Sluta dömma

Nej, det har verkligen inte förklarats för mig.
Du får gärna förklara.

Det du skriver här förklarar ju ingenting om på vilket sätt det i sak är allvarligt.

Jag har inget som helst problem med att förstå att människors handlingar kan påverka andra och få konsekvenser för andra.
Om en annan människa begår en handling mot mig som gör att jag förlorar en hand så förstår jag absolut att den handlingen är allvarlig och får allvarliga konsekvenser för mig.
(Det var väl du själv, eller din s k "kompis", som skröt om att du har brukat våld mot en annan människa? Eller att du anser att det är helt ok för dig att bruka våld i de fall där du själv bestämmer att det är rätt?)

Men om min partner har en tillfällig sexuell upplevelse med någon annan så kan jag inte se vilken allvarlig konsekvens det skulle få för mig, om vi väljer att se sakligt på det?
Till och med om min partner har en tillfällig blixtförälskelse med en annan, men att vår egen kärlek är opåverkad, om vårt förhållande och vår relation i övrigt sedan går vidare på precis samma sätt som tidigare, så kan jag rent objektivt inte se vad som är de allvarliga konsekvenserna för mig?

Och särskilt om vi beaktar att jag inte får reda på det,
mot bakgrund av sanningen att "det jag inte vet mår jag inte ont av",
hur i hela världen ska detta då kunna få några som helst konsekvenser för mig???

...
Hur var det nu med att förstå ens egna handlingar, att bruka våld, har du, eller den som skrev detta om våldet, förstått att du/den förmodligen behöver professionell hjälp?

Jag förstår inte.
Du måste ha citerat fel inlägg?
Det som jag skrev i mitt inlägg har ju inget som helst samband med det du skriver!
Men om ditt citat ändå var riktat till mig så får du anstränga dig att åtminstone försöka resonera lite bättre omkring det som jag faktiskt skrev.

Jag upprepar:

Mitt råd är inte att vara otrogen.

(Men vi kan alla konstatera att otrohet trots allt är vanligt förekommande, mycket vanligare än vad de flesta vill låtsas om och mycket vanligare än vad som känns bekvämt för många att erkänna.)

Var menar du exakt att gränsen går för vad man får dölja, eller ljuga om? Tror du att alla människor sätter exakt samma gräns?

Vi vet ju att alla människor ljuger, alla löften, stora eller små löften, kommer att svikas förr eller senare, efter tillräckligt lång tid eller när omständigheterna har ändrats tillräckligt mycket.
Äktenskapliga löften blir ideligen svikna, religiösa löften bryts ofta, löften om fred mellan länder sviks, löften om klimatpolitiken bryts, politiska löften i kommunen, i landet och i världen sviks ideligen.
Vi vet alla, även du, att löften sviks.
Vi vet att alla människor ljuger, även du och jag ljuger.

Vi och de flesta av oss kanske (förhoppningsvis?) strävar efter att tala sanning och att inte svika våra löften, men det är ändå bara en strävan och det kan spricka med tiden eller när förutsättningarna ändras tillräckligt mycket, eller hur?
Vi menar bara väl när vi avger löftet, liksom världsledare, religiösa ledare och politiker menar bara väl (förhoppningsvis) med alla löften.
Men jag tror att även du känner till att löften sviks?

Rent sakligt, faktiskt och objektivt gäller att den som försöker förneka för sig själv att löften sviks,
den som lyckas inbilla sig själv att erhållna löften för alltid kommer att hållas,
den väljer att aktivt ljuga för sig själv och den väljer medvetet att tro på en lögn.
Detta går inte att bortförklara, eller hur?

Men notera att jag har inte kommenterat om jag tycker att det är bra eller dåligt, om det är något jag stödjer eller ej.
Jag har bara konstaterat och kommenterat det jag anser vara objektiva fakta.

Var vänlig skilj på dessa saker om du/ni vill svara och resonera med mig om det.

Jag har inte kommenterat om jag anser att en tillfällig sexuell upplevelse utanför tvåsamheten är hela världen eller ej.
Men jag skulle tro att de flesta väljer att inte vara öppen med sin partner om en tillfällig sexuell upplevelse för att det skulle skada relationen, partnern, barnen, familjen, jobbet och en hel massa andra orsaker.
Och detta har jag sett flera otrogna som har svarat i flera olika trådar, har du missat det?

Jag har inte sagt något om att det inte skulle vara fel,
tvärtom har jag ju tydligt sagt: "Mitt råd är inte att vara otrogen",
har du missat det?

Du kanske inte har gett rådet att vara otrogen.
Men du resonerar på ett sätt som att det skulle vara ok.
Så länge det inte kommer fram.
Och kommer det fram så är det ju bara en "tillfällig sexuell upplevelse utanför förhållandet" och alltså inte hela världen, som du så fint skrev.
Om det är så,varför inte vara ärlig om det,om det ändå inte är hela världen?

Jag kan inte låta bli att undra om du resonerar på samma sätt när det gäller andra sätt att svika sin partner på?
Som att t ex förskingra pengar,misshandla osv?
För det handlar ju också om lögner och svek.

Nej, om man inget vet så har man ingen magkänsla om det.

Du vill inte köpa sanningen för du gillar den inte. Det är obekvämt för dig att otrohet kan förekomma utan att du känner till det.
Ja, att du inte gillar det och att det är obekvämt för dig, det kan jag utan problem förstå och acceptera.
Men är du medveten om att man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen?

Om du tycker och känner att det inte gällde i ditt fall spelar i praktiken ingen roll i det här sammanhanget.
Du hade ju faktiskt en magkänsla och då kan man inte rent objektivt säga att du ingenting visste.

Ja, jag håller absolut med om att man kan bli sårad om det kommer fram.
Men det motsäger ju absolut inte att "det man inte vet mår man inte dåligt av". Det måste du väl rent objektivt klara av att förstå, acceptera och hålla med om?
Om inte, på rent saklig grund, varför då?

Du kan ju inte hävda att pga att du inte gillar sanningen så gäller den inte?

Vart gränsen går för vad som är ok att ljuga om är ju givetvis olika från individ till individ.
Och det är ju något man får prata om med sin partner.
Jag brukar själv tänka som så att det jag inte vill att min partner ljuger om för mig ljuger jag heller inte om själv.

Jag har heller aldrig påstått att ingen människa någon gång ljuger.
Alla har vi nog ljugit om något i våra liv.
Men alla ljuger inte om större saker som man vet skulle skada andra.
Många vet att det är bättre att vara ärlig direkt istället för att låta det gå en längre tid och att sanningen kommer fram på annat sätt.

Jag upprepar det jag skrev i inlägg #124.
Du kanske inte har gett rådet att vara otrogen eller sagt att det inte skulle vara fel.
Men du resonerar på ett sätt som att det inte skulle vara hela världen om det bara är en "sexuell upplevelse utanför förhållandet som inte kommer fram".
Jag köper dock inte att man ljuger för att man inte vill såra sin partner,familj osv.
(Och ja,jag har sett det resonemanget i andra otrohetstrådar.)
Jag tror mer att man ljuger för att skydda sig själv från konsekvenser.
Jag har själv blivit bedragen.
Och jag hade föredragit att han varit ärlig mot mig direkt istället för att dra ut på det i månad efter månad så att jag till slut fick veta sanningen av andra.
Han skyddade inte mig när han lät mig få leva i en lögn. Tvärtom.
Han förstörde min tillit för både honom och andra mäniskor för en lång tid framåt.
Och det gjorde att jag valde att lämna honom. 

Tilläggas ska att vi hade pratat om det innan,hur viktigt det var för oss båda att kunna vara ärliga mot varandra om allt.
Trots detta så valde han att gå bakom min rygg och ljuga mig rakt upp i ansiktet och låtsats som att allt var som vanligt..
Och det sveket blev för stort för mig. 

Hur vet du om en person är pålitlig om du inte övervakar hen med övervakningskamera dygnet runt?

Gift med Gestapo. Återigen. Hellre gift med otrogen.

När det kommer till otrohet så måste man ju också prata nyanser. Inte bara svart och vitt.

Det är ju skillnad på om ens partner aktivt går bakom ryggen på en än om det sker en dum engångsgrej på fyllan. I det förstnämnda fallet hade jag själv velat veta. I det andra hade i allafall jag inte velat veta om det.

Om man utgår ifrån ett perspektiv att man ska hålla ihop ett helt liv- är det rimligt att man själv eller att ens partner aldrig kommer såra en eller göra ett felsteg? Jag hoppas ju att man inte ska det. Men är det rimligt om vi pratar 40-50 åring relation?

Saknar diskussion kring nyanser av otrohet i den här tråden generellt. Jag har själv varit utsatt för otrohet och svek som sårat mig mycket och påverkat min tillit- men tycker ändå man måste kunna diskutera bakomliggande faktorer till otrohet utan att det förkastas så aggressivt som många gör här i tråden.

Jag har inte resonerat om, inte framfört min åsikt om, ifall att det skadar eller inte skadar om det kommer fram.
Ingenstans har jag kommenterat om jag anser det vara värt det eller ej.
Ingenstans har jag någonsin, vare sig i denna tråden eller någonstans här på FL, sagt att det skulle vara ok att vara otrogen.
Det är rena lögner från din sida och det är riktigt ynkligt av dig att påstå något sådant.

Det finns självfallet facit i alla de fall där otroheten har förblivit okänd och relationen har gått vidare på precis samma sätt som innan.
Om du vill ha exempel på helt säker facit så finns det självfallet exempel på långa relationer som senare i livet har tagit slut, där otrohet förekom tidigare i livet men förblev okänd, och att relationen senare tog slut av annat skäl.

Försök åtminstone undvika att lägga ord i min mun som jag aldrig har tagit.
Jag förstår att du har ett behov att påstå saker som jag skulle ha sagt, du föredrar det hellre än att resonera och svara på det jag faktikt har skrivit.

Läs gärna lite mera noga och håll dig till det jag faktiskt har skrivit i stället för att hitta på egna saker.
Annars är det bättra ett du struntar i att citera mig.

För att underlätta för dig att förstå, för att du inte ska behöva ljuga om mig, så påminner jag om vad jag tidigare har skrivit flera gånger:
Mitt råd är inte att vara otrogen.

Tror det är enklare att sluta bry sig om folk som dömer istället. För det kommer ALLTID finnas folk som dömer. Särskilt när det handlar om något som vanligtvis sårar människor som otrohet. 

Och jo, man väljer ju faktiskt vem man inleder en relation med och man är fri att avsluta när man vill. Känslor är en sak, men exvis får folk sällan känslor för uteliggare. Det är för att man även använder logiken och inser hur trist en sån relation kommer bli. 

En otrohetsrelation innebär spänning och ett hopp om att det en dag ska bli "vi". Vissa går igång på det. Äg det.