Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

Ja absolut. De kanske inte uppfyller tillräckligt många kriterier för att få en diagnos. Och de upplever sig inte vara funktionsnedsatta. Det lider inte av dessa saker så som jag gör. De är inte lika annorlunda socialt som jag och de har kanske egenskaper som kompenserar. Och det ställdes kanske inte samma typ av krav när de växte upp, skolan var annorlunda osv. Om de hade varit unga idag hade de kanske lidit mer. Men kanske inte lika mycket som jag eftersom de inte avviker lika mycket socialt. Och de har inte lika stora problem med finmotorik som jag. De kan klippa och skriva och sånt utan problem. Så det var kanske bara ämnet gymnastik (eller vad det hette då) som de hade problem med i skolan och det var kanske mer accepterat. 

Jag förstår. Är det nåt särskilt du känner igen dig i? 

Jo, men hur du upplever saker. Det här med att man har bestämt tid och så kan inte den andre och liksom då blir allt knas, sen mycket mer än så. Till exempel som jag skrev förut det här med att folk undrar varför jag inte tittar dem i ögonen när jag pratar med dem. Vi är olika med på hur vi hanterar saker. 

Det där har jag aldrig fattat. Man lyssnar väl inte bättre för att man tittar nån i ögonen? Vad spelar det för roll var man "tittar"? Jag kan förstå min första pojkvän som jag träffade i högstadiet för nån gång kanske man vill se ögonfärgen på den man är ihop med och hånglar med osv. Och nu som medelålders kan jag också tycka att det är trevligt med ögonkontakt när man hälsar och presenterar sig för nån första gången och kanske lite konstigt att säga hej och titta in i väggen när man blir presenterad för en ny person. För nu har jag lärt mig att det är så det ska vara och vant mig vid det. 

Jag fattar inte det där heller. Jag lyssnar nog bättre om jag inte ser dem i ögonen. Jag tycker det är så obehagligt på något sätt att se någon i ögonen.

Det handlar ju inte bara om att passa tider utan att vissa begrepp är allt för vaga, som att "kanske höras i helgen". Det kan ju innebära att gå på bio eller restaurang på fredagkväll, fika på stan på lördag eftermiddag, åka och bada på söndag förmiddag eller att man inte hörs eller ses alls för att "det dök upp nåt annat" eller för personen bara sa så för att vara trevlig men egentligen inte menade nåt med det. Så antingen ringer personen när man precis kommit hem från jobbet på fredagen och väntar sig att man ska kasta sig in till stan och vara igång hela natten. Eller så skickar jag kanske ett litet glatt sms på lördag eftermiddag och frågar hur läget är och om personen har lust att ses på en fika på söndagen eller om vi ska höras nästa vecka istället. Då brukar svaret bli att vi hörs men sen hör hen inte av sig. Och jag kan ju liksom inte fråga "ska vi ses eller säger du bara så?" Eller "kan vi kanske prata lite om ungefär vilken dag/tid/aktivitet vi skulle kunna satsa på i första hand - med reservation för ändringar - tänkte du fredagskväll på krogen eller en promenad söndag förmiddag eller är jag din plan b som du ringer ifall nån annan ställer in och du får tråkigt och därför vill du bara säga "kanske i helgen" för art hålla det öppet och inte lova nåt?". Nej, jag måste ju vara en skön och avslappnad kompis som har en massa roligheter för mig och eventuellt kan ta mig tid om jag inte har nåt annat just då. Att vilja planera är töntigt och tråkigt. Men om JAG skulle ringa fredag kväll och vilja ses om en timme så skulle ju svaret bli nej. Så jag kan ju inte vara den spontana. Samtidigt måste jag vara beredd att vara spontan när/om kompisen ringer. Säger jag nej då så rinner kontakten ut i sanden för då visade jag inte tillräckligt mycket intresse och var för för osocial och ospontan. Jag stod ut i många år men nu orkar jag inte sitta beredd en ledig helg och sen blir det ändå inget alternativt att jag måste kasta mig iväg. Enklast att svara nåt vagt om att vi hörs längre fram och låta det rinna ut i sanden. Inte värt det för att kanske få vara nåns reservkompis i sista hand. Jag har några riktiga vänner som prioriterar mig och planerar in saker med mig och är noga med att hålla det. Det där andra sociala orkar jag inte med längre. 

Jag förstår precis. Jag har också lite av det problemet typ att det rinner ut i sanden, för jag känner att varför måste jag alltid anstränga mig eller höra av mig först när den andra aldrig gör det?

Jag tycker kanske inte att det är obehagligt men jag är så rädd att göra fel. Antingen ha för lite ögonkontakt eller att folk tycker att jag "stirrar" på dem eller att jag "tittar på deras frisyr och tycker att den är ful" eller nåt. Jag vill titta på rätt sätt för att ingen ska känna sig obehaglig till mods i mitt sällskap men jag blir så renäs att jag flackar med blicken och darrar på rösten. Så det blir fel. Och det är jobbigt. Min rädsla för hur andra uppfattar mig alltså. Inte ögonkontakten i sig. Innan folk började kommentera den bristen hos mig så tyckte jag inte att det var nåt problem för jag var inte ens medveten om fenomenet. Så till viss del kan jag hålla med personer som tror att folk mår bättre utan diagnoser. Det är klart att det är så på vissa plan. Men det är så mycket annat som inte heller fungerar och då behöver man ju en diagnos. 

Jo, men det är jag med rädd för att göra. Tror det handlar om osäkerhet i mitt fall i alla fall.

Jag tänker att jag måste "dra mitt strå till stacken" och höra av mig ibland för att upprätthålla en relation. Men då brukar jag inte fråga rakt ut om vi ska ses och inte föreslå dag och tid. Jag brukar skriva ett kort, glatt sms i stil med "hej hur är läget". Och så brukar jag lägga till en personlig fråga som visar att jag bryr mig om personen och har tänkt på hen. Till exempel om hen har bytt jobb kan jag fråga hur hen trivs eller om hen varit på nån resa kan jag fråga om hen gift det bra på resan. Eller om jag vill hålla lite lägre profil så skriver jag ingen fråga utan bara "Grattis till jobbet! Hoppas att du trivs." Om jag får positivt svar på det inom rimlig tid så brukar jag skriva lite lättsamt att "det vore kul att ses nån gång i sommar. Hör gärna av dig om du har vägarna förbi så kan vi ta en fika" och så kram och glad smiley. Jag visar att jag gärna umgås men utan att ställa krav. Det ska inte kännas som nåt tvång. Så tänker jag. Jag vill inte tränga mig på. Sen låter jag det vara upp till den andre att höra av sig om hen vill ses.