Kommer aldrig träffa ngn

Jag är en kvinna 49 år. Har vart singel i 3 år nu. Jag har råkat ut för de värsta typerna ang män så jag är ganska bränd.
Jag längtar ändå efter någon men ser de som så himla omöjligt. 

Jag ser ändå väldigt bra ut för min ålder (sägs de) ungdomlig, fräsch, fin kropp o ansikte.
Jag är väldigt glad och alltid trevlig. Mitt största problem är att jag nästan aldrig gillar någon. Jag orkar inte ens ge ngn en chans. Det känns som om jag ser direkt på en persons utseende om jag kan tänka mig kyssa honom eller inte. Vilket 99% av ggr blir ett nej och då är de liksom ingen idé tänker jag. 

Jag är bara så ledsen för jag tycker att jag ändå förtjänar en bra man men sitter ändå här själv varje kväll. 

tänk bara ? jag har sovit ensam varje natt i lite över TRE år. Helt jävla galet.

Jag har aldrig förstått det här med att man måste ha en partner. Jag är nu inte nån vänster så jag har aldrig fallit för det kollektiva ska väl sägas. Bara för att du ända sen amningen matats med att du "måste" leva med någon för att "må bra" så betyder det inte att det är sant. Försök fundera på varför du känner att du måste ha någon "romantiskt" eller leva ihop med. Är det dina egna känslor eller såna som du betingats med? Det är nu i och för sig inte helt otroligt att du betingats likt en hund att känna att du måste känna si eller så, men fråga dig om du kan tänka dig att känna utanför boxen? Fakta är, tvärtemot vad du får lära dig i filmer och romaner, att du väljer själv vad du "känner".

Jag har aldrig förstått det här med att man måste ha en partner. Jag är nu inte nån vänster så jag har aldrig fallit för det kollektiva ska väl sägas. Bara för att du ända sen amningen matats med att du "måste" leva med någon för att "må bra" så betyder det inte att det är sant. Försök fundera på varför du känner att du måste ha någon "romantiskt" eller leva ihop med. Är det dina egna känslor eller såna som du betingats med? Det är nu i och för sig inte helt otroligt att du betingats likt en hund att känna att du måste känna si eller så, men fråga dig om du kan tänka dig att känna utanför boxen? Fakta är, tvärtemot vad du får lära dig i filmer och romaner, att du väljer själv vad du "känner".

Ok, jag förstår på ett intellektuellt plan vad ni säger. Jag som man har alla, nåja enklare i alla fall, möjligheter att betala för fysisk samvaro, en fantasi som prostituerade kan leverera i praktiken. Men jag väljer att inte göra det, mest för att det kräver ansträngning från min sida. Men jag antar att ni menar någonting "sinnligt" eller "intimitet". Där ni upplever att den andra parten känner någonting för er och ni uttrycker det i det sexet?

Det är mycket troligt att jag är skadad, men jag har aldrig upplevt det jag tror ni strävar efter i alla de förhållanden jag haft. Jag har bara upplevt krav att vara på si eller så sätt för att "förtjäna" det ni pratar om. Kanske handlar det om att jag inte träffat den sk "rätta" som man "ska" göra enligt normerna? men det är min erfarenhet i alla fall. Så min kanske cyniska inställning är vad jag baserar mig på.

Men vi får väl konstatera att vi alla är olika och baserar våra föreställningar utefter de erfarenheter vi haft, alternativt det vi blivit itutade av omgivningen? Jag tror mer på det senare, att vi genom normerna har mer eller mindre indoktrinerats att vi måste ha någon, eller känna "intimitet", att det är "onaturligt" att inte känna och vilja ha det ni längtar efter. Dessa normer, samma slags normer som säger att det är "onaturligt" att vara homosexuell eller trans.

Nu är det inget jag söker, men om man kunde ifrågasätta känslorna man har och var de kommer ifrån, vad skulle det leda till? Jag menar, känslor är inte någonting som bara finns, känslor kommer av de mer eller mindre omedvetna tankar man har och dessa resulterar i handlingar i slutändan. Hur har dessa tankar som orsakar känslorna hamnat i en? En människas känslor, oavsett vad det handlar om egentligen, är mänsklighetens alla problem i grunden om vi expanderar det från problematiseringen i tråden, men det får bli en annan diskussion. (vill ju inte överväldiga er :P )

Jag för min del tror att man skulle bli en friare människa och det upplevda problemet skulle lösa sig om man vågar för sig själv ifrågasätta varför man känner som man gör.