Vill inte ha en pojke
Har två flickor och väntar en pojke. Vill inte ha en pojke. Vet inte om jag kommer ta till mig honom. Skäms över mina tankar, och vill inte känna sphär. Finns de nån som kan relatera?
-
-
Svar på tråden Vill inte ha en pojke
-
Skam är sällan ett bra utgångsläge om man vill få till förändringar.Anonym (Lucullus) skrev 2024-03-25 12:02:45 följande:
Du borde skämmas över dina tankar, för de signalerar att du tycker att dina barn har olika värde pga kön.
Så bör ingen normal människa tycka och framför allt inte när det gäller en förälders känslor för sina egna barn.
Det är alltid en 50/50-chans när det gäller kön, så vill man inte ha barn av ena könet borde man inte skaffa några barn alls.
Inre styrka och stöd från omgivningen ger mycket bättre resultat. -
Under hela min uppväxt fick jag höra av min mamma att om jag hade varit en pojke hade hon lagt en kudde över mitt ansikte och löst problemet. Hela släkten hörde det. Alla skrattade för det var ju ett skämt. Eller var det??
Mitt första barn var en flicka. Min mamma avgudade tösen. Mitt andra barn föddes år senare. En pojke. Det tog min mamma 2 veckor innan hon kom för att hälsa på och träffa sitt nya barnbarn. Hon vägrade hålla i honom.
När sonen var ungefär 6 månader försökte min pappa lämna över honom till min mamma så att hon skulle hålla honom. Min mamma skrek så taket lyfte "han är rädd för mig". Ja, nog blev sonen rädd alltid!!
Den dagen pratade jag och min man och vi bestämde att min mamma aldrig skulle lämnas ensam med något utav våra barn.
Min mamma visade gång och på gång att hon favoriserade dottern. Sonen fick gliringar och utskällningar för minsta lilla. Det gjorde att vi begränsade besöken för jag ville inte att mina barn skulle må dåligt.
Min mamma gick bort när sonen var 4 år. Han kommer inte håg henne ens.
Men med åren har jag tänkt mer och mer på det här med kudde över ansiktet. Jag tror inte att det var ett skämt om jag ska vara ärlig.
Så TS, SÖK HJÄLP!
Barnen är oskyldiga. De har inte valt att sättas till världen, det valet gör föräldrarna. Så se till att prata med någon! Ta upp med din BM på MVC, ring dit NU!
-
Det är så många i tråden som är hårda och tycker du har fel, visst har de rätt om man tänker logiskt. Problemet är att du kan inte styra vad du känner, prata med mvc, få hjälp av kurator så att du och det fantastiska barn du kommer få kan få en bra start.
Jag kan till viss del relatera då jag alltid önskat mig flickor, och fick bara flickor. I mitt fall för att jag inte kan relatera till pojkar, jag lekte knappt med pojkar när jag var liten. Jag är säker på att jag hade älskat en pojke men det hade nog känts konstigt ibörjan!
Ta hand om dig och be om hjälp för både din och bebisens skull! -
Anonym (Ledsen) skrev 2024-03-25 09:44:34 följande:Vill inte ha en pojke
Har två flickor och väntar en pojke. Vill inte ha en pojke. Vet inte om jag kommer ta till mig honom. Skäms över mina tankar, och vill inte känna sphär. Finns de nån som kan relatera?
Helt ärligt tror jag att det kommer lösa sig när han väl är född. Att det känns ovant nu, men att det kommer kännas bättre när du väl fått träffa honom. Vem vet, om ett år kanske du kommer att tänka vi på den här tråden och inte ens kunna relatera till hur du kände nu.
-
Inget säger ju dock att TS är som din mamma. TS säger ju till och med att hon skäms och inte vill känns som hon gör.Anonym (Jag har sett det) skrev 2024-03-25 15:17:13 följande:
Under hela min uppväxt fick jag höra av min mamma att om jag hade varit en pojke hade hon lagt en kudde över mitt ansikte och löst problemet. Hela släkten hörde det. Alla skrattade för det var ju ett skämt. Eller var det??
Mitt första barn var en flicka. Min mamma avgudade tösen. Mitt andra barn föddes år senare. En pojke. Det tog min mamma 2 veckor innan hon kom för att hälsa på och träffa sitt nya barnbarn. Hon vägrade hålla i honom.
När sonen var ungefär 6 månader försökte min pappa lämna över honom till min mamma så att hon skulle hålla honom. Min mamma skrek så taket lyfte "han är rädd för mig". Ja, nog blev sonen rädd alltid!!
Den dagen pratade jag och min man och vi bestämde att min mamma aldrig skulle lämnas ensam med något utav våra barn.
Min mamma visade gång och på gång att hon favoriserade dottern. Sonen fick gliringar och utskällningar för minsta lilla. Det gjorde att vi begränsade besöken för jag ville inte att mina barn skulle må dåligt.
Min mamma gick bort när sonen var 4 år. Han kommer inte håg henne ens.
Men med åren har jag tänkt mer och mer på det här med kudde över ansiktet. Jag tror inte att det var ett skämt om jag ska vara ärlig.
Så TS, SÖK HJÄLP!
Barnen är oskyldiga. De har inte valt att sättas till världen, det valet gör föräldrarna. Så se till att prata med någon! Ta upp med din BM på MVC, ring dit NU!
-
Hemsk berättelse, tänk att man kan vara så ond att man behandlar ett litet barn illa (Och egentligen människor överhuvudtaget) bara på grund av deras kön. Tänk att vara så hatisk.Anonym (Jag har sett det) skrev 2024-03-25 15:17:13 följande:
Under hela min uppväxt fick jag höra av min mamma att om jag hade varit en pojke hade hon lagt en kudde över mitt ansikte och löst problemet. Hela släkten hörde det. Alla skrattade för det var ju ett skämt. Eller var det??
Mitt första barn var en flicka. Min mamma avgudade tösen. Mitt andra barn föddes år senare. En pojke. Det tog min mamma 2 veckor innan hon kom för att hälsa på och träffa sitt nya barnbarn. Hon vägrade hålla i honom.
När sonen var ungefär 6 månader försökte min pappa lämna över honom till min mamma så att hon skulle hålla honom. Min mamma skrek så taket lyfte "han är rädd för mig". Ja, nog blev sonen rädd alltid!!
Den dagen pratade jag och min man och vi bestämde att min mamma aldrig skulle lämnas ensam med något utav våra barn.
Min mamma visade gång och på gång att hon favoriserade dottern. Sonen fick gliringar och utskällningar för minsta lilla. Det gjorde att vi begränsade besöken för jag ville inte att mina barn skulle må dåligt.
Min mamma gick bort när sonen var 4 år. Han kommer inte håg henne ens.
Men med åren har jag tänkt mer och mer på det här med kudde över ansiktet. Jag tror inte att det var ett skämt om jag ska vara ärlig.
Så TS, SÖK HJÄLP!
Barnen är oskyldiga. De har inte valt att sättas till världen, det valet gör föräldrarna. Så se till att prata med någon! Ta upp med din BM på MVC, ring dit NU!
-
Tänk på att sånt här kan skada. Min pappas mamma var öppen med att hon ville ha en flicka och han var sist ut av 4 pojkar, han var sista chansen. Hon var ganska extrem och klädde ut pojkarna till tjejer ibland när de var små.
-
Jag kan relatera. Trots att vi försökte bli gravida i över 10 år så blev jag ledsen/orolig/förvirrad när det visade sig att jag väntade en pojke. Jag visste inte heller varför och skämdes över mina tankar. Jag borde vara tacksam för plusset, för att bebisen är frisk osv men våra tankar och känslor (framförallt som gravida) är sällan logiska.
Vi kan inte ansvara för vad vi känner/ tänker jämt..Det vi däremot behöver göra är att söka hjälp.. antingen via bm eller vänner etc..
Idag kan jag inte ens längre förstå att jag någonsin velat ha en flicka. Är så inställd på pojke att allt annat känns konstigt 😅 Så oroa dig inte för att de inte går att vända..
Ta hand om dig och lyssna inte på alla idioter i den här tråden som tydligen aldrig tänkt en enda tanke fel... -
Jag kan verkligen sätta mig in i hur du känner ts.
Vi hade två fina, friska pojkar när jag blev gravid, oplanerat men inte ovälkommet.
Av någon anledning förutsatte jag att det var en pojke till. Jag älskade att ha söner och ansåg att jag var en bra mamma - till pojkar.
När det visade sig att vi väntade en flicka blev jag förtvivlad, och skräckslagen. Jag ville inte ha en flicka, jag förstod mig inte på flickor.
Allt kändes förstört. En flicka - hur skulle hon passa in i vår familj?
Jag skämdes fruktansvärt över mina känslor och tankar men jag kunde inte kontrollera dem. Till sist vågade jag berätta lite om dem på Mvc.
Barnmorskan var fantastisk. Hon tröstade mig och berättade att sådana känslor inte är ovanliga och hon ordnade en samtalskontakt åt mig (och min man).
Nu är vår lilltjej 21 år och hon har passat perfekt in i vår familj sen sekunden hon kom ut.
Jag är säker på att du kommer älska ditt barn men du kanske behöver lite hjälp.
Och skulle det vara så att du inte känner den ögonblickliga förälskelsen som man "ska" känna när de lägger ditt knyte på ditt bröst så gör det inget, det är helt normalt att det dröjer ibland.
Hursomhelst så brukar det mesta lösa sig med tiden och det hoppas och tror jag att det kommer att göra för er också.
Grattis till sonen och lycka till! -
Det här med att inte älska sitt barn direkt, du har helt rätt i att det kan ta tid. Min dotter är idag 12 år men det tog nog 6 mån innan jag kände den gränslösa kärleken jag känner idag och det är ok-jag hade inte förmågan innan. Jag tog väl hand om henne och hon fick kärlek bara inte all min kärlek.Anonym (Mumsan) skrev 2024-03-25 17:37:15 följande:
Jag kan verkligen sätta mig in i hur du känner ts.
Vi hade två fina, friska pojkar när jag blev gravid, oplanerat men inte ovälkommet.
Av någon anledning förutsatte jag att det var en pojke till. Jag älskade att ha söner och ansåg att jag var en bra mamma - till pojkar.
När det visade sig att vi väntade en flicka blev jag förtvivlad, och skräckslagen. Jag ville inte ha en flicka, jag förstod mig inte på flickor.
Allt kändes förstört. En flicka - hur skulle hon passa in i vår familj?
Jag skämdes fruktansvärt över mina känslor och tankar men jag kunde inte kontrollera dem. Till sist vågade jag berätta lite om dem på Mvc.
Barnmorskan var fantastisk. Hon tröstade mig och berättade att sådana känslor inte är ovanliga och hon ordnade en samtalskontakt åt mig (och min man).
Nu är vår lilltjej 21 år och hon har passat perfekt in i vår familj sen sekunden hon kom ut.
Jag är säker på att du kommer älska ditt barn men du kanske behöver lite hjälp.
Och skulle det vara så att du inte känner den ögonblickliga förälskelsen som man "ska" känna när de lägger ditt knyte på ditt bröst så gör det inget, det är helt normalt att det dröjer ibland.
Hursomhelst så brukar det mesta lösa sig med tiden och det hoppas och tror jag att det kommer att göra för er också.
Grattis till sonen och lycka till!