Mår vi dåligt för att vi saknar tacksamhet?

Ja vi är för bortskämda för att vara lyckliga. Vi har det galet bra i Sverige ändå är vi nästan världens mest olyckliga folk.

Jakten på lyckan gör oss på nåt sätt svaga och veka. 

Jag tror att om man bara kan ?knäppa med fingrarna? och få exakt det vi vill ha så uppskattar man nog inte saker mm i livet på samma sätt som när man får längta och kämpa lite mot målet.
Jag är helt själv med mitt barn och kan inte få allt jag vill och nu är allt extra svårt med alla höga kostnader men jag är ändå så tacksam för allt jag har runtomkring mig för att det är JAG som har möjliggjort allt vi har runtomkring oss.
Jag kan ibland bli modlös och känna att mycket är en kamp men sedan kommer jag tillbaka till att jag ska vara STOLT och att det finns dem som har det värre.
Jag har lärt mig mer att uppskatta det jag har än att alltid vilja ha mer som när jag var yngre.

Jag var också överväldigad vid första barnet. Allt kändes så fantastiskt. Sen när hen fick ett syskon och vi upplevde två barns chocken.. då var det överlevnad som gällde. Mina vänner som fick en trea fick alla in i väggen.

Din vän är inte otacksam. Hon tampas med att få ihop livet vilket inte ör en självklarhet med så många barn, det kan en person med bara ett barn inte förstå.

"Anonym Trine", med all respekt så har jag bonusbarn, visserligen större så klarar det mesta själva, men jag är inte riktigt så privligerad. Vi bor 5 personer i en trea. Men, med all respekt, även om vardagen är oerhört tuff, om man valde att försöka få barn och sen fick det, friska och välartade dessutom, är man inte då tacksam för det? Man fick ju, per definition, exakt det man ville ha?  Är det inte värt att stanna upp och reflektera över? Samtidigt som man får vardagen att gå ihop?  Jag bara spånar, och jag använder bara min vän som ett exempel. Det finns ju så måånga som tyvärr känner att något fattas dem i livet. Jag tänker iböand, i avsaknad av andlighet, att vi inte fått redskap för att könna tacksamhet. Dessutom lever vi i en jaktkultur där man alltid ska försöka få nåt bättre och sträva efter mer istället för att stanna upp och uppskatta de man har. 
 

Det låter som att du förstorar upp lite, även om jag inte hörde er konversation själv. Din vännina ventilerade säkerligen bara. Livet går ju upp och ner för alla. Ibland är man på topp och ibland har man sämre dagar där man kanske är trött och stressad och hade tänkt att livet skulle sett annorlunda ut. Det betyder inte att man är otacksam.

Och frågar du mig tror jag grunden till svenskarnas depressioner och bitterhet beror på vädret. Spanien har tex över 3000 soltimmar per år, Sverige har i snitt 1500. Brist på D vitamin ger tex symptom som nedstämdhet, svaghet, smärta i kroppen, trötthet. Slå sedan ihop det här med en stressig vardag, nästan ständigt mörker och kyla. Det är som bäddat för bitterhet. 

Jag tror inte du märker det, men du låter väldigt självgod och lyfter dig på din väns bekostnad.

Vi söker efter något som vi tror finns och gör livet bättre 
ro i sinnet och själen sitter i våra egna tankar 
pengar , materiella ting gör oss lyckliga för stunden 
att vara tacksam för de små sakerna i livet som vi hela tiden tar för givet är en bra insikt för att vara nöjd och lycklig 
att vara snäll och ödmjuk mot andra människor oavsett status eller utseende ger en känsla av lycklig het 

Tack för att du uppmärksmmade det, de var inte min avsikt! 

Det hemskaste är att känna sig olycklig fast man utifrån har allt. Materiella saker är just bara materiella saker. Jag har varit deprimerad för ett tag sedan och ngt som tyngde mig mkt var att jag kände att jag hade så mkt men måste ändå dåligt. Det är en del av bilden, att skuldbelägga sig själv oavsett vad det gäller när man mår dåligt. 

Kämpa på, man får känna att det är skit. Det kommer att bli bättre  Våga söka hjälp om det känns övermäktig! .

Det förstår jag att hon gjorde och jag vill inte förminska hennes upplevelse. Jag använder mest henne som ett exempel på en mentalitet jag tycker finns hos många.
 Det gälller inte bara hon, utan generellt hör jag sällan någon säga sig vara tacksam över sin friska kropp, sitt fina hem eller sina barn. Man tar det mesta i livet för givet. Jag är också trött, gnällig och har pissiga dagar. Men jag jobbar aktivt med att faktiskt vara glad över saker och inte söka efter det jag inte har eller kan påverka. Jag kan känna att jag inte har nåt och säga i vissa sammanhang eftersom jag inte känner på samma sätt, för jag vill just inte låta självgod eller förminskande. 

Intressant om solen, säkert spelar det in väldigt mycket. Många vittnar ju om att de mår bättre på just sommaren.