Det är ofta en sorg och vilsenhet när en relation förändras. Det kan ju vara många orsaker; åldrande föräldrar, en sjuk partner, ett jobb som tar energi, klimakteriet, en hobby som tar tid, flyttar en bit bort....osv
Om din vän levt ensam och inte har barn, så kanske det är någonting hon drömt om inombords. När hon nu fått det, så ägnar hon dem mycket av sin tid.
Tidigare kanske hon har varit fullt flexibel för sina vänner, och haft stort behov av att umgås.
Jag hoppas att ni tillslut hittar ett umgänge som får er båda att uppskatta vänskapen och varandra.
I vuxen ålder, och iom att många har barn och relationer, så får vänskapen en mindre procentsndel av tiden.
Inte desto mindre går det att ha en nära och högfrekvent vänskap även i det vuxna livet.
Jag har en bästa väninna som jag pratat med varje dag i 15 år, vi umgås mycket. Det beror på att vi avsätter tid när vi kan, och hör det ömsesidigt. Vi har båda partners, barn och heltidsjobb. Vi tränar båda på varsitt håll. Men vi hittar luckor av tid lite överallt.
Det går, men kanske inte mitt i en övergångsfas, och kanske inte på det sätt som min bästa väninna och jag har det
