"Fenomenet" när man träffar på en kvinna som allt verkar kännas rätt med, men som iggar en utan anledning.

Antingen tolkar du fel och när de märker du är intresserad känner de att de måste backa, eller, så visar du för lite intresse så de går vidare till någon annan. Jag själv fungerar så att om mannen inte ganska tidigt tar initiativ till att fysiskt på något plan komma nära hamnar han lätt i vänzoonen. Kan vara så enkelt som att hålla i hand som gör att jag känner där finns attraktion. 

Jag tänker att i dagens jämställda samhälle är det en bra sak att visa respekt och behandla relationen endast som en vänskapsrelation om hon inte vill mer än så.

Men jag märker ju samtidigt att män som är mer på lyckas bättre i många fall. Jag ser dem som framfusiga och jag är ju uppfostrad med att det är fel av en man att vara för framfusig. Där kanske en del av problemet ligger.

Den kvinna som jag hade mitt längsta förhållande med (6 och ett halvt år)  började gilla mig för att jag inte var sexfixerad som många andra män, och älskade mig för att jag visade henne kärlek och omtanke utan krav eller begär efter sex.(Under vårt förhållande hade vi sex runt 20 ggr, jag föredrog mest att bara kela och gosa med henne och känna närhet och ömhet). Men faktiskt så var bristen på sex en av anledningarna till att hon valde att lämna mig.

Det där gör mig kluven. Samtidigt som många kvinnor säger sig inte gilla sexfixerade män så kan det för dem bli ett stort behov när man väl har ett förhållande.

Jag har alltid visat respekt för om kvinnan inte vill ha mer än högst en vänskapsrelation, och i efterhand har jag tänkt att det kanske är det som gör att hon backar. Jag är ändå inte mer än man och många av oss män har väl en tendens att skapa förhoppningar i onödan.

Man men svarar ändå.

Röda flaggor. Bra relationer i längden är oftast bra från början, det ska kännas bra i magen. Om hon ghostar, spelar konstiga spel redan från början då är det inget att satsa på.

Tyvärr verkar många kvinnor vara sådana. Problemet är väl att jag ofta haft en bra magkänsla i början av dessa relationer. Ghostning har jag råkat ut för några gånger. Kvinnor som har tagit kontakt och gett sken av att vilja prata, men som sen inte svarat när man svarat dem.

Magkänslan kan leda en fel med.

Jag skulle tro att intresset svalnar pga bristen på intresse från ditt håll. Det måste ju ändå till att faktiskt underhålla den attraktion som finns från början. Om jag inte får respons på händer i hans ansikte, att jag sitter nära och inte vill ta min hand om den ligger på bordet etc så tolkar ju jag som att han inte är attraherad utan bara en vän. 

Det finns ingen motsättning i att visa att du är attraherad även om du samtidigt är en gentleman. Det krävs ganska mycket innan du gått över gränsen. 

Ganska enkelt. Känslorna stannar av.  Det finns ett initialt intresse som sedan inte utvecklas vidare. Det är sånt som händer. Behöver inte finnas någon särskild anledning man kan peka på.

Dessa kvinnor har visat sig vara empatiska och förstående och visat ett uppenbart intresse av att prata med mig, därför har jag undrat varför det inte ens kunnat bli en vänskapsrelation. Och jag gillar att prata med människor som är intresserade av att diskutera, vare sig det är män eller kvinnor.

Därför har det känts konstigt  Men jag har heller inte visat någon sorts motstånd mot deras försök till närmanden.

Jag har varit med om detta några gånger och utifrån mina erfarenheter finns några anledningar till att det inte blir nåt. 

1,att man är så lika varandra att känslorna av attraktion ganska snabbt svalnar till att bli mer syskonlik. Dynamiken blir för mycket familjär för att funka som partners. Att ha sex med en sån är oftast katastrof. Det känns obekvämt och "fel" och sexlusten brukar dala väldigt fort. Man kan ligga och snacka en hel natt men sex? Icke.. 

2,  känslorna finns inte ända fram. Det där klicket uteblir. Och efter nån månad dalar känslorna helt. Finns oftast ingen större orsak. Det liksom bara blir så ibland. 

3. Brist på gensvar. Hur intresserad man än må varit från början så stannar det liksom där sen. Man kommer inte vidare. Man kan verbalt prata om att man gillar det man ser, känns som att det kan finnas nåt att bygga på osv. Men i verkligheten händer det ingenting. Känslorna syns liksom inte. Det blir en puss i pannan när kvällen är slut och så ligger man ensam i sängen sen och undrar om det är nåt fel på en. 

4. Det du nämner om rädslan för  sexfixering etc har jag märkt att några män gömmer sig bakom. De vågar knappt se på en och än mindre ta på en förrän de mumlar om meetoo, vill inte vara för på, "man kan ju inte vara ett pervo" osv.  Helt ärligt så är dessa uttalanden oerhört osexiga och dödar effektivt all attraktion och nyfikenhet jag haft för dessa män. Det finns liksom ett fullständigt normalt mellanläge mellan livrädd för att visa känslor och pervers... De flesta människor vill faktiskt ha sex med varandra och är en naturlig del av ett förhållande. Varför skulle det vara fel att visa attraktion och säga att nån är vacker? Jag tror att alldeles för många män har missförstått hela konceptet med metoo... 

Vänskap är ju ointressant om det är en partner man vill ha. Den biten säger sig självt. Ibland kan vänskap vara ett hinder för att kunna hitta kärleken. 
Har du svarat på något närmande? Om inte, så varför? I början är ju det viktigt att faktiskt ta på varandra på olika sätt för att öka intresset och attraktionen. Det är liksom så själva flirten och spelet funkar. Ögonkontakt, leenden, det lite subtila signalerandet med kroppsspråk och gester, att lägga en hand lätt på ryggen osv. Det är så man bygger upp en spänning, en förväntan och ökar attraktionen. Det är ju det som gör att man vill ses igen och man börjar längta efter mer. 

Fast då undrar man ju som en följd av detta varför Metoo ens kom i dagen. Vi män som inte har en sexuell jargong förväntas ju iom det att ta någon sorts ansvar och visa att vi inte är sådana, och även påtala för män i vår omgivning att det inte är ett beteende som är okej. Det är det där som gör mig så kluven.För fortfarande förekommer ju sexistisk jargong på många arbetsplatser och utbildningar, utan att någon reagerar nämnvärt. När jag då försöker vara ett föredöme så är inte det heller bra? Jag tycker ändå att om det är uppenbart att om det finns en personkemi, så borde det kunna leda till en vänskapsrelation åtminstone.

Den kvinna jag senast blev bekant med via Folkhögskolan på den ort där jag bor, kändes verkligen som en själsfrände. Vi började prata och att lära känna henne var som att se sig själv i spegeln. Det verkade som att vi var så jävla lika och det kändes som att det var meningen att jag skulle få kontakt med henne. Men sen vände hon som på en hand och nästan totalignorerade mig, utan att jag gjort henne något illa och visade uppenbart intresse av en annan man, som jag upplevde inte alls låg på samma nivå som henne.