Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

Tack för att du tar dig tid! Hur menar du att mycket handlar om prioritering och vad man vill lägga tid på? Jag kan lägga hur mycket tid och energi som helst på att försöka lära mig nåt men jag har ändå vissa begränsningar. Hur menar du att jag borde prioritera annorlunda? Jobba mindre? Städa och tvätta mindre? 

Mina motoriska brister kan jag till viss del träna upp men skillnaden är så marginell. Jag har haft egen häst och ridit för instruktör varje dag och ägnat timmar dagligen åt ridning (och sen ytterligare timmar med allt annat i stallet och dessutom gått i skolan på heltid) men jag har ändå inte förstått nånting och inte lyckats med mer än att hålla mig kvar på hästryggen när hästen har galopperar och hoppat och annat. Så tid och prioritering är inte mitt problem. 

Mina största problem är på det sociala området. Ofta har jag förstått först 10-15 år efteråt att jag blivit våldtagen, utnyttjad, lurad osv. Att det inte är kärlek eller en sund relation att en man kommer full mitt i natten och tvingar till sig sex, skäller ut mig, lämnar mig naken och smäller igen dörren. Men han ringde ju nästa dag och pratade på som om det var alldeles normalt? Och alla andra sa ju hur fin och bra han var och förklarade hans beteende med att han var adopterad och hade svårt med anknytning och att jag borde ha förståelse för det? Finns det nån handbojor för sånt? Finns det nåt habiliteringsprogram? Nåt hjälpmedel? Typ som nån klocka med datum och veckodag där det finns olika parametrar om sex och samlevnad? Eller nån kurs? Nån föreläsning? Har bara hittat Youtube-klipp där de säger vad man ska ha för kläder och bjuda på för mat när man dejtar och vad man ska prata om på första dejten. Precis som att det finns massor av info om hur man går på arbetsintervju. Som om det var problemet. Jag får alla jobb jag söker. Det är sen problemen börjar. Helt plötsligt har jag svarat fel i fikarummet när nån frågade vad jag gjorde i helgen. För att jag inte orkar spela teater dygnet runt året om. En anställningsintervju tar en halvtimme. En dejt tar några timmar. Inga problem. Men efter några månader märker folk att jag är annorlunda. På jobbet ät i alla fall arbetsuppgifterna det viktiga. De kan inte sparka mig för att jag inte är tillräckligt rolig i fikarummet eller för att jag går lite konstigt eller har entonig röst. En kompis eller en pojkvän däremot - då räcker det inte att alltid komma i god tid, sköta disken perfekt, bjuda på allt, fixa allt praktiskt som att boka biljetter och ha koll på allt, det finns inga tydliga rakar för vilka uppgifter som ingår som kompis eller flickvän. Då måste jag vara nåt jag inte är. Och sen är det ju det att jag inte kan delta i fysiska aktiviteter och inte orkar åka på semester eller följa med till landet eller tälta för då måste jag spela teater dygnet runt. Finns det nåt hjälpmedel för långsiktiga relationer? Kan habiliteringen hjälpa? Nja... 

Samhället kan jag nog inte ändra. Men det är okej. Jag anpassar mig gärna. Jag vill bara att folk ska tycka om mig. Eller ville. Nu orkar jag knappt tänka så. Vill helst vara ifred. Slippa bli bedömd. 

Regler tycker jag är fantastiskt! Då vet jag hur jag ska göra! Problemet är när andra inte följer reglerna. Chefen har skällt ut alla och sagt att rasten är slut prick 13. 12.55 ser jag till att ta hand om min disk och övrig disk och snygga upp så jag är klar 13. Då tycker ju kollegorna att jag är så tråkig, otrevlig och osocial. För alla andra förstår ju att man kanske har ätit klart 13.15 men sitter man kvar och dricker kaffe och babblar till 13.40. Jag tycker att folk fikar hela dagen och man springer som en galning för att svara på larm från kollegornas patienter (när kollegorna fikar) och sen är det jag som inte kan samarbeta? Tänk om det fanns regler för vänskap och kärlek. Om man varit vänner i två år - hur ofta ska man ringa då? Jag är livrädd för att vara för på som Ove i Solsidan så jag hör aldrig av mig. De kompisar jag har är de som varit påstridiga och inte gett upp utan tjatat på mig om att ses. De andra har jag förlorat för de trodde att jag inte ville umgås. Samma med pojkvänner. Jag vågar inte visa vad jag känner för att inte skrämma bort dem och då ger de upp. Jag vill ändå helst vara själv. Vänner och pojkvän far jag mest för att man ska ha det. Jag vill känna mig omtyckt och normal. Jag lekte helst själv i skolan. Så länge man gick på led till matsalen funkade det. Men i högstadiet kunde man ha håltimme i flera timmar och man gick till matsalen "när man ville" och det var inte accepterat att komma själv. Så jag gick inte dit. Då kom jag på att jag borde ha kompisar för att inte uppfattas som avvikande. Men det var jobbigt att behöva umgås efter skolan när man redan varit social hela dagen. I skolan fick man i alla fall sitta ifred i klassrummet och läsa och skriva. Men att följa med nån till landet en helg eller en vecka och umgås dygnet runt var mycket ansträngande för mig och jag ville helst slippa. Men jag gjorde vad som krävdes för att ha kompisar. 

Vissa saker kan man inte få tillräckligt med hjälp med för att det är saker som händer i stunden. Vi säger en person som slänger ur sig opassande kommentarer konstant, har både autism och adhd och som ändå klarat en högskoleutbildning och de bitarna. Omgivningen blir jättearg och provocerade och personen förstår verkligen inte varför folk drar sig undan eller blir provocerade. Det blir ett annat sorts lidande och svårt att få hjälp och stöd med. För adhd:n leder till impulsiviteten när den pratar och autismen gör det svårt att veta hur man ska formulera sig. och vid varje tänkbart ögonblick krävs ju olika formuleringar. Personen kanske lär sig att man inte får kommentera att ens frus övervikt är oattraktiv men man får inte säga att grannfrun är sexig, men man får säga det till frun. Den här typen av svårigheter behövs ju ett dygnet runt bollplank i varenda sekund för att inte göra fel och det blir ju slutligen omöjligt.

Vissa saker går inte att kompensera upp för. Någon kan ju exempelvis vara superkunnig inom ett område, men vägrar att samarbeta med okunniga personer, allt fungerar bra när det blir precis så som den personen tänker och tycker. Den har svårt att ta in andra människors perspektiv. Den kommer få svårt att få en vanlig anställning. Dennes förmåga på arbetsinsatser kan alltså vara riktigt hög, men alla som har med samspel med andra kan bli katastrof.

Haft en lärare på universitetet som hade doktorerat, han va svinsmart, men fick inte jobba kvar, han kunde inte hantera eleverna. Han kunde bli upprörd över att inte vuxna studenter rörde sig precis på det sättet han önskade, satt på det sättet han önskade, han kunde inte planera hur lång en föreläsning skulle vara, han kunde uppskatta att kan kunde ta med allt på en lektion, om han gjorde en powerpoint så ville han hinna med den. Han kunde inte ge oss paus för att då skulle han inte hinna med allt. Han fick spader om någon gick ut för att kissa trots att han kunde ha en föreläsning i 3 timmar utan paus. Hans intellektuella förmåga kunde han ju inte få maximal utdelning för.
Vad skulle hans stöd vara? Universitetet försökte hjälpa honom, men han ansåg att problemet va att eleverna inte satt kvar efter och lyssna på föreläsningen för den va inte klar, för han hade inte hunnit med allt, problemet va att eleverna satt fel, ställde fel frågor, han ville ändå att eleverna skulle ställa frågor, men det skulle va på det sättet han ville ha det. Det blev ohållbart och han sades upp. Det blir ju lättare att ge hjälp till någon som känner att den är i behov av hjälp. Men om personen tycker problemet är att alla gör fel och att den gör rätt och den är inte i närheten av att förstå att de själva är en del av problemet då blir det jobbigt. Då kan man försöka med hur många insatser som helst.

Som en person med adhd som lever i ett berg av saker hemma. Det är liksom gångar i bostaden, man får tillslut kliva över saker för att ens kunna ta sig fram, man har inte sett golvet på flera år. Personen vägrar att kasta även om den får hjälp, den vägrar att sluta köpa och den vill behålla precis allt, men den är ledsen för att inte kunna ta hem kompisar för att det finns inget köksbord och liknande man kan sitta och äta vid för att det är saker precis överallt då. Personen är alltså tillräckligt funktionell för att kunna åka och handla själv, den har ekonomi för att göra detta, men konsekvenstänket kring konsumtionen gör det omöjligt för personen på många sätt och vis. Den är inte beredd att göra sig av med saker trots hjälp med psykolog, organisatör och även om någon faktiskt skulle gå och göra rent och organisera upp i hemmet så skulle ändå inte personen börja leva på något annat sätt så efter några månader så skulle problemet dyka upp igen. 

Förlåt mig. Jag menade inte att trampa på dina tår.

Med prioritering menar jag att om man till exempel pratar med någon och denne inte förstår så kan man välja att försöka få den personen att förstå.( Oftast till ingen nytta), eller så kan man välja att låta bli. Man får nog välja sina strider.

Jag kan relatera till mycket av det du skriver utan att gå in närmare på det och jag vet hur jobbigt det kan vara med relationer och hur man ska uppföra sig och så.

Jag vet att du menar väl och du trampar inte på mina tår.

Jag förstår vad du menar med att man inte måste få andra att förstå. Folk behöver inte förstå mig. Men jag vill bli accepterad och omtyckt. Jag bryr mig inte om vad som är rätt eller fel. Jag vill må bra i mitt liv här och nu. Det spelar ingen roll om nåt är nån annans fel eller om jag gjorde fel. För jag vill anpassa mig för att bli accepterad och i förlängningen må bra. Även om det kanske är fel att jag ska behöva anpassa mig så vill jag det ändå. Jag är inte intresserad av att diskutera rätt och fel. Jag vill bara må bra. Jag säljer gärna min själ till djävulen om det krävs. Om du fattar. 

Mitt problem är nog att jag inte har några strider. Jag lägger mig platt och vänder ut och in på mig själv för att bli accepterad och då blir det ju inte heller bra. 

Du och jag befinner oss nog på lite olika plan. Du är ju i alla fall till viss del öppen med din funktionsnedsättning eftersom du har boendestöd (eller hade?) och daglig verksamhet. Jag berättar inte för nån om mina diagnoser. Jag har ett vanligt jobb och lägger all min energi på att "spela normal". 

Vissa saker kan man inte få tillräckligt med hjälp med för att det är saker som händer i stunden. Vi säger en person som slänger ur sig opassande kommentarer konstant, har både autism och adhd och som ändå klarat en högskoleutbildning och de bitarna. Omgivningen blir jättearg och provocerade och personen förstår verkligen inte varför folk drar sig undan eller blir provocerade. Det blir ett annat sorts lidande och svårt att få hjälp och stöd med. För adhd:n leder till impulsiviteten när den pratar och autismen gör det svårt att veta hur man ska formulera sig. och vid varje tänkbart ögonblick krävs ju olika formuleringar. Personen kanske lär sig att man inte får kommentera att ens frus övervikt är oattraktiv men man får inte säga att grannfrun är sexig, men man får säga det till frun. Den här typen av svårigheter behövs ju ett dygnet runt bollplank i varenda sekund för att inte göra fel och det blir ju slutligen omöjligt.

Vissa saker går inte att kompensera upp för. Någon kan ju exempelvis vara superkunnig inom ett område, men vägrar att samarbeta med okunniga personer, allt fungerar bra när det blir precis så som den personen tänker och tycker. Den har svårt att ta in andra människors perspektiv. Den kommer få svårt att få en vanlig anställning. Dennes förmåga på arbetsinsatser kan alltså vara riktigt hög, men alla som har med samspel med andra kan bli katastrof.

Haft en lärare på universitetet som hade doktorerat, han va svinsmart, men fick inte jobba kvar, han kunde inte hantera eleverna. Han kunde bli upprörd över att inte vuxna studenter rörde sig precis på det sättet han önskade, satt på det sättet han önskade, han kunde inte planera hur lång en föreläsning skulle vara, han kunde uppskatta att kan kunde ta med allt på en lektion, om han gjorde en powerpoint så ville han hinna med den. Han kunde inte ge oss paus för att då skulle han inte hinna med allt. Han fick spader om någon gick ut för att kissa trots att han kunde ha en föreläsning i 3 timmar utan paus. Hans intellektuella förmåga kunde han ju inte få maximal utdelning för.
Vad skulle hans stöd vara? Universitetet försökte hjälpa honom, men han ansåg att problemet va att eleverna inte satt kvar efter och lyssna på föreläsningen för den va inte klar, för han hade inte hunnit med allt, problemet va att eleverna satt fel, ställde fel frågor, han ville ändå att eleverna skulle ställa frågor, men det skulle va på det sättet han ville ha det. Det blev ohållbart och han sades upp. Det blir ju lättare att ge hjälp till någon som känner att den är i behov av hjälp. Men om personen tycker problemet är att alla gör fel och att den gör rätt och den är inte i närheten av att förstå att de själva är en del av problemet då blir det jobbigt. Då kan man försöka med hur många insatser som helst.

Som en person med adhd som lever i ett berg av saker hemma. Det är liksom gångar i bostaden, man får tillslut kliva över saker för att ens kunna ta sig fram, man har inte sett golvet på flera år. Personen vägrar att kasta även om den får hjälp, den vägrar att sluta köpa och den vill behålla precis allt, men den är ledsen för att inte kunna ta hem kompisar för att det finns inget köksbord och liknande man kan sitta och äta vid för att det är saker precis överallt då. Personen är alltså tillräckligt funktionell för att kunna åka och handla själv, den har ekonomi för att göra detta, men konsekvenstänket kring konsumtionen gör det omöjligt för personen på många sätt och vis. Den är inte beredd att göra sig av med saker trots hjälp med psykolog, organisatör och även om någon faktiskt skulle gå och göra rent och organisera upp i hemmet så skulle ändå inte personen börja leva på något annat sätt så efter några månader så skulle problemet dyka upp igen. 

Vad bra! .

Jag förstår dig. Alla är vi olika och gör olika. Det gäller att göra det man mår bra av, även om det kanske inte alltid är rätt i andras ögon. Jo, jag är öppen med det och det trivs jag med. Annars känns det som att jag ljuger och jag är alltid ärlig! 

Jag ljuger gärna om det krävs. Men hur fungerar det att vara ärlig tycker du? Är det svårt för dig med relationer? Svårt att träffa en partner? Eller vad har du för problem? 

Mycket bra skrivet! Hur ska man kunna lära sig hur man bör bete sig socialt? Jag tycker att det till viss del går att lära sig saker genom följande: Genom att läsa här på Familjeliv och andra forum. Böcker. Film. Tv-serier. Ove Sundberg och hans fri Anette i Solsidan är ett bra exempel. Överdrivna på på många sätt men vissa saker har jag lärt mig. Som att när man säger "vi får ses nån gång" så betyder det att man aldrig mer ska höras så då ska man inte ringa och fråga när man ska ses. Att nån ber en om hjälp hela tiden med ganska "stora" saker, som att vara bulvan vid husköp, eller hör av sig och vill umgås när det inte finns nån annan, så betyder det inte att man är kompisar eller att man kan be om hjälp tillbaka, utan personen låtsas gilla en för att få flytthjälp, barnvakt, låna pengar osv. Även realitysåpor kan man lära sig lite av. Även om jag vet att det är regisserat så kan man fånga upp visa fenomen. Det är ett livslångt detektivarbete. Och på vissa sätt mådde jag bättre när jag var lyckligt ovetandes om vissa saker. Det fanns ett program som hette "Inte okej" där de sa hur man skulle bete sig. Mycket bra program! Men då måste man också förstå att bara för att det är okej att Britta Zackari, som är två meter lång och supersnygg och ser ut som en modell, går runt på stan och äter räkor ur en papperspåse så är det inte okej för vemsomhelst att göra så. Ung, smal, snygg tjej som äter räkor på stan = fräscht och hälsosamt. Tjock, ful, gammal tant som äter räkor på stan = äckligt. Sånt fattar tyvärr inte programledarna. Men annars tog de upp mycket intressanta saker. 

Haha wow så jag känner igen mig i det som du skriver ❤️

inte Ok, var ett jättebra program, önskar att man kunde se de programmen igen.  För man fick lära sig mycket.  Jag vet att en av dem handlade om hur Man hälsar på kolleger när man träffats flera gånger, och då kallades en hälsning för typ aphälsningen.  

personligen så tycker jag att det är jättesvårt att gå förbi människor som man redan hälsat på, jag vet inte vad jag ska säga mer än Hej, igen då. Det kanske är någon härinne som kan ge lite tips? 

Jo, det är väldigt svårt med relationer och att hitta en partner, men jag vet inte om det beror på att jag är för ärlig. I många fall är det för att jag är för intensiv. När jag väl tycker om någon(och det gör jag inte ofta) Då tycker jag om den personen helhjärtat.