar)  Blir han otrevlig så kommer du inte att svara. Ha din gamla tfn avstängd och sätt på den en viss tid varje dag och läs igenom, spara allt. 

7 Låt honom träffa er utomhus bland folk. Vill han ha annat umgänge får han följa med på samtal med soc så ni kan reda ut hur det ska gå till eller stämma dig. OBS att du måste kontakta soc om ni har gemensam vårdnad så de är insatta i varför du flyttar. DOCK räkna inte med att de står på någons sida vid ev tvist. Men meddela dem och tala även om att du inte kommer att försöka förhindra umgänge. 

Nej. Jag vill inte gå i terapi. Jag har redan bestämt mig. Jag vill bara bli frisläppt. 

Tro mig, jag har försökt det där. Det fungerar inte. Hans respons är bara: ja men jag känner så här och det har jag rätt till att uttrycka. 

När jag försökt diskutera farligheter så vrider och vänder jag bara på hans ord och manipulerar dem till hans nackdel, anser han.

Det är först när han inser att utomstående gör på ett annat sätt som han kan släppa farligheter. Han har alltså inget förtroende för mig som förälder. Känns det som. Jag har inget mandat. 

Sen är det andra saker som inte är bra. Vi bor i ett hus och flyttade hit för 2 år sen. Han känner en "enorm frihetskänsla" här eftersom han slipper grannar och vi inte behöver tala med låga röster för det finns inga grannar som kan höra oss. I lägenheten sa han till mig om jag pratade för högt om privata saker. Jag fann mig börja prata lågt i mitt eget hem. Och så vidare.

Hur som helst. Jag vantrivs här. Det har jag tagit upp med honom. Hans respons var att vi kan inte flytta härifrån på grund av hans frihetskänsla och det särskilt inte till någon lägenhet för då KREVERAR han. Jag sa: "ja, men JAG kreverar HÄR". Det fick jag ingen reaktion på. Ingen diskussion. Ingen förståelse. Ingen vilja till kompromiss. Han vet om att jag känner så här men han bryr sig inte. 

Och ett annat exempel: hans förälder vill bjuda oss och hans syster med familj till en fjällstuga i vinter. Han frågar ju om jag vill, för så gör man ju, rent tekniskt,  men det är ju redan bestämt, känns det som.  Jag kan inte bli sur eller inte vilja för det är sjukt otacksamt när hans förälder ju bjuder oss. Jag sa att jag ville tänka på saken. Men så blev det förstås pressande frågor varje dag om jag bestämt mig än, för han skulle tycka att det vore jättekul och hans förälder behöver veta. Det förstår jag förstås men det är inte det, det är att det indirekt redan ska bli så för att han känner att han vill. Vad jag känner verkar inte spela nån roll.
Jag har liksom inget val. Oavsett vad jag vill.

Ja och sen vidare angående boendet; han hade hela tiden kvar sin gamla lägenhet, innan vi fick vår dotter alltså, han hyrde ut den i andra hand. Han var totalt motvillig till att planera en gemensam framtid boendemässigt. Han tyckte att han redan hade OFFRAT ALLT när han övergav sin lägenhet i stan och flyttade in på prov hos mig.
Men sen när jag blev gravid, då dög det plötsligt och då hette det att han bara hade haft kvar lägenheten för VÅR skull, som en bytesinvestering ifall vi ville flytta. Det var ju bara bullshit. Men tror ni att han då nyttjade denna bytesmöjlighet? Nej. Det var jag som sa upp min lägenhet och flyttade hit där vi bor nu. Han hade fortfarande kvar sin lägenhet trots att vi bodde i huset, tills hans hyresvärd tvingade honom att säga upp den. 
Orsaken till att han hade kvar den var ju för "vår skull". Som sagt. Återigen; aldrig någon vilja till kompromiss. 

Nu kanske ni undrar varför jag flyttade hit med honom då, tja jag tänkte att allt skulle bli bra med det nya barnet och allting. Jag kände att jag inte hade så mycket val. Var väl förblindad av undret att bli gravid i 40-års åldern. 

Dags att ta kontroll över ditt liv, TS

TS: Du har ett val. Du kan välja att sätta ner foten en gång för alla.
Ta kontrollen över ditt liv.
Vägrar han låta dig få din vilja fram någon gång så lämna honom.
Man är två i ett förhållande och båda måste jobba för att det ska fungera.
Du verkar ha ställt upp på alla hans nycker,fast du egentligen inte har velat,medans han inte har gjort ett dugg för din skull.
Fundera på om det verkligen är så du vill leva.

Så. Nu är det gjort. Jag har sagt att jag vill separera.

Bra gjort! Håll fast vid det hur mycket han än bönar och ber. Har du någon som kan stötta dig? Vän, släkting, kvinnojour?

Bra gjort! Hyr reagerade han?