Det finns inget enkelt, tydligt, svartvitt svar på frågan. Jag skulle kunna sålla mig till båda sidor. (Nej, inte lämna ett barn till en total främling att passa barnet.) Med första barnet var mina föräldrar och svärföräldrar och min farmor och min moster m.fl. VÄLDIGT involverade i allt redan från början, han träffade dessa personer flera gånger i veckan. Han var, redan som relativt liten bebis, väldigt trygg i dessa personers famnar. Han var flaskmatad (urpumpad mjölk visserligen, men poängen är att vem som helst såklart skulle kunnat mata honom). Så med just honom hade vi inga problem att ha barnvakt några timmar här eller där, över natten när han var lite över året. Du hänger med på hur jag menar? Han är än idag väldigt social, älskar att umgås med nya och "gamla" personer - sover gärna över hos släktingar. Sådan är han, sådan har han alltid varit. Våra andra barn har det däremot varit lite annat med.
Andra barnet hatade i princip alla. Hon vägrade bli hållen av någon annan än mig och pappan. I ärlighetens namn var damen inte ens förtjust i sin far de första två åren. Hon vägrade äta fast föda förrän hon kunde börja äta själv, och även då var det begränsat (vid 1,5 år gick ungen med på ärtor och makaroner, ungefär), så hon ammade länge. Med andra ord hade vi inte riktigt samma vilja eller möjlighet att ha barnvakt till henne. Så första gången hon sov borta var hon närmare 3 år. Fortfarande (hon är 7 år idag) vill hon absolut inte sova ifrån oss (i synnerhet mig), så det är som inget vi propsar på.
Våra andra barn har varit en blandning av dessa två - ingen har varit lika extrem som första eller andra, utan mer mittemellan. Så med det gänget har det varit lite blandad kompott på hur pass vi kunnat haft barnvakt, men när vi har haft det så har det varit välkända personer (mor- och farföräldrar samt en fsk.pedagog som flera av barnen haft som har gått i pension men gärna hyrs in som barnvakt en kväll här eller där hos sina gamla förskolebarn ).
Mig kan du alltså hitta i båda ligor "tidig barnvakt" och "i princip inte ifrån barnet första åren". Jag är en relativt normalstörd människa som kommer från en rätt trygg uppväxt (mer eller mindre), med ett vanligt kontorsjobb i ett vanligt hem. Alltså inget som sticker ut med mig eller maken (mer än att vi har fler barn än snittet).