Vänner sviker

Vem sa skälla? Uppfattade inte att de bara var "folk" utan vänner. En av dem till och med bästa vän. Om de nu är (varit) så goda vänner och umgåtts massor och sedan blir total dissade klart man blir sårad? Och då tycker jag man kan fråga varför man blivit exkluderad helt plötsligt. Varför så konflikträdd? Kallas inte för att skälla för att man berättar om sina känslor och är undrande till situationen. Kallas inte heller att kräva en rättighet att bli bjuden.
Alla är vi olika men verkar på ts som att hon blivit ledsen och det hade t.ex jag med blivit. Nu hoppas jag ju inte att mina vänner skulle få för sig att bete sig så men skulle nog inte orka hålla inne på såna känslor när det kommer till vänner. Kanske till folk och bekanta, ja.

Om ni är nära vänner så berätta hur du känner. Lägg korten på bordet.

Men du får vara beredd på att anledningen just är att det blir kämpigt med en treåring. Man vill kunna prata ostört, skratta och ta ett glas vin.

vi har inte bjudit igen våra grannar och anledningen är enkel. De skaffade en trea. Det är typ kaos. Får inte en syl i vädret. Barnen gnäller och är avundsjuka på varandra och föräldrarna sitter inte stilla en sekund. Det blir för jobbigt. inte alls lättsamt och spontant. Vi kommer istället bjuda över dem på fika med lek för barnen. Men inte grillkväll med fokus på vuxenssällskap. 

De vill inte ha barnkalas på just dessa tillställningar, vilket inte är svårt alls att förstå! Många bra argument i tråden. Vilket skulle kännas värst, att de inte bjuder in alls eller att de säger att ni är välkomna om ni skaffar barnvakt? Det skulle du ju ta väldigt personligt mot just ditt barn?
Måste ju finnas andra sätt att umgås än just på grillkvällar?
Personligen så håller jag mig ifrån barn och då tyvärr även deras föräldrar, oavsett hur bra vänner vi varit. Det är inte samma sak längre när fokuset konstant ligger på nån annan och inte på oss! Vill kunna prata utan att bli avbruten, inte tvingas lyssna på nån osammanhängande historia om vad nån gjort på dagis, jag skiter högaktningsfullt i barnens "framsteg", vill inte höra "bokstavs-visan" etc etc. 

Grejen är att alla inte är som ni och tycker det är mysigt utan stökigt osv. Jag har en vän vars hela liv kretsar kring barnen och man aldrig kan träffa henne utan barnen. Vid olika tillställningar är hennes barn väldigt krävande, högljudda och tar enorm plats för de är vana vid att alltid stå i centrum. Hon blir upprörd när vi dukat separat barnbord och tycker då att vi har en trist syn på barn medan vi ser det som att barnen har kul med varandra och vi vuxna kan prata lite mer ostört. Men dessa olika synsätt skapar gnissel i vår relation och gör mig mindre sugen på att umgås. 

Vad säger dina vänner när ni bjuder in dem på grillkväll? Eller är det där skon klämmer - att de tröttnat på att ni inte anordnar grillkvällar utan bara vill gästa? Om jag var du och ville umgås på grillkväll så skulle jag bjuda in dem hem till er. 

Varför bjuder ni inte in till grillkväll hos er? Det är ju inte som att bjuda in sig själv. Antingen säger de ja eller nej.

Jag har själv två barn men kan förstå era grannar. Det blir inte samma sak när barn är med, särskilt inte mindre barn. Det blir stökigare, barnen kräver uppmärksamhet och tillsyn osv. Det funkar inte så bra med en grupp vuxna som vill sitta i lugn och ro och dricka vin.

När våra 10-åringar var yngre umgicks vi mest med andra barnfamiljer. Då är det en annan sak, för då är alla där på samma premisser. Ibland var barnlösa med, men då fick de ta det som det var. De visste ju och hade inga problem med det. Ibland blev vi bjudna till dem, men några ?vuxenkvällar? blev vi inte bjudna till om vi inte hade barnvakt. Vi tog aldrig illa upp av det. 

Det verkar som era grannar fortfarande vill umgås med er, om ni ses och fikar. Bjud själva över dem till grillkväll och se vad som händer.

Sen handlar sådant här missnöje eller sådana här konflikter, ofta om att man har olika syn på barn och umgänge.

Vissa tycker att barn ska vara med överallt och blir stötta om andra inte håller med. Andra är tvärtom, vill helst inte umgås med barn alls. De flesta är dock mitt emellan. Barn passar på vissa tillställningar, inte på andra.

Vi tillhör den sistnämnda kategorin. Vi har med våra barn på mycket, men inte allt. Själva bjuder vi oftast bara in till tillställningar eller aktiviteter som alla kan vara med på. Men inte alltid, och vi går inte i taket över barnfria bröllop, barnfria fester eller liknande tillsättningar. Som en del gör.

I ert fall TS, tror jag att det egentliga problemet är att ni inte befinner er i samma livsfas som era grannar. De är klara med mindre barn. Ni har en treåring. Självklart ska man kunna träffas ändå, men det gör ni ju också. Men det räcker inte för er, utan ni saknar de gemensamma grillkvällarna och tycker att alla ska kunna vara med på allt. Era grannar kanske inte håller med om detta, eller förstår hur ni känner, men de kanske skulle dyka upp om ni själva bjöd in på grillkväll?

Sen undrar jag också. Är det bara de som bjuder över? Bjuder ni aldrig över dem? På fika, grillning eller vad ni nu vill göra.

Nja. Jag kan förstå om de tycker att de har småbarnsköret bakom sig. För det ÄR jobbigt att ha små barn med i ett sällskap. Föräldrarna märker det ofta inte, men det förstör för övriga deltagande - om det inte är typ mormor som är lika intresserad av barnet som föräldrarna själva.

Barn låter, de springer omkring, de avbryter, de vill ha uppmärksamhet, föräldrarna måste alltid ha minst halva uppmärksamheten på barnet och blir distraherade i samtal, föräldrarna vill också gärna kommentera vad barnet säger och gör - vilket är helt ointressant för alla andra men det förstår de (föräldrarna) inte, o.s.v.. Stugan är dessa pars fritid, de behöver avkoppling och lugn och ro när de är där - det är därför de åker dit.

Tror att du måste acceptera detta. Men kanske kan du umgås ensam med någon av kvinnorna någon gång, medan din man passar barnet? Vidare kan ni ju söka nya vänner med barn i samma ålder, det finns många i er ålder - eller i alla fall bara lite yngre - som har det idag.

Det är klart att NI längtade efter henne, och det är jättefint! MEN... era grannar längtade inte efter henne, av förklarliga skäl. Hon är inte deras. Hon är bara ett barn som alla andra i världen, och de upplever i sin ålder - 50 är trots allt ganska mycket i sådana här sammanhang - att de är färdiga med småbarn, och vill ha lugn och ro när de är lediga från jobbet. 

Ja DET också. Man vill kunna ta ett glas vin en lördagskväll vid stugan. Men är det ett barn med, så känner man att man måste vara ett bra föredöme och inte dricka någon alkohol, eller i alla fall vara väldigt försiktig så att det inte märks på en att man har druckit. Det blir hämmande, inte lika avslappnat och kul. 

Och om föräldrarna också dricker, börjar de brista i uppmärksamhet (fast de inte märker det själva), och då känner man ett ansvar för att själv hålla ögonen på barnet. Det blir en anspänning.

Vår yngsta är 9 och är ärligt talat ganska självgående, för att inte tala om att hen har en tendens att sprida ut ca en miljard småpryttlar över hela huset. Visst har vi kompisar med yngre barn men vårt hem är inte barnsäkrat längre vilket gör att om de kommer över får de tillbringa mycket av sin tid med att hålla stenkoll på barnet. En sen grillkväll är kanske inte förstahandsvalet när vi vet att minst en förälder kommer behöva gå hem för läggning när maten knappt kommit på bordet.

Vi bjuder gärna in dem, men hellre över lunch eller är ännu hellre hos dem där det är någorlunda barnsäkrat. Det handlar inte om att inte vilja ses, det handlar om att vi vill få en chans att faktiskt umgås snarare än att fysiskt vara på samma ställe medan de jagar efter sitt/sina uttråkade barn.