Kan folk bara sluta tycka synd om sig själva?

Jag finner det troligt att diagnoser ibland kan ställa till det för sociala. Det betyder inte att det finns andra faktorer. 

 

Det finns faktiskt vetenskapliga bevis för att världen blivit mer narcissistiskt, ta tex att folk hellre drar fram telefonen för att filma en olycka och att delge alla vilket spännande liv de har och få massor med likes istället för att faktiskt hjälpa till. När folks första impuls är att dra fram telefonen och posta andra olycka så visar ju hur självupptaget och empatibefriat samhället faktiskt blivit.

Personligen tror jag att vi har sociala medier att "tacka" för det. Alla lägger upp sina bästa sidor och framgångar för allmän beskådan, men sina brister och misslyckanden behåller man för sig själv, det får lätt alla att tro att alla lever fantastiska liv, utom en själv. Men så är det ju inte, dvs det skapar en falsk och ytlig bild av verkligheten som folk jämför sig själva med. Och så känner man sig misslyckad, mår dåligt och går på antidepp men fortsätter med nyllet intryckt i telefonen och FB och skiten driver sig självt runt och runt.

Nej..Jag menade nog mest dom som har försökt få vänner ngr ggr och ger upp för fort!  
För dom som inte ens har försökt har många ggr en diagnos (inte alltid såklart) som autism/add, och kan ha väldigt svårt med det sociala "spelet" 
Och många av dom tycker inte ens att det är något problem eller något konstigt med att inte ha vänner eller en partner..Även om dom är 40 bast..Tror inte att det är så många  av dom med en riktig diagnos som ens skriver på FL, ens.

Jag har ju själv varit utan vänner, osv som jag skrev--för att jag var fruktansvärt   blyg/introvert...helt enkelt, och för att få nya vänner så var jag tvungen att lära mig det sociala "spelet"  men jag har ingen diagnos, haha..Kanske jag skulle fått en diagnos om jag hade fötts på 2000-talet, för nu har ju varenda kotte en diagnos, nästan.

Det är där jag tror att en del failar, när det gäller det sociala "spelet" .
Du får inte vara för blyg..Du får inte heller vara för oblyg..och fråga folk om vad som faller dig in--neeej....Du måste veta "hur" man beteer sig vid olika tillfällen--beroende på var du är eller gör..osv....
Och har man inte tillräklig vana med att interagera med folk så kan det ta lite tid och ngr misslyckade försök innan man lär sig....

Och nu när du skriver det så tror jag också att väldigt mycket kan bero på att många ger upp för att skydda sig själva,..En sorts försvars mekanism som kan bli starkare ju äldre man blir..

Sen är ju inte allt så svart eller vitt heller-..Utan det finns ju många "gråzoner" också när det gäller detta eller allt möljigt egentligen...
Och det var inte min mening att det skulle låta som om jag klagade på ensamma människor, utan jag tänkte mer på att om jag kunde lära mig hur man skaffar nya vänner som var så fruktansvärt blyg/introvert förut, så borde andra kunna det också..

Visst måste man få uttrycka att man är ledsen över något, och FL kan på så sätt vara bra för att skriva av sig, oavsett om det handlar om att man känner sig ensam, att ens fru eller man varit otrogen eller något annat. Man bör dock se till att inte fastna för mycket i klagandet så att det tar över hela ens tänkande och interagerande med andra människor.

Det blir ju också en rätt konstig logik om man betraktar den som startar en tråd om sina problem, här inne. Och att den etiketteras med en rad problem, tillstånd och diagnoser.
Samtidigt som de  svarande i tråden på något sätt skulle vara det "normala" som ska ge råd.
De problem någon drar fram här på Familjeliv är oftast bara en västanfläkt av de problem många uppvisar då de svarar på den.
Liksom med hela den här tråden. Grunden är att någon stör stör sig på de som är ensamma och ledsna. Och att det är de som är problemet. Men problemet i sig kan lika gärna vara att man stör sig så pass att man skriver en sådan här tråd.
Och i tredje hand dåatt andra reagerar starkt på den.

Jag håller med. Så fungerar verkligheten. Jag förstår inte varför vissa anser att aggressiva inlägg ska bemötas med positivitet? Det är ju det som är problemet med samhället eller grunden till problemet i samhället. Det förstärker ju individens bekymmer. Jämför med träning av ett husdjur eller liknande (vill poängtera att jag inte ser människor som djur, vill illustrera vad jag menar) Gör djuret något önskvärt så får den en klick och en godis.

Varför skulle någon klicka och ge godis om ett djur skäller aggressivt på grannens hund?

Vad har det med saken att göra?