Är han överdriven?

Det här låter allvarligt, fortsätter ni så här så kommer dotterns utveckling hämmas. Han är sjukligt orolig och måste inse det. Det du måste göra är att inte ge efter för husfridens skull, för det blir bara värre ju längre tiden går. 

Börja med att söka hjälp hos BVC men tveka inte heller att söka stöd hos socialen. 

Tvivla inte på ditt sunda förnuft! Titta på andra föräldrar på förskolan och runt omkring dig, de beter sig förmodligen mer som du och mindre som din partner. 

Läs alla TS inlägg.

Detta är ett sjukligt beteende som har gått överstyr, vilket redan psykolog har konstaterat och de är bättre kvalificerade än du på att bedöma det. Mannen har inte ens sjukdomsinsikt nog för att klara att höra det av en utbildad person att han behöver ändra på sig.

Barn som uppfostras i sånt kommer ofta att utveckla ångestsyndrom och samma galenskaper själva.

Utifrån allt TS har skrivit så hade jag krävt att mannen går i behandling eller annars förberett en separation, för så ska inte något barn behöva ha det hela sin uppväxt. 

Men herregud, separera! Han är ju halvt galen. Narcissist eller?

Men du måste ifrån denne person! Du vet ju att han inte är frisk i sitt beteende. Om han vägrar ta vård och vägrar förstå så är det enda du kan göra att förändra DIN situation. Om du älskar honom - bli särbo. Då kan ni ändå vara tillsammans men han kan inte kontrollera varje sekund av ditt och barnens liv. Herre gud. 

Låter som exmaken till en jag känner. Hon är övertygad om att han har autism, men han vägrar prata om sånt. Han har otroligt kontrollbehov och till slut stod hon inte ut. Barnen bor varannan vecka och de har i sin tur en del behov men det ser han inte heller.
Nu när de skilt sig är han mycket missnöjd med en del saker som mamman gör/inte gör. Han tycker hon är slarvig, precis som din partner tycker om dig. Han påstår att saker hon gör/inte gör är dåligt för barnen men det handlar om att hon inte gör likadant som han vill. 

Kunde hon skilja sig så kan du också ta dig ur detta. Ja, kanske blir det varannan vecka för barnet, men det är ändå bättre än ni lever nu.
Tycker du ska ringa en kvinnojour samt soc och beskriva läget innan du säger något till honom. Kolla upp hur du skulle kunna göra med bostad osv - ha en plan helt enkelt, innan du säger något. 

Håller med

Jag tycker du låter rätt slapphänt, och för att skylla ifrån dig så klagar du på pappan som vill er dotters bästa.
Jisses.

På vilket sätt är TS slapphänt?
Hennes man har t om varit hos psykolog och fått konstaterat att han måste ändra sig.
Men ändå så tar han det inte till sig.
Jag skulle snarare vilja påstå att han är sjukligt orolig. 

Jag VILL lämna honom men jag är så rädd för hans reaktion.

Hur tror du att han kommer att reagera? 

Vad har du för val? 
Planera, prata med andra, förbered - det är liksom enda vägen.