Jag vill inte inskränka någons yttrandefrihet? Men har inte den personen någon form av moralisk skyldighet att ändå fundera över vad som är lämpligt?
Om någon tar sin frihet till att yttra sig genom att bränna koranen och göra människor upprörda och som följd riskera att Sverige återigen utsätts för terrorbrott. Hur kan man försvara något sånt för sig själv?
Ja det är naturligtvis rimligt i ett civiliserat samhälle. Sverige har haft yttrandefrihet länge, långt innan muslimer massinvandrade hit. De valde att komma till ett sekulärt land med yttrandefrihet. Det finns ingen anledning att inskränka yttrandefriheten för att terrorister tar illa upp. Innan det blev ett sånt halabaloo för några pennstreck och brännande av papper så utsattes kristna för samma behandling i princip, med statens goda minne. De hånades friskt med dem, tills de kristna lät bli att oja sig, sen tog hånen och "kristofobin" slut. Istället kom muslimerna och försöker regrediera det sekulära samhället till den tid då religionsutövning sågs som något "heligt" och inte en fritidssysselsättning det ska vara.
Men staten är rädda för muslimer eftersom det oftast slutar i våldsamheter, skulle staten till äventyrs behandla våldsamma muslimer som vilka brottslingar som helst så är de livrädda för brölsvansen som börjar bröla om nåt de kallar "islamofobi"och därför anser staten att muslimer är mer värda än kristna och andra religiösa. De känner till våldskapitalet.
Naturligtvis gäller yttrandefriheten muslimer också. De kan bränna svenska flaggan om de känner för det, det retar bara motsvarande extremklicken på extremhögersidan. Muslimer får självklart demonstrera för sin koran, men samma sekund som det blir våldsamheter så borde utvisning vara första åtgärden.
Det bästa vore för alla muslimer som valt att komma hit till ett sekulärt samhälle om de anpassade sig istället för att Sverige ska anpassa sig till medeltiden de kommer ifrån.
Naturligtvis finns det normalt funtade muslimer också, kanske till och med de flesta, de som tar sin gud och tro på allvar och vet att ingen hånare är starkare än deras gud. Sålunda behöver de inte slicka sin gud i röven och straffa någon i jordelivet. De ser och förlåter eftersom de säger "Fader, förlåt dem, de vet icke vad de gör".
Man ska inte låta sig styras av våldsamma grupper. Däremot ska man reflektera över innebörden av yttrandefrihet utifrån egna värderingar.
Det är en sak att bränna koran som privat person. För att man behöver sätta igång eld i kaminen eller för att man känner för det av någon konstig anledning. Men det är en annan sak att demonstrera. Att demonstrera betyder att försöka sprida ett budskap, ofta under polisskydd. Och det är väl känd att man får inte säga och göra precis vad som helst när man demonstrerar under manteln av yttrandefrihet. Att bränna Erdogan docka och uppmuntra till mord av alla Turkar är antagligen inte tillåtet. Så var går gränsen? Jo, jag skulle säga att koranbränning är våld och hat riktad mot en grupp av människor, eller kan i alla fall lätt tolkas så. Observera att det är inte samma sak att läsa ur koranen och kritisera innehålet, just att bränna är i mina ögon våld. Man kan vara starkt kritisk på många olika sätt, utan att uppmuntra till våld och/eller bränna saker som allmänt känt uppfattas heliga.
Så jag tycker inte att själva handlingen av att bränna koran är och ska vara olaglig, men däremot är att demonstrera på det sättet ingenting som statens institutioner borde stå bakom. Nej, han borde inte ha fått tillstånd för sin "demonstration".
Undrar om det skulle vara samma yttrandefrihet om en man klädd i vit dräkt brände ett träkors utanför Afrosvenskarnas Riksorganisation (ASR)...
Oavsett, allt har en tid och en plats. Tiden var fel och borde därför inte tillåtits just då.
Då låter vi orcherna vinna. Kritik tystad.
Grodan kokas långsamt.
Vilka andra får rätt till personskydd dygnet runt resten av livet för att dom uttrycker sin åsikt?
Självcensur är väl inte så tokigt det ägnar vi oss alla åt hela dagarna. Om jag tycker att man chef är dum i huvudet behöver man inte säga det rakt ut. Man hittar en strategi för att ta sig framåt.
Om man enbart ägnar sig åt provokation så kan man fråga sig va ens mål är för någonting. Vill man inte uppnå någon förändring liksom?