Min4åring längtar efter sin pappa

Det är ju svårt det där. En del av en vill vara ärlig och en annan del vet att ärlighet inte alltid är det bästa med små barn. Jag är också mamma till två små och varit i liknande situation som du. Jag gav också förklaringen att han jobbade tills jag tillslut fick berätta att mamma och pappa inte trivs så bra ihop just nu och att pappa jobbar mycket. Därför kan det bli svårt att träffas just nu. Det räckte för min äldsta. Sen fyllde vi dagarna med massor av kul, från att måla potatistryck till lera och baka. För oss löste det sig och vi blev en sammansatt familj igen, men förs öl att skippa djupa snack, skuldbeläggande och tala illa om varandra. Om han är öppen för det kanske telefonsamtal kan vara något. 

Ja jag vill inte skuldbelägga honom, FAST att jag verkligen vill de! Men man är mer mogen än så.. Ja jag ska kanske ?erbjuda? det som förslag tilll honom att den videosamtala? Men undrar egentlogen om det blt bättre för de snå :( Ska tänka på  de :)

Klart man vill det, men det är de egna mammakänslorna som talar. Man är arg och förbannad och ledsen och upprörd när man ser hur de beter sig och hur ledsna ocj undrandes de små är. Gör det dock inte. Det kommer inget bra ur det. När barnen blir äldre kommer de att se vilka deras föräldrar är, precis som vi själva gjort I takt med att vi växte upp. Testa! Videosamtal kan vara bra när dom saknar men när man vet att den andra inte engagerar sig för att ses. 

Tragiskskt 

Utveckla

Nä men absolut det vet man.. Han har barn sen tidigare förhållande som han faktiskt har varannan vecka.. Men är inte känslomässigt engagerad alls. Men en förvaring varannan vecka och skjuts till träningar typ?.
Så mitt ego så kan jag tycka det är ok att jag har de små men tycker synd om dem?
Får se om jag tar och ringer honom på videosamtal nästa gång barnen pratar om honom. 

Jag tycker att du ska vara ärligt. Den principen har jag följt med min dotter och tycker att det fungerade bra. Att jag var ärlig betyder att när hon frågade om sin pappa, som helt sket i henne (hon såg honom några gånger i sitt liv), svarade jag "jag vet inte". För det är det som var sanningen. Jag visste inte varför han inte brydde sig och inte kom på besök. Visst, jag var 99,999999999% säker på att det är för att han är en jävla skitstövel, men 100% säker kan man inte vara. Kan ju vara så att han har en hjärnsjukdom som ingen vet om eller att han är en spion och valde att inte ha kontakt för att skydda henne. Inte särskilt troligt, men helt säkert kan man ju inte vara. 
Därför betydde ärlighet att säga att jag inte visste.

Det är ofattbart hur vissa kan bry sig så lite om sina barn. Var barnen oplanerade? Oönskade? 

Man bör varken svartmåla eller skönmåla den frånvarande föräldern. Svår balansgång. Men som någon skrev, när barnen blir äldre kommer de att förstå själva samt dra egna slutsatser.

Min svägerska har varit i en liknande situation. Hennes äldsta dotters pappa har bara funnits till och från i flickans liv. När hon var liten sade min svägerska att han inte mådde bra, vilket var sant, han har både missbruksproblem och andra problem. Dottern har dock inte frågat så mycket efter honom. De har aldrig haft en nära relation. Idag har de ingen kontakt alls.

Det är på sätt och vis bättre med en helt frånvarande pappa, än en sporadiskt närvarande men strulig och opålitlig, som barnet saknar och frågar efter.

Bägge barnen enligt honom ville han inte ha!
Men det är en annan historia?.
Men känner lite som du skriver. Mindre kontakt det har ju mindre kommer de tänka på honom eftersom det är det som HAN väljer tyvärr..