Mår vi dåligt för att vi saknar tacksamhet?
Idag träffade jag en vän som är föräldraledig med sitt tredje barn. Hon beskrev hur hon kände sig oerhört trygg i sin relation med sin sambo, hur han är en superbra pappa. Hon har tre friska barn som hon valt att skaffa och dem bor i ett bostadsområde i ett fint hus som de trivs i. Men.. ändå var det nåt som skavde. Hon sa att hon kände som att något inte kändes helt rätt i livet och att hon inte visste vad. Jag själv fick för inte så längesen mitt första barn och jag är så tacksam över hen. Absolut tycker jag att det är jobbigt ibland, men jag tänker ofta på hur lyckkigt lottad jag är som har ett friskt, piggt barn som jag får vakna tillsammans med varje morgon. Jag vet att livet kunde varit betydligt värre, och väljer att se allt det fina i mitt liv.
Jag vill inte på nåt sätt förminska min väns upplevelse, alla har rätt till sina känslor. Men jag bara försöker förstå. Varför är mpnga så olyckliga trots att de verkar få så mycket av det.som de strävar efter? Varför gör jag så sällan människor, genuint, prata om att de är tacksamma för allt de har i livet? Varför vill vi alltid ha mer? "Bwhöver vi egentligen mer, eller är det vår inställning vi borde jobba med? Är vi för bortskämda för att vara lyckliga?
