• Anonym (Ts)

    Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

    Jag har jobbat många år med personer med funktionsnedsättning på olika sätt och funderat en del på om det inte är enklare ibland att ha en svårare funktionsnedsättning än lindrig. 


    Exempel på detta kan vara när jag jobbat med tonåringar inom autismspektrat. Dom är tillräckligt funktionella för att ändå smälta in, men de är så otroligt medvetna hela tiden av sina brister och svårigheter.

    Det känner av när det socialt blir fel, det kanske inte förstår exakt varför men det blir så, men de är medvetna och verkligen försöker. Läser tonvis av böcker inom psykologi och liknande för att förstå människor och världen. Ständigt självhat, vill inte kännas vid diagnosen och isolerar sig.

    Sedan har jag jobbat med dom som har grövre autism eller vad man ska säga som bott på särskilt boende, de har inte behövt strida för särskilda insatser då det så uppenbart är att de har problem. De kan typ slita ner byxorna inför folk och visa deras blodiga binda för lite random människor. De förstår inte att det är fel och skrattar bara om folk kommenterar att detta är äckligt. De har en daglig verksamhet som det går till och gillar, det finns ingen förväntan om att de snart ska ut på arbetsmarknaden. 

    Självklart är detta grovt generaliserat men det är en fundering jag har. Om det inte ibland kan kännas värre att vara extremt medveten om brister och svårigheter och sedan veta att det finns massa krav än att ha brister och svårigheter som man är lycklig ovetandes om mer eller mindre? 

  • Svar på tråden Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?
  • Anonym (ADD/Aspergermamma)

    Det här är den bästa och mest lärorika tråd jag någonsin sett på detta forum. Tack alla ni som delar med er av er vardag. Jag blir helt matt av att läsa hur mycket ni  krigar varje dag. Tack alla! ❤🌸

  • Anastasia
    Njcke skrev 2023-07-14 22:43:09 följande:

    benämns ej som intellektuell funktionsnedsättning utan en nivå över 
    marginell intellektuell funktionsnedsättning IK 70-84) så blir fundersam om den ingår eller inte?


    Anonym (sjukpensionär) skrev 2023-07-14 22:32:22 följande:
    SoL kan man få utan diagnos alls. SoL är en bred lag som ska ge hjälp åt människor i alla möjliga situationer. Även till exempel försörjningsstöd och att hjälpa ungdomar som riskerar att hamna på glid är en del av SoL/SocialtjänstLagen. 

    Svagbegåvning kan ingå i LSS.  Om det handlar om utvecklingsstörning så ingår det i personkrets 1 om den är medfödd och personkrets 2 om den är förvärvad.
    benämns ej som intellektuell funktionsnedsättning utan en nivå över 
    marginell intellektuell funktionsnedsättning IK 70-84) så blir fundersam om den ingår eller inte
    ej förvärvad sen födseln .
    Okej, som jag uppfattade din fråga ska jag svara så som jag tror att du undrade över: : Ja, IF ingår i LSS.    SoL vet jag inte, men inom LSS så gör det, det.
  • Njcke
    Anastasia skrev 2023-07-14 22:56:16 följande:
    Okej, som jag uppfattade din fråga ska jag svara så som jag tror att du undrade över: : Ja, IF ingår i LSS.    SoL vet jag inte, men inom LSS så gör det, det.
    Jag vet att IF ingår men vet ej om Svagbegåvning(marginel mental retardation) gör det? IK 70-85 Mellan IF och normalbegåvning.
  • Anastasia
    Njcke skrev 2023-07-14 23:01:28 följande:
    Jag vet att IF ingår men vet ej om Svagbegåvning(marginel mental retardation) gör det? IK 70-85 Mellan IF och normalbegåvning.
    Okej, ja då vet jag nog inte svaret på din fråga.  Trodde att svagbegåvning var ett forntida ord på det som vi idag kallar för IF.   Ungefär som Idiot och sinnesslö också var forntida ord.  

    Ska ta och googla på svagbegåvning nu. <3
  • Freddie K
    Anonym (Autistisk tant) skrev 2023-07-14 18:58:49 följande:
    Absolut vore det bättre för oss alla om samhället över lag hade mer förståelse för människors olikheter. Men samtidigt vill jag liksom inte att mina kompisar ska behöva anpassa sig för att jag är funktionsnedsatt. Oavsett vad som är rätt. Jag vill liksom "vara med och tävla på lika villkor". Jag vill "vara normal". Jag vill absolut inte bli sedd som "en person med funktionsnedsättning". Om du förstår hur jag menar. Jag är liksom ingen Jesus på korset. Jag vill inte leda nåt korståg eller vara nån pionjär. Jag vill smälta in, passa in, passera, "vara som vemsomhelst". Jag skäms för att skriva det här. Och jag är rädd för att du ska tycka illa om mig. Men det är så jag känner. 

    Du får gärna berätta lite mer om hur du tänker kring olika saker. Om du har tid och lust. Hur är det för dig med relationer? Du skrev att du visar starka känslor snabbt, vill du berätta lite mer? 
    Jag tänkte mer på att folk behöver visa lite mer förståelse för oss med autism. Ja, jag har högfungerande autism, men det finns saker jag har svårt för.

    Jag tycker inte illa om dig. Inte min sak att döma andra.

    Jag har några få vänner. De flesta bor inte här i stan. Jag har väldigt svårt att vårda mina relationer och ännu svårare att skapa nya. Antingen så bryr jag mig för mycket, eller så bryr jag mig inte alls. Finns liksom inget mellanläge. Skäms
    Du tror att du vet vem jag är. Då har du inte varit i min värld!
  • Anonym (Autistisk tant)
    Freddie K skrev 2023-07-15 04:18:37 följande:
    Jag tänkte mer på att folk behöver visa lite mer förståelse för oss med autism. Ja, jag har högfungerande autism, men det finns saker jag har svårt för.

    Jag tycker inte illa om dig. Inte min sak att döma andra.

    Jag har några få vänner. De flesta bor inte här i stan. Jag har väldigt svårt att vårda mina relationer och ännu svårare att skapa nya. Antingen så bryr jag mig för mycket, eller så bryr jag mig inte alls. Finns liksom inget mellanläge.  // Skäms
    Är det så att du antingen hör av dig och vill träffas hela tiden eller så hör du inte av dig alls? 
  • Freddie K
    Anonym (Autistisk tant) skrev 2023-07-15 08:22:50 följande:
    Är det så att du antingen hör av dig och vill träffas hela tiden eller så hör du inte av dig alls? 
    Jo, men så är det. Jag önskar att det var mer så att jag hörde av mig ibland i alla fall, men oftast blir det för mycket eller inget alls.
    Du tror att du vet vem jag är. Då har du inte varit i min värld!
  • Anonym (Snart 60 år)

    Egentligen tror jag alla mer eller mindre har svårt att veta hur man ska vara, vad man ska säga och vad som är "normalt". Är väl sådant alla brottas med i tonåren men extra speciellt kanske om man inte fått tillräckligt med social träning när man växte upp.

    Är själv snart 60 år och tycker fortfarande det kan vara knepigt att veta hur man ska bete sig ibland. Men insett med åren att vi alla är som vi är och det är ju skillnaden i hur vi är som gör det spännande med en människa. Är ju det som är ens personlighet. 

    Vad tråkigt det skulle vara om alla var "normala" och exakt likadana. Men det bara är så att vissa är alltid punktliga och andra är alltid sena. Vissa behöver rutiner i vardagen och andra hatar det och klarar inte av att vara uppbokade utan vill ta dagen som den kommer. 

    Jag ser själv lindrig autism, add och adhd mest som beskrivning på hur man är som människa och inte som en sjukdom eller funktionsnedsättning som många kan se det som. Vi är alla som vi är och det är bara att acceptera det och göra det bästa av det både för sin egen del och för de man träffar på i sitt liv. Alla har vi våra problem oavsett om vi har en diagnos eller inte.

  • Freddie K
    Anonym (Snart 60 år) skrev 2023-07-15 10:32:03 följande:

    Egentligen tror jag alla mer eller mindre har svårt att veta hur man ska vara, vad man ska säga och vad som är "normalt". Är väl sådant alla brottas med i tonåren men extra speciellt kanske om man inte fått tillräckligt med social träning när man växte upp.

    Är själv snart 60 år och tycker fortfarande det kan vara knepigt att veta hur man ska bete sig ibland. Men insett med åren att vi alla är som vi är och det är ju skillnaden i hur vi är som gör det spännande med en människa. Är ju det som är ens personlighet. 

    Vad tråkigt det skulle vara om alla var "normala" och exakt likadana. Men det bara är så att vissa är alltid punktliga och andra är alltid sena. Vissa behöver rutiner i vardagen och andra hatar det och klarar inte av att vara uppbokade utan vill ta dagen som den kommer. 

    Jag ser själv lindrig autism, add och adhd mest som beskrivning på hur man är som människa och inte som en sjukdom eller funktionsnedsättning som många kan se det som. Vi är alla som vi är och det är bara att acceptera det och göra det bästa av det både för sin egen del och för de man träffar på i sitt liv. Alla har vi våra problem oavsett om vi har en diagnos eller inte.


    Jag brukar säga att mina diagnoser är en del av mig, men de definierar mig inte. Ofta har jag dock funderat på om man tar bort mina diagnoser, vad är då kvar?
    Du tror att du vet vem jag är. Då har du inte varit i min värld!
  • Anonym (Autistisk tant)

    Autism och adhd är inte bara hur man är eller beter sig socialt. En stor del är problem med motorik och uppmärksamhet. Jag blev utskälld varje dag i skolan för att jag inte kunde vissa saker. Jag simmade på fel sätt. Kunde inte hoppa rep höll i pennan fel. Skrev bokstäver fel. Gympalektionerna var ett helvete gör jag lyckades aldrig få nudda nån boll i nåt bollspel eller ta ett danssteg eller göra nåt hopp rätt. Fick min första cykel när jag fyllde 6 men lärde mig cykla när jag var 9. Var den enda i klassen som inte kunde simma. Kan inte höger och vänster. Det tog tre år att ta körkort trots att jag körde på körskola varje vecka och övningskörde privat. Har fruktansvärt dålig motorik. Till och med förskolebarn skrattar åt mig och kommenterar att jag sjunger helt fel melodi osv. Många jobb kan jag inte ha. Tappar allt. Har blivit utskälld många gånger på mina arbetsplatser. Jag har inget lokalsinne. Kan inte läsa kartor. Hittar inte till platser hur mången jag än går. På praktikplatser i utbildningar lär jag mig aldrig hitta på en avdelning för det tar mig flera år. Jag kan inte utföra några sporter. Får bara skäll och blir utskrattad. Det är så mycket jag inte kan eller förstår. Det är inte bara det att man är "lite annorlunda". Ibland förstår man inte själv att man blir våldtagen och illa behandlad i relationer. Utredningen tog ett halvår och det var massor av fysiska och praktiska tester och kroppsliga undersökningar. Man får inte en diagnos för att man är lite annorlunda. Och ja jag har "lindriga besvär". Jag har högskoleutbildning, vanligt jobb och bor själv och klarar mig och lever som vemsomhelst utåt sett. Jag har mått fruktansvärt dåligt och isolerat mig hemma i månader. 

    Är du psykiatriker eller varför uttalar du dig om att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar "är en beskrivning av hur man är"? Är cancer också en beskrivning av hur man är? Min kropp lyder inte hjärnan. När jag tänker att jag ska hålla hårt i en kanna het mjölk när jag jobbar på café så bara släpper mina händer kannan. Jag kunde inte klippa med sax i skolan och inte rita figurer för mina händer drog streck över hela pappret. Sy på maskin klarade jag inte. Hoppa rep kunde jag inte. Jag var ihop med min första pojkvän ett bra tag innan han tog upp att det var konstigt att han aldrig hade fått se mina ögon. Blev ofta utskälld för att jag inte tittade på den jag pratade med. Lärde mig först som vuxen vad ögonkontakt innebär. 

    Autism och adhd är INTE min personlighet. Det är funktionsnedsättningar som är fruktansvärt jobbiga och har gjort mitt liv till ett helvete. 

    Jag tycker INTE att det är ett dugg spännande. Om du tycker att det är så spännande så kan du ju låna en bok på biblioteket och läsa på om vad autism och adhd innebär. 


    Anonym (Snart 60 år) skrev 2023-07-15 10:32:03 följande:

    Egentligen tror jag alla mer eller mindre har svårt att veta hur man ska vara, vad man ska säga och vad som är "normalt". Är väl sådant alla brottas med i tonåren men extra speciellt kanske om man inte fått tillräckligt med social träning när man växte upp.

    Är själv snart 60 år och tycker fortfarande det kan vara knepigt att veta hur man ska bete sig ibland. Men insett med åren att vi alla är som vi är och det är ju skillnaden i hur vi är som gör det spännande med en människa. Är ju det som är ens personlighet. 

    Vad tråkigt det skulle vara om alla var "normala" och exakt likadana. Men det bara är så att vissa är alltid punktliga och andra är alltid sena. Vissa behöver rutiner i vardagen och andra hatar det och klarar inte av att vara uppbokade utan vill ta dagen som den kommer. 

    Jag ser själv lindrig autism, add och adhd mest som beskrivning på hur man är som människa och inte som en sjukdom eller funktionsnedsättning som många kan se det som. Vi är alla som vi är och det är bara att acceptera det och göra det bästa av det både för sin egen del och för de man träffar på i sitt liv. Alla har vi våra problem oavsett om vi har en diagnos eller inte.


Svar på tråden Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?