Nu outar jag mig för den som inte redan förstår den för mig pinsamt uppenbara blinkningen i nicket "Caspians secret" , men eftersom det som jag lyft här i syfte att hjälpa andra använts för att håna, såra, trakassera och hacka på mig och andra så är jag helt emot att människor tar upp verkliga saker från sina liv på detta forum. Gör det inte! Du kan må så dåligt efteråt. Men det går säkert att trolla kring fika för 80 kronor och att åka buss med någon som trampat snett också. Om man då inte vill gå i terapi och gå till botten med sitt självhat och sin mytomani. 

(Ni som inte är jubelåsnor mot alla vet vilka ni är och jag vet inte vilken sida du tillhör själv.)

Min "take" på offermentalitet är nog att inse sina begränsningar. Om någon ser sig som det ena och det andra är det rätt svårt att ändra på. 

Jag tror inte att mytomanerna här tycker att det är mytomani de sysslar med. Det är ju "performancekonst" och "karma".

Jag tror inte att hatarna ser sig som de självömkan patetiska mobbhatare som de ser ut som i mina ögon. De är individer, starka och vackra kvinnor som bara inte träffat en man som är värda att leva med dem än.

Osv osv 

Där håller vi med varandra.

Jag uppfattade det som att orsaken till ensamhet och klagan över det isolerade tillståndet skulle sägas ha sitt ursprung där på golvet, där babydraken grät över uteblivna jellybeans med kaffesmak. Då opponerade jag mig.

Något annat jag opponerar mig mot är trådstarten. Den förutsätter att den som berättar om ensamhet alltid gör det i syfte att larma och göra sig till, och att ensamheten är ett resultat av ett liv i självvald isolering, utan några som helst kontaktförsök utöver ett frenetiskt trådskapande. 

På mitt ibland milt tålmodiga vis har jag på olika vis påpekat felaktigheter i grundpremissen för tråden. 

Men majoriteten av alla vuxna kan ta mer ansvar för sina liv än vad de faktiskt gör. Tänk så mycket bättre det skulle bli om all den energi som lades ner på att gräla över internet lades på eget ansvar. 

Då skulle det bara vara de riktigt ensamma kvar på FL. Hm, något säger mig att detta redan är en realitet... 

"Om man känner sig ensam så MÅSTE man själv göra saker,  ta intiativet till att träffa (nya) människor,  bekanta, vänner eller enpartner.." 

Så är det. Vad du håller med TS om är en verklighetsbeskrivning där alla ensamma aldrig försökt innan de sätter igång och tycker synd om sig själva. Sådana människor finns kanske. Jag känner inte till någon. 

Jag tror därför inte att alla de som dejtar och kompisdejtar och tar initiativ med bekanta som inte återgäldas skulle hålla med dig. 

Då kanske ditt svar är att de gör något fel. Kanske det. Får de inte visa att de är ledsna då? Försöka ta reda på vad de kan göra annorlunda? Konstatera att de inte kan göra mer? Nej, då har de plötsligt en offerkofta. 

"Det kanske är lite svårare om man är äldre, än om man skaffar nya vänner som tex  18-åring.(som jag gjorde) .men det är inte omöjligt om man verkligen, vill.." 

Det är inte omöjligt, men det går inte att ersätta de vänner man hade när man var ung. För dig som behållit dem är de vännerna förstås en skatt att vara rädd om. 

" Kunde jag skaffa nya vänner och en man så kan andra!."

Absolut! Men det tar olika lång tid för olika människor. En någorlunda attraktiv vanlis har det lättare än en lätt socialt obegåvad person med ett lite udda sätt att vara på. 

"Och så finns det ju så många olika saker som man kan göra för att träffa folk nu för tiden  så hur någon ens kan misslyckas med att inte träffa en enda person..är för mig en gåta.." 

Jag tror att du har lite problem med att ta andras perspektiv? Om ditt liv innebär få möten med andra?

Du kan ha flyttat för kärlek och det har tagit slut, befinner dig på en liten plats, där har du en situation jag läst om här på forumet. 

Om du går någonstans för att träffa folk och har svårt att få kontakt kan människor sätta upp en sköld genom att ta upp sin mobiltelefon. Du lär dig när du är avvisad. 

Jag tror att människor ger upp för att skydda sig själva.

De flesta som tar kontakt med mig spontant är uppenbart lite udda och jag skulle, i likhet med andra, gärna träffa en person vars brister jag inte behöver kompensera för. De vänner och bekanta jag har behållit under lång tid har jag lärt mig uppskatta för vilka de är men drömmer om att ha en person i mitt liv som är lite mer av en klippa i sättet. 


"Helt ok om man inte vill träffa människor, men då klagar man ju inte.."

Jag hoppas du fick lite nya perspektiv och känner att behovet av att klaga över att det finns ensamma människor som är öppna om sin situation minskade. 

sv.wikipedia.org/wiki/Sjukdomsvinst

www.jagvillveta.se/14-17-ar/vad-har-hant/psykisk-misshandel

Bara för att du själv satt på röven och gnällde som ung vuxen betyder det inte att alla andra gjorde som du. Kom ut ur röven. 

Jag vill ha sagt att alla inte har samma berättelse. Att det finns offer. Att alla offer inte har offermentalitet utan fortsätter att kämpa. Som du en gång gjorde. 

Det finns också människor som inte förmår sig att ta en kamp för att få det bättre. Det kan ha legitima skäl och mindre legitima skäl. 

Vi människor kan underlätta för varandra genom att uppmuntra, eller försvåra för varandra genom att sänka. 

Vi kan manipulera och vi kan bli manipulerade. Vi kan kliva över lik eller göra det vi tror är det rätta. Beroende på vad vi varit utsatta för tidigare har vi olika möjligheter. 

Det är sådant det inte såg ut som du såg inifrån din egen berättelse, och jag är ingen perfekt människa och ängel, jag blir irriterad när jag ser sånt.

Nu vet jag inte exakt hur skitjobbig du var som artonåring och varför du hade behov av att ta avstånd från dig själv och den du en gång var. 

Jag är övertygad om att majoriteten av dem som skriver på detta forum fortfarande antingen själva har diagnos eller är odiagnosticerade. 

Det är det som är så sorgligt, att människor som behöver ett forum egentligen skulle behöva någon form av forumhandledare för att kunna hantera sig själva och sina känslor. 

Visst handlar det också om anonymiteten, men om man stannar här med allt annat som står till buds och med näbbar och klor försvarar sin rätt så är det någonting som är annorlunda. 

Det finns en stor själslig ensamhet här som aldrig kan botas genom att fortsätta vara här.