Jag har gjort tre intelligenstest hos psykolog, ett som barn, ett som tonåring, ett som vuxen. WISC och WAIS. Jag fick "väldigt högt" på dem. Ändå sitter jag här totalt misslyckad. Fråga vad du vill.
1. Vad fick du för resultat mer specifikt?
2. Är din begåvningsprofil ojämn - dvs. stora skillnader mellan olika subskalor?
3. Vad är din egen förklaring till att det gått så dåligt för dig som du säger?
Många som har rätt höga tankar om sig själva kan jag tycka.....
Högintelligenta människor som inte blir sedda eller bekräftade hamnar ofta i ofrivilligt utanförskap. Det beror mycket på vilka sociala sammanhang man sökt sig till under sitt liv. Jag kände en kille som var verkligt begåvad och insiktsfull, men som oturligt nog hamnade i missbruk för att folk i hans omgivning var avundsjuka på honom och hans begåvningar, och därför försökte motarbeta hans ambitioner att bli något och göra något konstruktivt av sitt liv
Den svenska avundsjukan har tryckt ner många, som annars skulle kunnat nå oanade höjder. Istället uppmuntras folk som lever inrutade svensson-liv, följer program som Paradise Hotel och Farmen slaviskt och som mest bara lever för att äta, gotta sig och ha sex.
Ur led är tiden.
På vilket sätt anser du dig vara "högintelligent"?
Många rätta svar på Jeopardy?
Att vara intelligent betyder ju sällan att man passar i samhället--- tyvärr
Här har vi ännu en högintelligent som inte heller lyckats. Så du är inte ensam.
Varför är det så viktigt att vara s.k högintelligent?
Har du problem med att hävda dig?
Känner du dig bättre eller sämre bland " vanligt folk"?
Uppenbarligen har ju inte din intelligens nått längre än ett inlägg på forumet.
Vad menar du med att lyckas?
Lyckas med studier?
Lyckas i arbetslivet?
På vilket sätt är du misslyckad?
Ingen partner, ingen utbildning, dåligt betalt jobb...? Vad är det som du vill ändra?
Social kompetens, "driv" och arbetskapacitet är det som räknas. Man ska "leverera", oavbrutet. Ditt höga IQ måste du hantera på rätt sätt. Jag vet nu inte vilka uttryck det tar sig, fotografiskt minne eller förmågan att ligga "steget före" i en konversation, men om omgivningen upplever att du föreläser och inte samtalar på normalt vis blir du inte populär, vare sig i sällskapslivet eller på arbetsplatsen. Vet man med sig att man har förmågor utöver de vanliga måste man, tyvärr, dämpa sig lite. Vi får inte glömma Jante, upplevs man som skrytsam reser man hinder för sig själv.
.
Varför har du gjort IQ-test hos psykolog?
På vilket sätt är du misslyckad anser du?
Hej TS!
Du kanske kan berätta lite hur ditt liv ser ut?
Hur bor du? Hur ser ditt sociala liv ut?
Utbildning? Försörjning?
Fysik/hälsa?
Vad har du för fritidsintressen?
Jag tror jag förstår vad du pratar om.
Min erfarenhet från närstående och i viss mån mitt eget liv är att det är svårt att ligga högt i intelligens, i alla fall när det sker på bekostnad av andra förmågor.
Du säger att du inte fick någon diagnos, samtidigt finns en tydlig korrelation mellan hög intelligens och autism i någon mån. Även om utredningen inte ledde till en diagnos i ditt fall kan du ha en del drag som leder till problem för dig. I alla fall i dina egna ögon.
Det kan vara rimligt och finnas olika orsaker till att man känner sig misslyckad utifrån dessa omständigheter.
Först och främst grundläggs det redan när man är liten, jämnåriga begriper inte allt som man pratar om då man ser saker på ett annat sätt. Det påverkar det sociala tidigt, vänner blir kortvariga och man kan bli (och känna sig) ganska ensam. Man känner sig annorlunda men förstår inte riktigt varför.
I skolan kan man lätt bli uttråkad och ha svårt att motivera sig för det extremt lätta skolarbetet. Tyvärr saknas ofta kompetens om särbegåvning i skolan och lärare kan tolka problemen som inlärningssvårigheter, något som förvärrar.
Så går tiden och man funkar inte i skolan, mår dåligt, får ångest. utreds, kanske får medicinera och i slutändan misslyckas man med skolan trots att det borde vara enkelt. Alla andra får sina betyg och går vidare till gymnasiet men jag står kvar utan fullständiga betyg...
Kanske hittar jag in till nån utbildning men livet är redan begränsat. Jag kanske har sociala svårigheter eftersom jag inte riktigt kan tolka sociala koder. Människor tråkar ut mig och jag blir allt mer ensam.
Kämpar på, lyckas kanske hitta nån slags försörjning men långt under det jag vet att jag egentligen skulle ha förmåga till.
Självkänslan är i botten, jag har varken partner, kanske har jag aldrig haft någon och är oskuld trots att åren går, ett ointressant jobb som bryter ner mig.
Har svårt att se hur min framtid ska kunna bli särskilt vettig.
Visst finns de som har det värre men JAG borde kunna gjort något bättre av mitt liv eftersom jag vet att jag bevisligen är intelligent.
Obs! Detta är inte jag, fullt ut, utan beskriver en slags "livskarriär" som den skulle kunna se ut för någon som är särbegåvad/högintelligent men med bristande sociala förmågor och bristande stöd/förståelse från omgivningen i unga år.
Det finns en väg ur detta om man ödmjukt börjar försöka förstå sig själv, ta hjälp av vård/habiliteringen och sänker sina egna krav på framgång.
Något åt det hållet, TS?
tycker du att samhället borde skänka dig den där icke-misslyckandeheten?
Tycker du att samhället har rätt eller fel?