Känslor i sig är inte otrohet
Av någon anledning tas både mina egna trådar samt mina svar i andras trådar, bort. Men jag vågar mig på ett ny tråd nu.
Känsligt ämne det här med otrohet, såklart. Och väldigt laddat här på forumet inte minst. Och jag är absolut inte där otrohet, lider med de som blivit utsatta men vill samtidigt inte dömma folk eller kasta sten i glashus, har ju själv gjort snedsteg. Och jag är också av uppfattningen att IBLAND är det bättre att inte lägga över bördan på sin partner utan istället bära bördan själv. Om man nu har dåligt samvete vill säga. Så kan det ibland vara bättre att inte berätta för sin partner.
Hur som helst så tycker jag att folk är lite väl snabba med att skrika "otrogen".
Jag menar när det handlar om känslor så är det ju lite mer komplicerat än om man brutit förtroendet gentemot sin partner genom att tex kyssa någon annan. Känslor kan vi ju faktiskt inte styra över, vi kan bara styra över om vi väljer att agera på dom. Jag ska ge er ett exempel men snälla, slå inte på mig, jag mår dåligt över detta och straffar mig själv hårdare än nödvändigt.
Jag har kontakt med en kille från Usa. Till saken hör att jag har en hel del vänner på msn då jag inte har så stort socialt nätverk i verkligheten. Inte helt självvalt och jag är en social människa som behöver mer socialt, men just nu får jag ta allt här hemma med barn och hem etc. Men jobbar på åt se vad jag behöver för att må bra och ha sunda kontakter utanför familjelivet.
Men i alla fall. Jag får känslor för andra ibland. Jag älskar min man men jag har har av olika anledningar väldigt mycket känslor. Min man vet om mina vanliga vänner men skulle såklart inte gilla om han visste hur mkt sex vi pratar. Men å andra sidan pratar jag sex med mina väninnor också och om min man vill prata sex med någon så lägger inte jag mig i det. Om han pratar med en kvinnlig kollega så förbjuder ju inte jag det, men jag har inga arbetskamrater så jag måste ju kunna ha sociala kontakter på annat sätt. Min psykolog säger att jag har rätt till ett privatliv och om jag vill prata sex, skriva sexnoveller på nätet osv. Så här jag rätt att göra det. Jag är väl lite gränslös ibland men min man är och har alltid varit kontrollerande, vilket min psykolog bekräftar. Ingen bra kombo egentligen men vi har hållt ihop närmare 15 år, jag o maken.
Hur som helst. Jag får ofta komplimanger för mitt utseende och eftersom jag är snäll, trevlig, ödmjuk och öppen så faller män för mig då och då. Jag tackar och uppskattar komplimangerna och uppmärksamheten men är och har alltid varit ärlig med att jag är gift och älskar min man.
Men för en tid sen började jag skriva med en man i USA. 4 år äldre än mig och han var lite för mycket först, jag bad honom backa. Skrev att det är ok att skriva "I wish you were mine" det är gulligt men inte ok att skriva "You're gonna be mine".
Jag tycker att framförallt amerikaner kan vara lite väl uppblåsta i sitt ego och ha en viss övertro på sig själva, så jag var rätt kylig i början. Hotade att blocka honom om han inte taggade ner sitt sätt att liksom förutbestämma kring oss, när det inte ens fanns något oss. Respektlöst.
Men sen hände nåt. Han är så fin när han skriver till mig. Vi öppnade upp oss och delade med oss av allt liksom.
Han skrev att han fallit för mig mer o mer. Och jag sa att det känns orealistiskt och att det rent krasst bara är ord på en skärm. Trots att han försökte övertyga mig att han var den han utgav sig för och att hans känslor var äkta.
Och jag började få känslor. Idiotiskt.
Han bor flera hundra mil bort, vi har aldrig träffats och jag är gift och tänker så förbli.
Men jag kan inte rå för vad jag känner.
Och jag kan inte ljuga för honom om att jag har känslor för honom. Jag skäms så.
Jag älskar verkligen min man.
Jag o amerikanen har pratat om hur vi ska hantera detta och jag har förklarat hur mkt jag skäms o har dåligt samvete mot min man, och jag gråter vissa kvällar.
Är det verkligen så fel att diskutera det man känner för varandra och hur man vill hantera det? Det är ju inte snällt heller att bara bryta med amerikanen, han är ju också en levande o kännande människa även om jag inte har skyldigheter mot honom på samma djup som min man.
Min man lider inte av att vi har kontakt MEN om jag talar om att jag är så patetisk och störd att jag fått känslor över msn liksom så sårar jag min man och han kommer kräva att jag bryter med amerikanen. Samt så kommer han bli extremt kontrollerande under flera år framöver och jag pallar inte det. Känts i perioder som jag är muslim-hustru och många i min närhet, mina föräldrar, vänner har reagerat på min mans kontrollbehov.
Nej, jag menar inte att lägga över skulden på honom. Jag vill bara förklara hela bilden så tydligt som möjligt.
Jag önskar att amerikanen skrev att allt var en lögn eller att han inte har känslor längre, det skulle göra allt mycket lättare.
Så det handlar ju definitivt inte om mitt behov av bekräftelse eller uppmärksamhet.