Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

"Fast ibland blir man tillskriven en "offerkofta" som man själv inte har, när man beskriver sin situation. Jag tycker inte ett dugg synd om mig men jag har några gånger beskrivit min situation, jag är väldigt ensam, och andra har sagt åt mig att sluta tycka synd om mig själv och göra något åt det. Jag har alltså inte beklagat mig alls utan till och med några gånger i klartext skrivit att jag är helt ok med mitt liv. "

Det handlar ibland just om att du inte är ett offer, inte passar in i mallen för hur du "bör" uppföra dig i rollen som ensam. Det kan väcka ont blod. Men frågan är varför du väljer att/har behov av berätta om du är okej med din situation? Där kan människor nog undra över ditt motiv.

Om någon inte förstår dina motiv för att berätta om någonting, inte relaterar, så kan de vara väldigt snabba på med offerkoftan.

Varenda person som inte är norm på något område har åtminstone någon erfarenhet av att bli missförstådda och till och med vantolkade ibland. 

Har man en svår situation av något slag som man är beredd att berätta om öppet kan man vara hyfsat säker på att det finns någon eller några som vill vrida till det hela till att det skulle handla om självömkan.

Något som är väldigt känsligt är att sätta saker i perspektiv som puttar in någon i sämre dager än vad de själva vill se sig i. På ett öppet forum finns det alltid någon som kommer att ta illa upp. Men är du ensam så har du säkert få andra möjligheter att uttrycka dig, eftersom du är just ensam om din situation. 

När jag tänker lite vidare på det här så är de flesta som använder forum på ett seriöst sätt ensamma om sin situation. Det är ju därför de vänder sig hit. 

Men sedan vrider man sig som en mask och påstår att man har så goda vänner och så fina relationer som man inte vill belasta. 

Visst kan det vara så, men... Ja. 

Det skulle gå att visa varandra betydligt mer omsorg än vad som oftast görs och omsorgen som trots allt visas är många gånger av den fejkade uppvisningssorten, "skriv till mig" i syfte att visa sig god och samtidigt få utsatta och ensamma människor att öppna sig för en. 

Äckligt är vad det är, men det är vad det är. En annan tråd handlar om karma. Man kan hoppas på den.

Då kan man fråga sig vad de som inte är ensamma har i tråden att göra. Eller har det varit så att de andra ensamma i tråden har känt sig angripna av att du trivs med din ensamhet, och inte har klarat av att höra det du haft att säga?

Internet är så svårt. Ibland tror jag inte på det jag läser heller. Människor målar upp alla möjliga situationer av ingen anledning alls, eller av ljusskygga anledningar som är avsedda att smutskasta en viss typ av livssituation eller för att väcka oro, eller få uppmärksamhet. 

Jag fick bara tanken att någon kanske inte trodde på dig och vad du berättade. Men om det har hänt flera gånger så måste det ligga mer i leken. 

Det var bra att du skrev och gav en motröst till de antaganden som gjorts i trådstarten. 

"Jag känner mig ensam" är en beskrivning av en mycket, mycket vanlig situation med en rad olika anledningar. Man kan vara separerad, sakna familj, sakna vänner. Man kan ha familj och vänner men inte vara förstådd i sjukdom eller annan livskris. Man kan ha ovanliga erfarenheter.

Att uttrycka en känsla är inte automatiskt en klagan. 

Jag är singel. 
Jag har hög elräkning. 
Jag lever varannanveckasliv. 
Jag matchar med för många stolpskott på Tinder.

Jag är gift med en arbetslös kvinna. 
Jag är gift med en man som aldrig städar. 
Jag lever i en sexlös relation. 
Jag har inte haft sex. 
Jag har bara haft sex en gång. 
Jag har inte råd att bo kvar om vi separerar. 

Han ghostade mig. 
Jag saknar dig 
Jag saknar 
Saknar 
Saknar honom 
Saknar dig

Måste man tycka om mammarollen
Min bekant har ett alldagligt utseende. 

Jag tycker att det var värdefullt att du delade dina erfarenheter av att skriva om din ensamhet. 

Precis det jag ville säga med listan. Att det beror på, och ligger i betraktarens ögon. 

Jag är skamligt ointresserad av offermentalitet och av gnäll! Det som intresserar mig är ensamhet, lidande, att uttrycka sig, vem som lyssnar, vem som inte lyssnar och varför. Det intresserar mig oupphörligen, sociologiskt, personligen. 

Jag är nästan outtröttlig vad gäller detta mitt intresse, just för att det är en sådan vanlig förenkling: Hen gör sig till ett offer, jaha, vem bestämmer det, vart vill du komma? Varför bryr du dig om att trampa runt i det variga såret istället för att dansa iväg på din egen påstått drömmiga äng?

Det orimliga. Det omänskliga. Det obegripligt mänskliga i ett gott gnäll. 

"Det är en intressant fråga. 

Jag tror det mest handlar om att ta avstånd från beteenden man absolut inte vill se i sig själv, sina anhöriga eller k samhället i stort. Offermentallitet är en sjukdom som ska bekämpas imo. Låter man den ta över blir bara fler och fler drabbade av den sjukdomen. Därför det är då viktigt att stå fast emot den."

Man kanske tror att man gör någon en tjänst genom att ropa offerkofta på nätet. 

Jag tror att det är bättre att vara förstående och konstruktiv och samtidigt ignorera det man ser som offerkoftigt. 

Några inlägg upp listade jag trådar jag sett. De flesta intresserar mig inte. Jag hoppar över dem. 

Den här tråden handlar om ensamhet. Det har jag erfarenhet av. Det intresserar mig. Då skriver jag gärna, så länge det inte urartar. Men det håller balansen än så länge, även om vi har några ettriga försök att få igång lite pajkastning här och var.