Vill inte ha en pojke

Ledsamt att du känner så och att du får så dömande svar.

Jag tror det kommer gå bra. Jag kände likadant som du, och erkänner att det tog några månader innan jag helt släppte önskan att han skulle varit en flicka. Givetvis älskade jag honom oavsett och var /är en fantastisk mamma åt honom.

Idag är han tre och jag är så glad att han är han och ingen annan. Så håll ut, det kommer troligtvis inte alltid kännas såhär. 

Kan delvis relatera.
När jag väntade mitt första barn tog jag inte reda på könet för jag var rädd att bli besviken om det var en kille och gå hela graviditeten och vara besviken. Jag tänkte att när den väl föds kommer jag ju inte bry mig, bara den andas och allt går bra. 
När han föddes fanns inte tillstymmelsen till besvikelse.
sen har tanken att jag önskar jag kunde få en dotter också kommit nån gång, men aldrig att jag ville byta ut honom. Men när jag väntade barn nr 2 kände jag att det inte spelar så stor roll, kul med två olika men fint med en till kille och en lillebror till sonen. 
fick en son till.☺️

Sen hade jag två bekanta med tvillingar, en pojke och en flicka, som båda sa att de innan ville ha flickor men som båda sa att bandet mellan mor och son är speciellt och att skulle de få fler barn ville de ha söner..

Kanske behöver du prata med någon om dina känslor men jag tror du kommer älska den där goa lille killen när han kommer.

Jag hade två pojkar och kände förtvivlan när jag fick reda på att  att barn nummer tre också var en pojke. inte så att jag inte trodde jag skulle älska honom lika mycket som de äldre bröderna, men det var en stor besvikelse. Senare fick jag även döttrar och idag är de alla vuxna. Kärleken är lika oändligt stark för dem alla. Med facit i hand så har jag nu svårt att förstå min heta längtan efter just flickor. Faktum är att om jag skulle börja om idag hade jag nog hellre fått pojkar, Det är hursomhelst väldigt roligt att ha båda könen i syskonskaran. En pojke blir något nytt och spännande för dig. Det är värdefullt för barnen att lära känna det andra könet och leka tillsammans. Det är lika fantastiskt kul med pojkar som med flickor. Du kommer älska din lilla son lika mycket som du älskar dina döttrar, tro  mig! Söner är också bra att ha när de blir större! Mina hjälper glatt till med lite tyngre saker som snöskottning mm, fixar med bilarna, löser tekniska problem med datorer osv. Och så uppskattar de all mat jag lagar, de äter som hästar! Varje barn är en gåva, värd att älskas obehindrat för den individ den är, pojke såväl som flicka! Bra att du vet om könet redan nu så du hinner landa i det i före förlossningen och då kan ta emot din lille pojk med öppna armar!

Tyvärr lever du i en värld som inte alltid ser ut som ditt fall. Vissa personer kan inte älska ett visst kön. Mitt ex mamma fick två döttrar efter honom och det var väldigt tydligt att han var överflödig. Där var mamman skadad. Är inte bara att hon inte längtade utan hon verkligen bokstavligen ville inte ha honom, speciellt när döttrarna kom. Därför jag också lyfte att personlighetsstörningar kan utvecklas. Men jag tror det riskerar att bli större skada om det oönskade barnet kommer först, än sist. För vänner, släkt och syskon kommer uppmärksamma honom. Jämfört med mitt ex som var äldst och hans småsystrar var de små och söta.

Du kanske kan berätta om varför du inte vill ha en pojke?

Jag gick aldrig in "på djupet" varför min mamma var som hon var. Jag (och min man) valde att skydda våra barn när vi kände att något inte stämde, det var vår prio ett. Sen när min mamma gick bort fanns det liksom inte mer att göra. 

Jag förstår inte heller hur man kan vara så som min mamma var. Jag älskar mina barn över allt annat. 

Och det är just pga det jag har upplevt som jag hoppas att TS pratar med sin BM på MVC så att hon får hjälp. Man ska inte ignorera såna här känslor och tankar.

Jag ville gärna ha en flicka efter vår son och var säker på att andra barnet var det. Vi kollade aldrig men det kändes som en liten flicka. Barnmorskan trodde det med tanke på hjärtslagen.
När tanken på att det kunde vara en pojke kom så blev jag lite ledsen och hoppades på en flicka så innerligt. Men där på förlossningen var dom tvungna att springa iväg med mitt barn utan att jag visste vad det var. Och det spelade ingen roll! Då ville jag ju bara ha tillbaka mitt förhoppningsvis friska barn. 

In kom mannen med min perfekta pojke! Jag har aldrig känt att jag önskar att han vore en flicka. Aldrig, aldrig känt något annat än kärlek och lycka. 

Jag har haft skuldkänslor för hur jag tänkte och det har gått så långt att jag  känner att jag inte förtjänar honom. Så be om hjälp och prata helt ärligt om det. Förmodligen kommer du känna annorlunda när du har barnet i din famn. Om du inte lite av någon psykisk störning. Och om du gör det! Be om hjälp direkt. 

Det låter hemskt det du skriver om ditt ex mamma. Jag kan verkligen relatera till att man starkt längtar efter det ena eller det andra könet, men har väldigt svårt att greppa att man inte älskar sitt barn ohämmat för att det blev "fel" kön. Om man är oförmögen att älska sitt eget barn för att man hellre fått det andra könet så bör man nog utreda sina issues innan man blir gravid, det är ju liksom 50/50 vad det blir och att växa upp med känslan att vara oälskad är  ju livslångt trauma. Liksom även skamkänslan att inte älska som man enligt normerna borde. Men du har nog rätt, alla är vi olika och det som är naturligt för den ena kan vara väldigt svårt för den andra.

Jag tror detsamma, att det kommer att kännas annorlunda när hon väl har sin lille prins i famnen. Min lillebror blev mammas femte barn, men förste sonen. Min mamma berättade senare att hon först blev rädd när hon fick höra att hon fått en son, hon var så van vid tjejer. Ni skulle se sedan, maken till bortklemad unge :)  han blev så bortskämd med kärlek.