Mår vi dåligt för att vi saknar tacksamhet?

Dom som har mer har mer för att dom inte nöjer sig med minimum utan har driv att göra sitt liv bättre. Jag ville ha gård, välbetalt jobb, kärnfamilj och en perfekt make. Jag var inte nöjd förrän jag uppnått det. Nu jobbade jag hårt och fick det jag ville ha rätt snabbt i livet. Om mitt äktenskap skulle bli trist så skulle jag inte bara sitta och vara nöjd utan direkt arbeta på att bättra det.

Den som inte har driv till mer nöjer sig med det lilla. Jag skulle inte bli lycklig i lägenhet och bonusfamilj, hur mycket jag än försökte. Din vännina nöjer sig inte när det skaver i relationen utan vill lösa det direkt. 

Vad drömmer du om? Hur hade ditt liv sett ut om du inte hade varit nöjd med det lilla ?

Pratade ni om VARFÖR hon inte känner sig lycklig, mer ingående? Nu låter det mest som att du projicerar dina egna känslor på henne och anser att hon ska vara lycklig utifrån att du anser att hon borde vara det? Hon kanske egentligen inte ville ha "tre friska barn", utan drömde om att volontärarbeta med schimpansungar i Kongo? Hon kanske utåt sett har det perfekta förhållandet men egentligen är homosexuell? Hon kanske egentligen inte orkar med ett flådigt hus, det innebär ju faktiskt rätt mycket energi också som hon kanske hellre placerat nån annanstans? Förstår du? Någons dröm är någons verklighet, medan den i sin tur drömmer om något helt annat!

Jag är inte alls "lyckad" på något sätt ur något perspektiv, men det är heller inget som tilltalar mig! Men det känns ständigt som en stor pusselbit fattas, och jag kan inte alls komma på vad det är!! Har testat alla möjliga sätt att leva och livsstilar, men det blir liksom aldrig bra! Och det går liksom inte att förklara för någon heller, då man inte kan peka på varför man mår dåligt. Det är fasen en riktigt hemsk känsla!

Du har träffat en rätt nybliven 3 barnsmamma med trolig sömnbrist som behövde gnälla av sig lite och du drar slutsatsen att hon aldrig stannar upp och uppskattar det hon har?  Du vet inte hur det känns att vara mamma till bebis och två barn till hemma samtidigt. Ge henne lite utrymme att inte alltid stråla av lycka och tacksamhet. 

Jag strävar hela tiden efter att bli bättre och ge mer åt mina barn. Jag är tacksam och njuter mycket varje dag. Jag och min man pratar dsgligen om hur fina våra barn är. Samtidigt ville jag ibland dö när den yngsta var nyfödd med kolik och äldsta var 1 år och hade nattskräck. Jag gnällde av min till vänninor och maken och sedan hittade vi lösningar för att överleva.
Tack för mina fantastiska vänner som lät mig gnälla och gråta en skrätt utan att kalla mig otacksam eller prata om våldtagna barn i Kongo.

Du är inte mer tacksam och lycklig i din lägenhet och med din sambo även om du vill tro det.  Vissa människor mår bara bra om dom tror att dom är lyckligare än sin omgivning. Kanske är det något i ditt liv som gnager och får dig att behöva tro att alla som har mer än dig är olyckliga?
Lite som dom människorna som behöver tro att alla som ser lyckliga ut på facebook har otrogna män eller stora skulder m. 

Vad får dig att tro att hon, jag eller någon annan aldrig stannar upp och är tacksamma?

Jag förstår inte varför du tar upp din vän öht om det är andra saker du stör dig på och hon faktiskt inte exemplifierar dessa. Det får dig också att framstå som ganska oempatisk när du inte kan förstå varför man kan må dåligt trots att man har ?allt? och att det inte behöver bero på att man inte förstår att uppskatta det.