Sluta dömma

Du kan självklart inte må dåligt av något du inte vet om.
Tack för att du är en av få här som vågar konstatera denna sanning.

Men det du inte verkar kunna ta in är att det spelar ju ingen roll att du inte vet eftersom det inte går att garantera att det aldrig kommer fram.
Så om det kommer fram senare så får du ju veta att du har levt i en lögn.
Skulle det då kännas ok att veta att din partner har ljugit dig rakt upp i ansiktet,under kanske en längre tid,och låtsats som att allt är som vanligt?
Vi känner alla till att otrohet är relativt vanligt förekommenade och vi vet att i många fall kommer det aldrig fram.
Det är den grunden jag utgår från i mina resonemang och jag tror inte att du kan eller vill motsäga detta?
Jag hävdar att de som är otrogna i väldigt hög utsträckning, genom medvetna val och medvetna handlingar kan göra det på ett sådant sätt att man kan säkerställa att det inte kommer fram.
Om man inte är säker så har man alltid möjlighet välja att avstå.
På så sätt är det säkerställt, eller näst intill helt säkerställt.

Detta konstaterande blir ju tydligt och självklart, det har stöd, om vi alla åtminstone vågar erkänna för oss själva att det inte är helt ovanligt med otrohet som aldrig blir känd.

Sedan, gällande ditt hypotetiska resonemang, OM det skulle komma fram och vilka följder det i så fall skulle kunna få, det är ett annat resonemang som jag inte har diskuterat. Men självfallet har du rätt i ditt hypotetiska resonemang att det sannolikt, om det kommer fram, så framkallar det svåra känslor.

Jag har sagt att jag liksom de allra flesta har känslor.
Men jag menar också att jag själv, liksom du och alla, har stor möjlighet att själv välja hur jag låter mina egna känslor påverka mig.

Självfallet lever jag, du och alla i en lögn, mer eller mindre.
Det där om lögner har jag tidigare beskrivit ganska utförligt och jag tror inte du på saklig grund vill motsäga något av det jag har skrivit om detta?
Om du vill försöka inbilla dig själv att du inte drabbas av lögner och svikna löften så är det upp till dig.
Vi vet rent faktabaserat att jag ljuger, du ljuger och alla ljuger.

Jag har heller aldrig påstått att du har sagt att otrohet är rätt.
Men du får ju också ha förståelse för att det kan tolkas på annat sätt när du på samma gång säger att det inte är så allvarligt så länge det inte kommer fram.
Det kan åtminstone tolkas som att du menar att det är ok att bete sig som ett svin bakom sin partners rygg så länge det inte kommer fram. 
Om det inte är vad du menar så kanske du får försöka förtydliga dig så du slipper bli missförstådd.

Jag har läst tillbaka och kan inte finna att jag skulle ha sagt att det inte är så allvarligt?
Nej, jag måste inte ha någon förståelse för att du och andra medvetet väljer att feltolka mig på era egna sätt.
Tvärtom anser jag att ni i stället för att göra egna tolkningar skulle resonera om precis det som jag skriver och inte det som ni själva väljer att tolka in.
Du väljer att tolka in att jag skulle mena att det är ok att bete sig som ett svin. Då är det mycket tydligt att du läser riktigt dåligt och den tolkningen får stå för dig.

Jag försöker hela tiden lägga mig vinning om att förklara vad jag menar.
Jag anstränger mig också att åtminstone sträva efter att inte lägga in mina egna tolkningar i det du och andra skriver.
Ditt och andras egna val att göra feltolkningar är inte så enkelt för mig att förklara.
Men om du frågar sakligt gällande det jag har skrivit (i stället för att feltolka), gärna med citat, så lovar jag försöka förtydliga det som eventuellt är otydligt.

Problemet är att när det blir ett aktivt val så brukar det vara mycket mer känslor involverade. Det i sin tur ökar risken för otrohet med just den personen. Det är därför fyllegrejer är mindre skadligt för relationen. En fyllegrej ger inga starka känslor till tredje part.

Förlåt, det var inte alls menat som något påhopp på dig personligen.
Jag inser nu att du kan tolka det så eftersom jag på flera ställen skrev i du-form. Jag använde också "man", men borde kanske ha gjort det mera genomgående för att visa tydligt att jag verkligen inte menade dig personligen.

Jag beklagar uppriktigt de tråkigheter som du drabbats av. Och jag har egna erfarenheter och alla möjligheter förstå sådana saker. Inget av allt jag har skrivit motsäger detta.

Det var du som valde att nämna ordet trauma.
Jag svarade till dig, och på flera ställen skrev jag i du-form, men egentligen menade jag mera som ett allmängiltigt exempel.

Jag menade egentligen inte bokstavligt "du" i alla saker i mitt inlägg, utan mera "man".
Hoppas du kan förstå hur jag menar och att du kan ta till dig att jag ber om ursäkt för att jag uttryckte mig så slarvigt.

Hur man väljer att se på det inträffade, hur man väljer låta känslorna styra över en, ligger i mycket stor utsträckning hos en själv.

Jag är glad att du var klok och valde att ta hjälp att hantera dina känslor. Detta var också mitt välmenta råd i mitt tidigare inlägg. Inte ett råd bara till dig utan mera allmänt till alla som kan råka ut för svårigheter att hantera sina känslor.

Jag tycker ändå att det är fel av dem som väljer att låta svåra känslor styra hela deras liv och för långa tider.
Det finns för dem mera rätt val att göra och de har också ett ansvar för sina egna val.
T ex att ta hjälp. Ett mera rätt val, precis så som du själv gjorde.

Visst är otrohet relativt vanligt och visst händer det att det aldrig kommer fram.
Men detta med att man inte har möjlighet att avstå om man är säker på att det aldrig kommer att komma fram köper jag inte.
Man har alltid et val.
Man kan alltid välja att avstå om man inte vill riskera att det kommer fram och att man förlorar det man har.
Många otrogna vill nog gärna tro att det aldrig kommer att komma fram.
Trots det så blir de ändå avslöjade.
Så man kan aldrig vara helt säker på att det aldrig kommer fram.
Det finns inga garantier för det precis som med andra saker man försöker dölja.

Som någon skrev tidigare så lämnar du faktiskt en del öppet för tolkning.
Som i detta svar till mig:

"Jag kan inte se VAD som är så allvarligt, vilken allvarlig konsekvens det får för mig, och därför önskar jag att du eller någon annan på saklig grund kan förklara det för mig."

Om du med detta intye menar att det är så allvarligt om det inte kommer fram så får du gärna förtydliga dig.

Du skriver vidare att du strävar efter att inte göra egna tolkningar.
Men ändå så tolkade du det jag skrev om min upplevelse som att jag valde att låta det påverka hela mitt liv och inte göra något åt det.
Det är väl en egen tolkning om något?

Nej,jag förstår det. men det kändes som det.
Och det hoppas jag att du förstår.
Men jag godtar din ursäkt.
Och hoppas att du förstår att du kanske ska uttrycka dig lite tydligare i fortsättningen så det slipper bli fel.

Ja,visst har man ett ansvar för hur man låter sina känslor styra ens liv.
Men alla är vi olika och hanterar det på olika sätt.
En del kan hantera det bra. Andra inte och kanske inte klarar det,trots hjälp.
Det är ju bara något man får respektera. 

Det inte bara händer att det inte kommer fram, utan med en rimlig sannolikhetsbedömning så finns skäl att anta att det är relativt vanligt att det inte kommer fram.

Jag har aldrig sagt att man inte har möjlighet avstå.
Tvärtom påpekar jag alltid att man gör ett eget val om man är otrogen och att man alltid är ansvarig för sina egna val.
De som skyller ifrån sig och som skyller på allehanda olika yttre omständigheter brukar jag helt avfärda med att alla alltid har möjlighet fatta sitt eget beslut att avstå.
Molly, där är du och jag helt överens!

Men däremot anser jag att de flesta som blir avslöjade av tillfälligheter eller på något annat relativt enkelt sätt själva väljer att agera på ett sådant sätt att de blir avslöjade.
Jag tror att det är mycket vanligt att man, medvetet eller omedvetet, vill bli avslöjad för att få ett avslut på relationen eller för att göra en tydlig markering eller för att få till en förändring. Eller så väljer man att agera obegåvat och slarvigt för att man av ett eller annat skäl tycker att det kan kvitta om man blir avslöjad.
Detta grundar jag bl a på att flera undersökningar visar att en av de vanligaste svaren om orsakerna till otrohet anges vara att man vill få slut på förhållandet.

Det är visat många gånger att om man verkligen lägger sig vinning om att agera medvetet, väljer rätt tillfälle och rätt person, om man använder god begåvning för att undvika att bli avslöjad, så kan man med full säkerhet, eller näst intill full säkerhet, undgå att bli avslöjad.
Särskilt under förutsättning att man är noga med att välja att avstå i de fall där förutsättningarna för att undgå att bli avslöjad inte är är helt rätt. Men detta att välja att avstå om tillfället inte är det bästa kan vara svår att leva upp till för många otrogna, trots att detta är det säkraste sättet att undgå att bli avslöjad.

Att jag ber om att få förklarat för mig på saklig grund VAD du eller någon annan anser det skulle medföra för allvarliga konsekvenser för mig innebär ju inte att jag har satt någon värdering eller angivit om just jag anser att själva handlingen med otrohet är allvarligt eller inte. 

Det kanske går att missförstå det jag skriver, men jag klarar inte att uttrycka det tydligare.
För mig är det tydligt att jag vill få KONSEKVENSERNA av handlingen förklarade för mig och få förklarat för mig vilka allvarliga konsekvenser det i sak skulle innebära för mig.

Men jag har i det här sammanhanget inte uttalat mig ifall jag tycker att handlingen/otroheten i sig är allvarlig eller inte.
Allt annat är bara missförstånd eller det som du själv väljer att tolka in i det jag skriver.

Jag har absolut inte tolkat in att just du skulle ha låtit hela ditt liv påverkas.
Om jag har gett intryck av att jag menade dig personligen så ber jag återigen om ursäkt. Det var mycket slarvigt av mig.
Jag menar att vi människor i allmänhet har möjlighet att göra ett medvetet val att hantera våra känslor på ett sådant sätt att vi inte låter en sådan händelse påverka oss för resten av våra liv.
Jag menade absolut inte bokstavligen du som person.
Hoppas du kan godta min ursäkt och mitt förtydligande?

Och hoppas också att min strävan att svara på frågor, att förklara, att vara saklig och att försöka vara tydlig uppmärksammas och uppskattas.

Tack.
Ja, jag anstränger mig nu ännu mera uttrycka mig tydligare.
Notera också att jag i flera inlägg har bett om citat och en chans att förklara eller korrigera mig,
och notera särskilt att jag är en av mycket få, kanske ensam, som lovar korrigera mig och som ber om ursäkt om jag har varit slarvig.

Nej, jag tycker absolut inte att det rent generellt är något man bara får respektera.

För om vi ska vara ärliga och någorlunda objektiva så är det nog allra vanligast att de som inte "klarar" att hantera sina känslor är de som inte gör ett medvetet val att anstränga sig och göra sitt allra bästa för att hantera sina känslor.
Påfallande ofta är det människor som i stället väljer att leva kvar i sina egna problematiska känslor utan att egentligen göra särskilt mycket åt det.
Inte alltid, men påfallande ofta.

Att hantera mina egna känslor ligger inom mig själv.
Det är mitt eget ansvar och det kräver att jag själv agerar.
Det kan aldrig bli någon annans ansvar att agera åt mig och inte att hantera mina känslor.
Självfallet kan olika individer lyckas olika bra.
Men de som lyckas allra sämst är givetvis de som vägrar ta sitt eget ansvar, väljer att skylla på andra eller på yttre omständigheter, väljer att avstå från att agera och inte ens ids försöka.

Många otrogna blir också avslöjade trots att det inte varit deras avsikt.
De blånekar då in i det sista att de skulle ha varit otrogna.
Då har det ju knappast varit så att de medvetet har lämnat spår för att kunna bli avslöjade och få en väg ut ur förhållandet.
Utan då har de klantat sig.
Eller som mitt ex som blev avslöjad av andra som visste vad som pågick bakom min rygg.
Han nekade också i det längsta.
Där handlade det ju snarare om att han inte ville se sig själv som det svin han var.
Han som alltid sagt att han var så rakryggad och ärlig och aldrig skulle vara otrogen.
Men där och då lärde jag mig att man aldrig kan vara säker på någon när det handlar om sådana saker.
Trots det så är jag idag lyckligt gift och känner att jag kan lita på min man och är så säker jag kan på att han inte är eller har varit otrogen mot mig.
Så det går ändå att koma vidare.
Även om det kan ta tid.

På vilket sätt det skulle drabba dig allvarligt är faktiskt svårt,för att inte säga omöjligt,att svara på.
Det är ju bara om det skulle komma fram.
Och är du en sådan som inte heller vill veta om din partner bedrar dig så respekterar jag det.
Jag är dock en sådan som vill veta så jag får en chans att själv göra valet om jag vill leva med ett svin eller gå vidare och hitta någon som respekterar och älskar mig för den jag är.
Att inte berätta är ju,för mig,detsamma,som att göra valet åt mig.

Ja,jag har godtagit din ursäkt och jag uppskattar att du försöker förtydliga dig.
Så jag hoppas att vi ska slippa fler missförstånd nu.

Ja, många otrogna blir avslöjade.
Det är något vi känner till och något vi kan förhålla oss till.
Kanske finns det tom någon form av statistik eller någon undersökning om hur vanligt det är.
Jämför t ex Sveriges Radio som pratade om 30%.

Men du måste väl kunna ta in att det som en följd är lika självklart att många inte blir avslöjade.
Dessa känner vi inte till och det finns ingenting som gör att vi kan förhålla oss till hur vanligt det är.
Det finns som en självklarhet ingen statistik och inga undersökningar om dessa som inte blir kända.
Dessa ingår givetvis inte i de 30% som Sveriges Radio nämnde.

Följaktligen kan vi göra ett rimligt antagande att otrohet är mycket mera vanligt förekommenade än vad vi på någon saklig grund kan fastställa, mycket vanligare än de flesta kan tro och framförallt vanligare än vad de flesta vill erkänna.

Svaren i många undersökningar visar att otrohet är en av de vanligaste orsakerna man anger till sin otrohet.
Därför är det högst rimligt förutsätta att många vill bli avslöjade, även om det ligger lite dolt och att det är lite omedvetet.
Ännu mera rimligt förutsätta att dessa inte bryr sig särskilt mycket om att anstränga sig, att använda sin begåvning, för att begå sina handlingar på ett medvetet sätt för att inte bli avslöjade.
Självfallet är det en fullt normal reaktion att  när man blir konfronterad med att var amisstänkt eller avslöjad att reagera med förnekelse. Lika självklart även för den som medvetet eller omedvetet vill bli avslöjad. Man blir påkommen med att ha gjort fel och det är skamligt. Självfallet försöker man då förneka, det är en fullt normal mänsklig reaktion.
Det var självklart och det var en fullt normal mänsklig reaktion att ditt ex förnekade.

Jag vågar påstå att det för ditt ex hade funnits säkrare val att göra, det hade funnits mera begåvade sätt att hantera situationen, om han verkligen hade gjort allt som var möjligt att göra för att säkerställa att inte bli avslöjad.
Självfallet hade ditt ex kunnat göra mera och göra annorlunda för att minska risken att du hade fått reda på det.
Och om du är någorlunda objektiv så tror jag att du vet att det faktiskt hade varit möjligt.
Jag är övertygad att det är möjligt att vara otrogen på ett sådant sätt att det är säkerställt, eller näst intill säkerställt, att det inte avslöjas.

Det gör mig glad att du har kunnat gå vidare och att du nu har en bra man.
Men det gör mig lite bekymrad att du fokuserar på att du känner att du har ett behov av att vara säker på honom.

Jag är inte det minsta förvånad att du inte på saklig grund kan förklara på vilket sätt jag, eller någon annan, skulle drabbas av allvarliga konsekvenser pga otrohet.
Ingen annan har heller kunnat förklara det.
Särskilt inte om jag inte känner till det.
Men du har inte lyckats förklara det ens i de fall det blir känt, inte heller då du eller någon på saklig grund kunnat förklara vad de allvarliga konsekvenserna skulle vara.
Jämför återigen t ex med att man blir utsatt för att av en eller annan orsak förlora en hand. I det fallet är det enkelt att på saklig grund förklara de allvarliga konsekvenserna.
Men när jag eller någon blir utsatt för otrohet så har ingen hittills kunnat på saklig grund förklara vad de allvarliga följderna skulle bestå av.

Känslomässigt svårt ja.
Kanske känslomässigt någorlunda jämförbart att förlora en hand som att bli utsatt för otrohet?
Men återigen kan man konstatera att ansvaret för att hantera dessa mina egna känslor ligger helt inom mig själv.
Men hur bra jag än är på att hantera känslor så kan jag aldrig få tillbaka den förlorade handen då det är en faktisk förlust.

Men något sådan faktiskt problem finns ju inte av att jag har blivit utsatt för otrohet.
Det skulle därför vara intressant om någon på saklig grund kunde förklara vad de allvarliga konsekvenserna skulle bestå av.

Du har godtagit min ursäkt och du uttrycker att jag ska anstränga mig för att inte skapa missförstånd.
Du skriver att du hoppas att vi ska slippa fler missförstånd nu.
Är det bara riktat till mig? Eller menar du att det är ett löfte också från dig att i fortsättningen anstränga dig att inte missförstå?

Du har inte kommenterat att du har valt att göra egna tolkningar av det jag har skrivit, uppenbara feltolkningar. Inte att det har hänt att du har medvetet valt att inte kommentera det jag har skrivit utan i stället dragit dina egna påhittade slutsatser och du har lagt ord i min mun som jag aldrig har sagt. Särskilt tydligt nu när jag på din begäran ytterligare förtydligat det jag har skrivit.
Du måste inte och är inte skyldig att göra någonting. Men jag tycker mig märka en skillnad i bemötande.

Förlåt min felskrivning
(Svaren i många undersökningar visar att otrohet är en av de vanligaste orsakerna man anger till sin otrohet.)

Jag menade:
Svaren i många undersökningar visar att en av de vanligaste orsakerna man anger för sin otrohet är att man vill få slut på sitt förhållande.

Går det att redigera? Hur gör man?