Inre monolog

Jag hade faktiskt en liknande diskussion med min autistiska bror där jag frågade honom denna fråga. han berätta då att han inte tänker i ord utan tänker i bilder där han gör dom saker som du tex tänker i ord. medans jag också har inre monolog så som du. Så jag pratar med mig själv fast i huvet typ XD

Var glad för att det är en inre monolog. Själv mumlar jag liknande saker högt som nåt psyko.

Tänker också i ord för det mesta, men ibland i bilder. Mer abstrakta saker i bilder, mer konkreta i ord!

Det pratas konstant i mitt huvud. Antar det är därför jag inte orkar särskilt länge med folks pratande. Det blir för mycket...

Jag tänker både i ord och bilder, har massa monologer och pratar även högt för mig själv.

Plus brukar tänka ut en massa berättelser/böcker hela tiden, alla de där böckerna jag vill läsa men som inte finns, de finns i mitt huvud.

Ibland tänker jag att jag skulle klara av att sitta isolerad i 20 år utan att bli galen, har ju så mycket tankar att umgås med, haha.

Så gör min pappa! Man kan se honom gå runt och diskutera högt med sig själv

Ah jag med. Typ som att dagdrömma olika situationer och monologer  

Om jag tänker så och att det är jobbigt gå ned och hämta tvätten.
Så blir det en snabb rad av tankar, ett, resa sig upp, gå ned för trapporna, sen ta ut tvärt, hänge upp tvätt, in med tvätt i torktumlaren/tvättmaskinen och bära upp tvätt och städa efter sig.
Grannar bryr jag mig inte om i dessa tankar, då dessa är alltid en sak så fort man öppnar dörren, så det läggs ingen tanke på alls.

Sure jag kan säkert tänka alla dessa saker en efter en, men det är en tanke och ger ett stönande om man inte är det minsta sugen.

Jag tänker både i ord, handlingen, bilder osv... oftast i en och samma tanke, och ibland delar jag upp det men inte så ofta.
Ofta folk säger till en att man tänker snabbt och mer än en gång blivit anklagad för extrem slutledningsförmåga.(extrem då som i extrem snabbt att nå en slutsats som tex en läkare normalt får lägga ned bra med tid att förklara, det är vad de sagt i alla fall, personligen bryr jag mig inte ens.).

Samma här. Det är ett jäkla tjattrande. Enda gångerna det är tyst är när jag är lite lagom berusad, har sex eller är ute i skogen/på sjön. Försöker se till att det oftare blir metod 2 och 3 än 1.

Hehe, jag kan stänga av och på precis som jag vill.

Är det jobbigt detta "tjattrandet"?
Undrar då jag inte riktigt förstår hur det kan vara att det inte är självvalt som för mig, och vill förstå lite bättre.

Jo, jag kan tycka att det är tröttsamt ibland. Det förs ostyriga dialoger fram och tillbaka i huvudet och ju mer stressad jag är ju mer intensivt blir det. Sen kan jag ju ta kommando över det och få det att övergå till planering eller dagdrömmar men det kräver en aktiv insats av mig. Tjattret är där även när jag skulle önska att hjärnan vilade.

Samtidigt tror jag ju att det processas väldigt mycket när det tjattras i huvudet på mig. Många beslut jag fattar kommer som en övertygelse utan medveten tankeprocess och jag tror att det är resultatet av tjattret.

Tack!
Väldigt svårt för mig att greppa detta till fullo, men du get lite mer insikt.

Själv har man mer av analyserande av olika situationer och scenarios.
Både som interaktioner med andra människor, och i mitt lärande av hur saker fungerar rent sakligt.(Enkelt sagt och bra överdrivet, och är ett hur hjul runt så rullar det mycket enklare än om det är en fyrkant och varför ett runt hjul är att föredra.)

Sen ska jag kanske inte förneka helt att jag inte har en mer ostyrbara tankar, och de få ggr det sker är av att man missat nått och det skapar tex ekonomisk tillfällig oreda.
Och hur detta kan dominera tankarna i 2-3 dagar, sen släpper det och man ser på det som en lärdom istället.

 

Sen har vi de extrema fallen, där folk mördar pga den inre dialogen och den sade då att du ska döda den, eller nu vad anledningen var.
Men såklart nu har vi istället vandrat in på området svåra svåra psykiska problem istället.
Dock ändå ser jag en fascination hur en del människor inte kan kontrollera sin egen kropp och dess handlingar och vad som kommer ur deras munnar.(Skrev en del, för alla är ju inte mördare, utan en del gör saker mot andra som de verkar som de har noll kontroll över att det sker.)

 

Ett fascinerande ämne detta.

Det är jätteintressant. Jag får ofta höra att jag är analytisk och bra på problemlösning men det är sällan resultatet av en medveten process. Jag bearbetar det mesta omedvetet och sen känner jag när jag är klar. Faktum är att de få gånger jag gjort stora misstag i livet är gånger när jag försökt vara medvetet analytisk, skrivit plus- och minuslistor och försökt vara objektiv. Det har gått åt skogen. Min magkänsla har däremot nästan alltid lett mig rätt och jag tror den är kopplad till virret av röster i mitt huvud. Jag kan dock avundas de som kan vara analytiska på beställning för för mig kan det ju ta alltifrån en kort stund till flera veckor innan jag processat klart.

Jag har som så många andra läst boken om att tänka snabbt och långsamt men kände inte riktigt igen mig i den för det långsamma tänkandet har jag svårt att koppla på medvetet. 

Så jag är nog egentligen glad över att jag funkar som jag gö. Men det är skönt att vila också. Det var nog min räddning när jag insåg att långa, lite krävande skogspromenader funkar som meditation för mig. När man bara måste fokusera på var man sätter nästa steg. Då blir det tyst. Samma sak med paddling. Så härligt!

Ja det där stämmer in på mig också! Sex är den allra bästa terapin, har det varenda dag nuförtiden. Träning funkar bra också. Alkohol använder jag endast sporadiskt som sällskapsdryck, jag blir bara trött om jag dricker hemma (kanske just för att rösten tystnar och jag slappnar av så jag somnar).

Kan också tillägga att det INTE funkar för mig att gå i samtalsterapi. Då börjar det pratas så mycket i mitt huvud efteråt så jag blir galen nästan. Ett evigt ältande och berättande åt mig själv.

Jag tänker alltid i ord. Jag brukar säga högt vad jag ska göra. Det är inte alltid jag tänker på att jag gör så.

Har du någon gång försökt sortera upp tjattret, och om du har vad blir resultatet?
Tänker då med att det finns ju olika nivåer av detta, där en hel del är mest skräp, för jag tänker en den scenarior som är rent skräp, men ser det mer som underhållning.

Vet tex om jag får för mig att titta på en massa twitch och ett spel, så kan tankar bli rätt enformig och hur det vore att vara så sjukt bra, men spelar jag samma spel utan titta, så analyserar jag mitt beteende i spelet och felen man gjorde och förbättrar sig om så möjligt.
Sen sköts detta ofta fortlöpande, och idag är det mest att man slarvar eller att helt enkelt de som är yngre är bättre och snabbare på vad de gör.

Och sen är ju det ett medvetet val, men vid lite för mycket twitch-tittande, så kan det börja se ut som att man bara är med på resan.
Därför fastnar jag inte i twitch längre, och just för tankarna blir för mig för enformiga och lätt tråkiga, men tittar på någon match då och då ändå

 

En annan sak som man tänker på rätt ofta, det är mat och tillvägagångssätt och justeringar.
Så analyserar den alltid kort, och sen tänker om det något som hade gått göra bättre.
Så även när jag är hos andra, men berättar aldrig vad eller lägger mer än nån minut på detta.
Men visst kan man tänka, hur kunde du göra det misstaget och tex när en fick för sig grilla kycklingen dagen före kalaset
Men även helt tvärtom också och funderingar hur gick det till.

 

Jaja, lite svamlande blev det, är ett svårt och fascinerande ämne, och det är VÄLDIGT svårt att sätta sig in i frågan för andra.
Och hade det varit enkelt, ja, då hade ju inte alla missförstånd funnits

Alltså, jag vet ATT jag tänker, väldigt mycket, spelar upp olika scenarion i huvudet hela tiden, tänker på saker jag ska göra eller saker jag gjort, löser faktiska eller teoretiska problem osv. Men jag kan inte riktigt förklara hur det sker. Allting sker liksom mycket snabbare i tankarna än tiden det skulle ta om jag tänkte i faktiska ord. Jag ser inte heller bilder såsom man gör om man tittar på en film. Möjligen kan jag förnimma bilder i huvudet, men jag skulle inte säga att dessa förnimmelser utgör mina tankar utan de är väl i så fall snarare en illustration av dem. 

Ser dessa scenarion som underhållning också och ett pyssel att lösa.
Och hur man hela tiden ställer sig ifrån olika synvinklar, och ser om man kan hitta nått där som man har förbisett sedan innan.

Och sen försöka lösa pusslet, nu är det för omfattade att lösa ofta och om man verkligen ska lyfta på var sten.

En till här som det aldrig är tyst i skallen på! Det tjattras och det tjattras och jag håller ofta mer eller mindre högljugga dialoger mellan mig själv och någon i mitt inre som jag har eller har haft någon form av konflikt med. Och det kan vara allt mellan något som hände när jag gick på dagis till något som hände tidigare idag. Det är problem som har funnits, som finns, som kommer finnas, som kanske kunde funnits, som kanske kommer finnas.
Nätterna är absolut värst! Jag är nog en av de få som somnar som bäst till ett hårdrocksband på hög volym i öronen. Då blir det äntligen "tyst".... Nåt av det värre är också "promenader" som folk alltid rekommenderar så varmt! Jag blir helt hysterisk av det, när andra påstår att de "rensar skallen" så tar min det faktiskt väldigt långtråkiga tillfället i akt att bråka som aldrig förr! Jag kommer hem med problem jag aldrig i mitt liv kunde föreställa mig att jag hade innan jag gick ut! Då typ springer jag hellre, fullt ös, så man inte klarar av att tänka på nåt annat än att överleva och försöka kräkas där ingen ser! Nu klarar jag inte av att springa längre av olika orsaker.
Jag hade en väldigt bra kurator som hjälpte mig att reda ut och hålla reda på en del, men nu slutade hon i januari så jag står i kö för att få en ny. Har hört augusti som tidigast. Så länge brukar jag alldeles för mycket alkohol, det stillar en del. Jag blir lite mer som folk då, "Men vad spelar det för roll NU??" typ. "Det tar jag tag i när det dyker upp!". Och sen piller för att kunna slappna av och sova, men det går inget vidare. Ljud i öronen är absolut bäst!

Någon gång per år så har jag just det du pratar om vid insomning, och att hjärnan snurrar runt och förstår lätt hur det är irriterande då det hindra insomningen.
Dock oftast kan jag helt stänga av hjärnan och all konversation som förekommit.

Komiskt nog med alkohol, så kan det ibland öka och mer okontrollerade diskussioner i ens hjärna och rätt enformiga diskussioner.

 

Undrar om detta går träna bort och om det är överdrivet, och kanske mer aktivt styra det hela.
Som tex kognitiv beteendeterapi, nått du vet om?
Ingen aning om de hanterar såna här saker.

 

Vi får hoppas du hittar en bra kurator igen, lycka till med det.
Annars får du väl försöka hitta en annan.