Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

Lita inte på mina "tips"! Jag har som sagt misslyckats totalt och uppfattats som mycket konstig. Så det är nog bäst att du frågar nån annan.

Angående att vara osäker på om man hälsat. Så kan man ju säga nåt annat än "hej", typ "varmt idag!", "gud vad det regnar!", "ska du också på lunch?", "snygg tröja!" eller nåt och så ett glatt leende. Då är man ju trevlig oavsett om man sagt hej eller inte. Eller ett litet leende som kan betyda "ja, det är ju eftermiddag nu och vi har varit här sen imorse och träffas varje dag och vi är många som jobbar här så även om jag kanske inte sa hej till just dig just den här morgonen så vill jag vara trevlig mot dig som kollega" eller "jag trivs med mitt jobb och mina kollegor och därför ser jag glad ut utan att vara påträngande och kräva uppmärksamhet". Så brukar jag göra. Om det inte är typ en tidpunkt på dagen då kvällspersonalen går på sitt pass. Då tycker jag att det är okej att råka säga hej även om den personen kanske var där redan på morgonen men man inte såg den eller minns det. Ingen är väl perfekt. Om det är många som jobbar skift på en stor arbetsplats så är det ju inte lätt för nån och jag tror inte att folk tar illa upp. Eller så kan man hälsa lite käckt typ "hejhej" för det funkar ju både som hälsning första gången man ses på dagen eller när man kommer tillbaka efter lunch eller lite skämtsamt "ja vi har ju suttit bredvid varandra och pratat hela dagen men nu ser det kanske lite tokigt ut när jag bär tre kartonger samtidigt så därför säger jag hejhej för att visa att jag vet att det ser tokigt ut och att det är okej att skratta till lite". Eller så kan man ju skämta till det lite. Om man kommer till receptionen för tredje gången så kan man ju säga "det var inte igår" eller nåt så det inte blir så pinsamt. Bara det inte blir för mycket och för uråldrigt som typ Ove i Solsidan som ropar "Tjenare mannen och kvinnan hans!" Och "Har ni fest eller? Hahaha!!!" Och Anette som säger "Tjingtjing!". Man får hålla sig till den jargong den kulturcsom råder på arbetsplatsen. Det får inte bli för mycket "dagis". Så man ska nog inte göra för stor sak av hälsandet. Man är ju där för att jobba. Eller tvätta i tvättstugan eller handla i affären. Om jag hälsat på en granne i affären tycker jag att det är skönt om vi inte måste kallprata om spagetti när vi går förbi varandra. Möts vi i kassan kan ett kort leende räcka och sen låter man personen vara. Eller? Ni neurotypiska för gärna komma med feedback! 

Att det kan bli ändrade planer är jobbigt för oss med autism. Men där känner jag att jag får anpassa mig. Om det regnar kanske det är rimligt att inte vilja åka på badutflykt på dagtid utan istället vilja gå på bio på kvällen och se den där filmen man pratat om. Om en kompis hör av sig i alla fall nån timme innan vi ska ses och vill skippa badutflykt p.g.a oväder och istället på på bio på kvällen så är min första tanke "shit vad jobbigt, jag var ju beredd nu och klädd för stranden, nu måste jag planera om hela min dag, då borde jag väl passa på att städa och jag som avbokade tvättiden och nu är det upptaget, och så måste jag ta fram och stryka andra kläder, vad ska jag ha på mig på bion och så måste jag packa upp väskan och jag som hade bakat bröd för att ta med". Ja, jättejobbigt. Men jag inser att det är hos mig problemet ligger. Min kompis har varken packat eller bakat och inte heller duschat och gjort sig klar. Hon står i pyjamas och känner efter vad hon har lust med på sin lediga dag. Och hon vill nog sova ett par timmar till och bio passar väl bra när det regnar? Så jag håller god min, låtsas hålla med och anpassar mig. Samtidigt som jag börjat planera om i min hjärna: om vi ska gå på den biografen som ligger längst bort (vi "får se" vilken biograf, vilken film och vilken tid, såklart, och finns det inte biljetter kvar (eller om nån roligare kompis ringer) kan man ju "bara ses en annan dag") så måste jag åka hemifrån då och då,  bäst att ta en tidigare buss för att ha marginal, borde jag duscha en gång till innan och kanske är det ledigt i tvättstugan om jag skyndar mig och kanske hinner jag färga utväxten i håret osv. Jobbigt men jag anpassar mig på det området. Och blir träffen inte av så är jag ändå helt slut efter förberedelser och planering och anpassning. Så jag tycker att det är skönt att slippa gå på bio och få gå och lägga mig istället. Jag har varit beredd hela dagen så jag är trött. Men jag orkar tyvärr inte "ses nästa dag istället". Om jag inte ska jobba då så behöver jag vila. Jag låtsas vara spontan, avslappnad och härlig men det är jag tyvärr inte. 

Jo, jag har också svårt att anpassa mig, men jag börjar bli bättre på det, men det låter otroligt jobbigt det du beskrev nu. 

Ja, det är otroligt jobbigt. Men problemet ligger hos mig. Jag förstår på ett sätt att det är rimligt att inte vilja åka på badutflykt om det ösregnar. På ett logiskt plan kan jag hålla med om att det passar bättre att gå på bio på kvällen. Det är jag som har svårt för ändrade planer. Det är som måste hantera det. Det är jag som behöver jobba med och öva på det. Det är mitt problem som jag måste ta hand om och ta ansvar för. Jag kan inte lägga det på andra. 

Jag hat kompisar som också har autism och då kan jag uppleva det jobbigt åt andra hållet. Har vi bestämt att vi ska vara på stranden hela dagen så är det så oavsett väder. Om jag håller på att frysa ihjäl för att det är svinkallt så blir de arga om jag vill åka hem tidigare för vi hade ju bestämt att vi skulle stanna hela dagen. Även om de själva fryser och vantrivs så kan de inte stå åt med att vi ändrar våra planer en aning och åker hem tidigare eller fikar på café för vi skulle fika på stranden och då får man frysa och lida för man ska stanna till varje pris om man sagt så. 

Så jag kan känna mig lite mitt emellan. Jag ser inte vitsen med att frysa sig blå eller på annat sätt lida sig igenom en träff. Men jag förstår också det jobbiga i att planer plötsligt ändras. Med mina autistiska kompisar tänker jag på vad jag säger. För om jag råkar slänga ur mig att jag nog ska köpa en macka på Pressbyrån men sen inte är hungrig så kan de bli arga och undra varför jag sa att jag skulle köpa en macka när jag inte skulle det. Så då känner jag att jag måste vakta min tunga för att inte råka säga nåt som jag inte kan stå för till 100 %. Så jag kan också förstå att det kan vara jobbigt för andra när jag "har svårt för att vara spontan", som mina neurotypiska kompisar uttrycker det. 

Jag tycker att problemet inte enbart ligger hos en själv. Folk behöver mer förståelse överlag. 

Är det inte bara vissa npf-diagnoser och synnedsättningar som går under LSS? Jag har för mig att inte ens ADHD ingår, men de kan ha uppdaterat sen jag kollade sist. 

ADHD ingår inte om det är den enda diagnosen.

Schizofreni går under LSS också. Bipolaritet kan också göra det, jag arbetar med dessa två grupper.

Absolut vore det bättre för oss alla om samhället över lag hade mer förståelse för människors olikheter. Men samtidigt vill jag liksom inte att mina kompisar ska behöva anpassa sig för att jag är funktionsnedsatt. Oavsett vad som är rätt. Jag vill liksom "vara med och tävla på lika villkor". Jag vill "vara normal". Jag vill absolut inte bli sedd som "en person med funktionsnedsättning". Om du förstår hur jag menar. Jag är liksom ingen Jesus på korset. Jag vill inte leda nåt korståg eller vara nån pionjär. Jag vill smälta in, passa in, passera, "vara som vemsomhelst". Jag skäms för att skriva det här. Och jag är rädd för att du ska tycka illa om mig. Men det är så jag känner. 

Du får gärna berätta lite mer om hur du tänker kring olika saker. Om du har tid och lust. Hur är det för dig med relationer? Du skrev att du visar starka känslor snabbt, vill du berätta lite mer? 

Vad jag vet är det inte bara diagnos som avgör. LSS innefattar även personkrets 3, alltså personer som har "en varaktig fysisk eller psykisk funktionsnedsättning som orsakar omfattande svårigheter i det dagliga livet". Så det beror väl lite på vad man har för svårigheter och behov också, om jag förstår saken rätt? Jag har autism men innefattas INTE av LSS eftersom jag inte har tillräckligt stora svårigheter som påverkar min vardag. Angående personen som förlorat sin arm - i det fallet skulle jag tro att man gör en bedömning av personens svårigheter att klara sin vardag och dennes behov av stödinsatser? 

Jag blev jätteglad över det som du skrev, så jag började googla på Szitzofreni och LSS och kom då till en artikel där de menade på att szitsofrena inte får den hjälp som de förtjänar via LSS.  

Den här Artikeln skrevs för över 2 år sedan, så jag undrar om det är olika från komun till komun?  Är det något som du vet?  

Alltså ett inlägg där fick mig att gråta.  De skrev såhär:

(Personer med schizofreni dör i snitt 15?20 år tidigare än andra. De dör i huvudsak av samma sjukdomar som andra, men forskning har visat att de får sämre vård för sina kroppsliga sjukdomar. De lever också ofta med en usel ekonomi, på existensminimum, ensamma och isolerade, utan arbete och vänner.

Alltså, jag gråter över det här.  Vill bara ge alla med Schizofreni en stor kram. <3 Hoppas så, att de alla får den hjälp som de verkligen förtjänar som människor.