Sambos hur gör ni med ekonomin?

Lägger ihop inkomsterna, betalar räkningar, sätter av till gemensamt sparande och delar på det som blir över.

Alla pengar är allas pengar.
Men så har vi ungefär samma tänk kring ekonomi. Ingen är någon direkt slösa, det är naturligt att stämma av större inköp med varandra, delar hyfsat på vab osv. 

Vi har separata ekonomier och delar alla utgifter som rör hem/barn/oss rakt av. Vi har mycket ojämna inkomster, men jag vägrar leva på hans pengar. Bilen har vi betalat lika mycket för och skrivit papper om, och delar därför också lika på kostnaderna för detta. 

Vi har löst det genom ett gemensamt kreditkort varifrån alla gemensamma utgifter går från. Vid månadsskifte betalar vi sen hälften var. Mycket enkelt och mycket rättvist. 

Gemensam ekonomi gynnar ju den som har lägre inkomst och är väl bra om personen kan tänka sig att leva på den andres pengar, samt om personen som har högre inkomst tycker att det är en rättvis och bra lösning.

Använder han bilen till fördel för dig och barnen känns det ganska självklart att även du ska vara med och betala bensin. Det är ju dyrt. Han använder väl inte bara bilen till egna nöjen? 

Varför vill du leva på hans pengar? Hade du kunnat tänka dig att ha gemensam ekonomi om du var den med högre inkomst?

Vad som är rätt eller fel här är upp till er. Prata med honom. Han kanske inte håller med dig alls. Jag och min sambo delar naturligtvis på gemensamma utgifter men utöver det har vi separat ekonomi. Det är så vi vill ha det. 

Kommunikation är det viktigaste. Vi har helt gemensamt ekonomi men har struntat i gemensamt konto och sånt, jag betalar vissa räkningar och kostnader och hon andra, hon betalar vissa resor och jag andra, osv...

Tar min pengar slut får jag av henne och vise versa.

Vi har räknat ut ett genomsnitt för både gemensamma utgifter och inkomster (som sen justeras årligen) och betalar procentuellt utifrån det in en fast summa månatligen på ett gemensamt servicekonto från vilket alla gemensamma räkningar dras. Bilen ingår där.
Jag drar in 55% av våra inkomster, och betalar då 55% av de gemensamma utgifterna. Alla övriga pengar är var och ens att göra som man vill med.

Det är lite av ett mellanting, varken separat eller gemensam ekonomi. 

Jag tycker alltid att det är lite konstigt när folk använder termer som att "leva på hens pengar" i såna här sammanhang. De är ju en familj, liksom. Det kommer ju dessutom bli omöjligt att kunna ha helt millimeterrättvisa i längre förhållanden, speciellt med barn inblandade. Allt som föräldraledighet, vabb, bara en sån sak som en graviditet och om den tär på kroppen, om en eller båda vill jobba deltid efter barnen kommit eller bara en sån sak om att gå med på en flytt för att den andre ska få bättre jobb, men att det kanske tar ett tag innan man får ett nytt, bra jobb själv etc. 

Har man ett långt, seriöst förhållande blir det svårt att räkna ut helt vad som är "rättvist" och lika. Därför klingar det lite falskt att prata om "vem som lever på vem" när man delar ett liv tillsammans. 

Vi betalar alla räkningar med gemensamma pengar, lägger över pengar till mat och inköp på ett konto vi båda har kort till, får en summa var att göra vad vi vill med. Grunden är att sparande och allt går från gemensamt förutom särskilda egna aktiviteter och inköp. 

För dig kanske det gör det. För mig är det otänkbart att inte försörja mig själv. Det handlar inte om millimeterrättvisa, utan om att jag är en vuxen kvinna som inte behöver någon annans pengar. På vilket sätt klingar det falskt? Eller menar du att vi inte är en riktig familj för att vi inte delar också våra pengar mellan oss?

När vi flyttade ihop gav hon upp jobb, bostad och karriär samt byte land för att vi skulle kunna bo ihop. Tog ett tag för henna att få jobb och då långt ifrån i nivå med min. För at hon skulle kunna få bra jobb och bli nöjd med sitt liv och på så sätt en bra sambo försöjde jag henne helt under 3 år medan hon pluggade. Numera är vi gifta, tjänar ungeför lika bra och har alla pengar in på ett konto.

Periodisvis har hon tjänat mer än mig. Ingen av oss känner sig försörjad av den andra. Vi driver ett gemnsamt projekt, vår familj, och bidra på olika sätt för att det ska funka. Vi är både tilräckligt självständiga så att vi skulle klara oss ekonoiskt och på annat sätt vid skiljsmässa eller dödsfall.

Vi har gjort olika gemensamma beslut som påverkar våra inkomster