Mår vi dåligt för att vi saknar tacksamhet?

Svårt att uttala sig om just din väninna, såklart. Hon kanske har stora sår att bära, fastän hon också har en bra relation, tre fina barn och ett fint hem. Finns annat i livet som kan vara tungt - och vissa är lagda åt det melankoliska hållet oavsett hur bra de än har det utåt sett.

Men för att tala mer generellt är det absolut så att många av oss skulle behöva öva på att känna tacksamhet, vara närvarande och verkligen se det vackra vi har här och nu.

Det betyder inte att man ska vara nöjd för minsta lilla, eller att man inte får sträva uppåt. Ej heller låta sig utnyttjas.

Men medan man t.ex. försöker ta sig ifrån skitjobbet som tynger en blir tillvaron väldigt mycket ljusare om man samtidigt påminner sig om vilka fina vänner man har, vilken tur det är att man är frisk och vad glad man är för att man är duktig på att laga mat, än om man bara tänker på vilket skitjobb man har.

Då är jag med! 

visst är det så. Och på semestern. Hur utvilad och lycklig är man inte efter en vecka i Spanien, Grekland eller Turkiet? (Eller annat land med sol för den delen). Under sommaren mår vi bra, vi träffar vänner, gör roliga aktiviteter och upplever nya platser, vi solar och njuter av bad och god mat. Vi är ute och uppe sent, har picknick i parken och verkligen lever. Vi får bruna ben och barnen får myggbett efter en heldag med bärplockning i skogen. Men det är bara cirka 2 månader allt som allt på ett helt år. Den rekommenderade mängden d vitamin är dessutom fruktansvärt låg och bör enligt många läkare tredubblas för att vid ak få någon effekt av de kosttillskott som finns. 

Jag har mycket att vara tacksam över men tyvärr har jag också mycket som jag är ledsen över.

Att inte få vara ledsen och olycklig ibland och bara hålla allt inom sig är ju verkligen inte bra. Din vän anförtrodde sig till dig och du ser det bara som att hon inte är tacksam för det hon har?

Vi människor har många känslor och även om jag bryter ihop och gråter ibland så är jag ändå såklart tacksam att jag är född i Sverige, har två fina barn och kan sätta mat på bordet. 

Jag tror att vi svenskar är olyckliga på grund av två saker. Det ena är jakten på perfektionism, allt skall vara perfekt och vi skall vara perfekta. Det andra är att vi inte är så sociala. Vi har jämfört med många länder en lite lägre social kompetens och vi umgås inte lika mycket. Läste en intervju med en ingenjör från Uzekistan , av alla ställen, han sa att han trivdes här i Sverige , men han saknade det sociala. Hemma i Uzbekistan umgicks man mycket mer sa han, att gå ut och äta med vänner minst en gång i veckan, var självklart. Jag tror vi skulle må bättre om vi försökte vara lite mindre perfekta och vara lite mer sociala. Detta gäller ju särskilt i Mälardalen tycker jag, i västra Sverige tycker jag folk är gladare och mer sociala. 

Jag tror många känner sig så pressade att alltid prestera. Jag känner av det jättemycket. I många kulturer, även i Sverige förr i tiden, så var nästan alla del av en familj där man presterade tillsammans. Allt hängde inte på en själv utan man var del av något större. Nu hänger så mycket på en själv och misslyckas man så är det ens eget fel. 

Jag tror alltför många inte känner sig villkorligt älskade av sina nära och kära utan man känner en press att vara bra för att vara uppskattad och älskad. Det tror jag bidrar till en känsla av Att det skaver inuti. 

Tillägg: jag tror också att många är olyckligare än vad de borde vara just för att de inte känner att de "får" vara olyckliga. Det skapar en press i sig och en känsla av skuld.