Mår vi dåligt för att vi saknar tacksamhet?

Tror det är rätt mycket som spelar in. Vi har förlorat den sociala biten, tycker folk har börjat förlora det här med social kompentens. Sedan kraven, man ska vara på ett visst sätt, se ut på ett sätt och vissa mål ska vara uppnådda. Status och materiella ting är viktigt i samhället. Vilket är så synd.

En till sak som jag tror gör att många inte känner sig ?nöjda? är att det har blivit vanligare med jobb som inte direkt är nödvändiga, i synnerhet i de större städerna. Jag tror att många inser att det inte skulle göra någon skillnad alls för samhället och medmänniskorna om de slutade jobba, till skillnad från förr när en större andel jobbade t.ex med vård, hantverksyrken, industrin etc. Det är viktigt att känna att det man sysslar med är meningsfull. 

Good enough!

Hört det uttrycket? Om ni anammar det så blir man inte så stressad, krav som man inbillar sig är viktiga kan dämpas etc. 

Om man dessutom bestämmer sig för att vara lycklig över det man har, här och nu, och inte tänka så mycket på vad som sker om 10 år (klart man måste ha viss framförhållning men ni fattar), så tror jag det är bra också. Även när man har svackor finns ändå saker att vara tacksam och glad över för alla, bara man ger sig själv chansen att tänka på det sättet. 

I vissa kretsar är det så, men det finns också miljöer där man inte alls behöver känna att man ska se ut på ett visst sätt, eller ha nått vissa mål. 
Känner man så och inte trivs, kanske man ska försöka byta umgänge? 

Lyckan kommer, lyckan går....

Bara tanken att du blivit lycklig och kommer förbli det, ständigt utan behov av gnäll är vacker, men vittnar om att du har dåligt koll på den mänskliga existensens förutsättningar. 

Du har gått in i en "välja glädje"-fälla, där du tänker att du hittar något som kommer skydda dig, eftersom du själv är tacksam och just nu inte har något som skaver.

Livet har olika faser, och det finns delar av lycka, delar av olycka och delar som skaver och där man inte riktigt vet varför.

Jag tänker att istället för att försöka hitta "felet" kring varför lyckan inte ständigt förblir, så bör du sikta på att att glädjas denna stund och vara lite tacksam om att du faktiskt har en vän som delar med sig om sitt, så att du dels får en påminnelse om hur bra du har det, men också en om hur lyckan kommer och går.

Jag tänkte även på relationer och saker runtomkring, uttryckte mig lite klumpigt bara :) jag har fina barn, bra ordnat och ett socialt nätverk och allt det där. Men var ofta just ledsen över känslan att man hade så mkt men var inte tacksam eller vad man säga. Att man ändå mådde dåligt. 

Jag är på bättringsvägen men saknar drivet och orken, men antar att det kommer längs vägen. 

Alltså jag tror inte att jag kommer vara lycklig för alltid. Jag gråter, är trött, är besviken, känner mig uttråkad och ostimulerad precis som många andra. 

Du dömer hela mig och min person utifrån några enstaka rader jag skrivit. Jag har massor som skaver och oroar mig. Jag väljer inte alltid "glädje". Men jag försöker påminna mig själv om hur bra jag har det på många sätt. Det innebär inte att vara glad hela tiden. 

Min poäng är inte atr förminska någon annan, men jag är mer nyfiken på ett generellt plan. Min upplevelse från min bekantskapskrets av svensk medelklass är att jag sällan eller aldrig hör någon lyfta tacksamhet. Folk som bor i stora hus klagar bara på att det är så jobbigt att behöva städa eller att det alltid finns nåt att renovera. Folk som har friska underbara barn klagar på att de har för liten egentid. Folk som har välbetalada jobb klagar på sina jibb. Min poäng är att, är jag galen som tycker att man borde jobba mer med att känna glädje och tacksamhet för sina privilegier? Mår man inte bättre som människa då? För sin egen skull? Istället för att känna "åhhh nu är det semester och jag måste lägga den tiden på att måla om huset" tönka: " fantastiskt! Jag har råd med ett stort hus till mig och mina barn och nu rustar jag upp det så vi kan fortsätta bo här". Jag menar, tänk alla son tvingas leva som hemlösa med sina barn? Eller i lägenhet och önskar de hade råd med hus? Många materiella saker som folk klagar om är ju frivilligt. Jag vet folk som bor i stockholms innerstad med alla möjliga kommunikationer runt hörnet, och ÄNDÅ har de bil och håller på och klagar över hur dyrt det är med parkering. Men ha ingen bil då? 

Vi är olyckliga för att när alla basbehov är uppfyllda så kan man gå vidare och fundera över små detaljer i livet som att man bor fint, har bra vänner, roliga aktiviteter, känner sig lycklig och att allt i livet är tipp topp. 

Den som lever i krig, svält, hemlös osv funderar troligen inte över om huset är tillräckligt fint eller om de här skorna verkligen är de bästa inför hösten. Utan de är upptagna med att överleva och klarar av vardagen.

Sen kan jag känna igen mig i känslan av att det skaver när man är föräldraledig. Jag som är van att jobba och ha massor av vuxenkontakt och kognitiva utmaningar på jobbet upplevde mig väldigt ensam och uttråkad när jag var hemma med mina bebisar. Inte för att jag inte ville ha barnen eller var glada för dem och att de var friska, utan för att jag kände mig ensam att gå hemma, och inte så stimulerad av bebisvård. 

Många kloka reflektioner i tråden som jag håller med om.

Jag är som din väninna TS, har "allt" och har inte stött på några stora motgångar i livet, men har ändå svårt att känna mig tillfreds och det känns ofta som att något skaver/saknas. Ibland tror jag, som andra skrivit, att man behöver lite (lagom stora) motgångar för att uppskatta det man har.

I mitt fall så kan jag inte ens sätta fingret på vad jag saknar/vad som skaver. Och skulle jag veta det så är det inte säkert att det skulle gå att förändra. Livet består trots allt av prioriteringar och kompromisser och man har ekonomi, barn och andra relationer att ta hänsyn till (i slutet av dagen är nog just relationer det viktigaste man har).

Skulle man kunna genomföra de förändringar man identifierat så är jag inte säker på att det i slutändan skulle göra en nöjd. Det mesta materiella ger kortvarig lycka. Och jag tror att man förskönar många saker man tror sig vilja göra.

Nej, jag tror att det mesta är mentalt och handlar om ens personlighet och  förhållningssätt. Försöka att Inte älta gammalt (går inte att göra något åt) eller hela tiden sträva efter något annat. Jag känner ofta stress över att livet bara går och att jag inte tycker mig suga det bästa ur det hela tiden. Det där blir en ond cirkel.

Så jag jobbar med att bli bättre på att uppskatta det jag har, leva mer i nuet och njuta av de små glädjeämnena i tillvaron! 

Vad gör ni andra som känner igen er i TS väninna?

Jag dömer inte dig! Jag dömer ut ditt resonemang.

Du har en hypotes, du vill ha prövad och jag tänker att det definitivt finns en poäng i tacksamhet är EN del i att vara lycklig. 

Jakten på lycka driver oss människor, på gott och ont. Men den ligger inte alltid där vi tror och den är inte en kontant vi kan uppnå.

Folk klagar inte för att de är olyckliga, utan för att bearbeta sitt liv och kommunicera om det som är viktigt för dem. Det krävs en övermänniska för att känna tacksamhet över att tonåringen ätit upp all mat på morgonen och lämnat köket i krigstillstånd... Eller för att vara glad åt att avloppet behöver bytas akut ... 

Personligen är jag tacksam över att folk tidigare gnällt om vissa saker, så att jag vet bättre än att skaffa växthus, sommarstuga eller 4 barn!