Hur mycket reagerar ni utifrån avundsjuka?

Jag blir aldrig avundsjuk. Tycker att det är en ologisk känsla!

Nej.
Varför skulle jag vara avundsjuk på något/något jag inte ens känner, inte vet vem det är? For all I care så kan ju personen sitta och bara hitta på också, för att få diskutera. 
Är inte avundsjuk IRL heller egentligen. Alltså, begreppet avundsjuk är något jag sällan tänker på. 

Inga känslor är väl logiska? Jag uppskattar ju ofta sådant du skriver och jag har intrycket av att du har ett lite annorlunda tänk än många. 

En gång skrev en till mig på forumet:

Ditt liv framstår som allt mindre avundsvärt. 

Det var en utsaga som gjorde mig förvånad, då jag inte tycker att jag skrivit så mycket som någon skulle kunna bli avundsjuk på, möjligen det här med att jag bor tillsammans med någon, men det är väldigt vanligt att bo tillsammans med någon. Inget särskilt. 

Jag blir säkert avundsjuk ibland utan att veta om det, och det kanske du också blir, bara att du tycker det är ologiskt och slår bort det?

På forumet har jag inte blivit avundsjuk på någons liv hittills. Men de flesta skriver ju om sådant som är svårt i deras liv. Det var någon som skrev en gång om hur hon ville hjälpa en kollega in i arbetsgruppen, en väldigt fin människa verkade det som. Då önskade jag att hon var min kollega. Mer så kanske, att man önskar att man hade en sådan person runt sig. Eller när någon på forumet fått jättefina svar i något som rör mig och jag önskar att jag fått de svaren. Jag förstår varför jag inte får dem av sådana som tycker jag är dryg. Jag hade inte gett dem stöd heller då jag anser dem dryga och bortom räddning. Men säkert har jag gett och fått stöd anonymt av samma personer, då vi är rätt få här. 

Nej, inga känslor är ju speciellt logiska. Tack, det värmer att höra det! .

Jag kan ärligt talat säga att jag blir sällan avundsjuk på någon, för jag tänker att om jag till exempel skulle vilja ha det den personen har så får jag jobba för det, sen kan jag tänka att vissa verkar ha det lätt i livet och åker i en gräddfil, men då tänker jag att den personen har säkert varit med om en del och har fått jobba för att komma dit.

Det här är en grundläggande och djup skillnad mellan oss i hur vi ser på "jobba för det". Som tidigare ältats har jag kämpat i 25 år utan att komma dit jag vill: ett fast arbete, vilket också är något väldigt många andra människor har efter utbildning i bristyrke. Det beror dels på otur, dels på att jag inte kan hantera förtryck utan att reagera, och eftersom det på nästan alla arbetsplatser jag varit på har förekommit förtryck (de har behövt någon på dagen av en anledning, dvs nästan alltid att någon innan mig blivit sjuk eller fått sparken på grund av av arbetsklimatet där) så har jag nästan gett upp. Ett par gånger har jag fyllt i av annan anledning, t ex pension, och då upplevt friska arbetsplatser. Så blev det för mig, och nu finns ingen återvändo. Jag önskar att jag haft andra sätt att hantera förtryckare på!
Lätt i livet kan man delvis välja. Inte protestera, glida undan, slicka uppåt. Men samtidigt, du är där du vill vara och inte jag, så något måste du ha gjort rätt där jag har gått vilse. 

Jo, det kanske det är. 

Tråkigt att du känner så och att du har haft det så tufft. Jag är väl inte riktigt där jag vill vara, men jag har kommit en bit på väg, men nöjd blir jag nog aldrig!

Det är som det ska vara, att man aldrig är nöjd. Men det kan nog slå över i avund för några. Fint du håller det i schack. Tack för att du ser att jag haft det tufft och inte bara säger att jag ska kämpa ännu mer. Egentligen har jag kämpat för länge och borde med facit i hand gett upp  tidigare. Men bättre sent än aldrig. 

Inte mycket. De flesta är avundsjuka på mig.

Men jag kan absolut säga högt (och har gjort) att jag avundas min granne som gick i pension vid 57 med fulla ersättningar från ett glassigt EU-jobb- det är deras standard pensionsålder.

Det är där min avund börjar, allt annat har jag. Och visst hade jag kunnat gå tidigare i pension också, men inte med den ersättningen.

Vi har båda haft det tufft. Men det finns inget alternativ till att inte kämpa, men visst önskar man ibland att livet var lite lättare.

Det är väl det som är grejen, att på senare år har jag kunnat, och även till sist velat, slå av på takten. Innan var det såhär 100 procents jobb i några månader, 100 procents a-kassa i några månader, sen meningslösa åtgärder och insatser om arbetslösheten övergick några månader, och så en känsla av att inte längre orka med vissa arbetsuppgifter på grund av sådant jag utsatts för i arbetslivet, utmattning till följd av att inte ha något val, usel a-kassa och sjukersättning på grund av deltidsjobb, ja, jag tror du fattar. Så nu när jag kunnat slå av på takten och inte längre är så ung och är tröttare så tror jag att det klokaste inte är att kämpa. Jag är inte glad över de hälsoproblem jag delar med många andra som varit utsatta för mångårig negativ stress, men att få reflektera lite såhär med dig som inte dömer, det lugnar ner och lindrar. När jag kom hit till Familjeliv hade jag fortfarande en hög takt, nu är det riktigt snigelfart många dagar. Jag är även gladare nu än när jag kom hit.