Skolans ansvar för hemmasittare?

Det fanns oupfostrade barn då också, men de gick i obs-klass. 

Barnet har träffat en kurator på sjukhuset några gånger men hon har gett rådet att försöka få stöd av skolhälsan nu eftersom barnets nuvarande problem inte direkt är en följd av den fysiska sjukdomen utan av skolsituationen (även om det sannolikt finns indirekta kopplingar). Jag har försökt få tag på skolhälsan men de svarar inte på mail så jag får försöka ringa rektorn i stället.

Vi har inte levt med detta så lång tid att jag pratat med BUP än men det finns så klart i bakhuvudet. 

Kan du få till ett möte med mentor och skolkuratorn? Tänkte att det kan vara lättare att få till en bra dialog om ni sitter ner tillsammans så att du kan presentera det du vet och personal från skolan kan tala om vad de ser för möjligheter till stöd och anpassningar. Alternativt att du tar ett möte med någon/några som du eller ditt barn har förtroende för i skolan.

Nu är det ju väldigt kort tid kvar av terminen, men istället för att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att allt löst sig till hösten kan det ju vara läge att ta fram en plan redan nu. Hellre satsa lite för mycket i nuläget och i bästa fall kunna dra ner på insatserna än tvärtom! 

Har vänner med barn som varit hemmasittare, och där har kontakten med skolkuratorn och viss enskild undervisning/stöd i klassrummet hjälpt. För ett barn hjälpte det med en samtalskontakt utanför skolan som kunde hjälpa till med verktyg för att hantera känslor och vissa tvångstankar. 

Har barnet varit borta mycket kan det ju också vara jobbigt att komma tillbaka både kunskapsmässigt och socialt. En plan som kan påbörjas redan under sommarlovet kan både inlärning och mående och minska ångest inför skolstarten i höst. 

Skolan har en skyldighet att utreda frånvaro och göra anpassningar för att underlätta för eleven. Egentligen ska det inte behövas läkarintyg och utredningar, men tyvärr kan det ibland behövas för att få skolan att faktiskt göra saker. 

Många barn med skolfrånvaro som har goda vänner i klassen kan må bättre under sommarlovet då de inte är de enda som inte går i skolan, och då kan man bygga på den sociala biten under sommaren.

Är det klasskamraterna som är problemet är det extra viktigt att det finns en plan för hur man motverkar t.ex. mobbning till hösten.

Lycka till!

Såg nu att du försökt få tag på skolhälsan utan att få svar. Maila då även rektorn och mentorn/klassföreståndaren och be om att de ordnar ett möte där du kan träffa elevvårdsteamet och mentorn så snart som möjligt. Misstänker att barnet inte nödvändigtvis är redo att träffa alla i första stadiet, men det optimala vore väl att ni vuxna kan ha ett första möte, och att barnet sedan kan träffa t.ex. kuratorn innan hen går på semester. 

Kan ni komma fram till en trovärdig plan innan alla tar sommarledigt ökar ju möjligheterna att barnet faktiskt kan komma iväg till skolan och må bra där efter sommaren istället för att ha ångest över skolan hela sommaren. 

Jag hade tagit kontakt med BUP redan nu. Det kan ta låångt tid innan de har tid att hjälpa. Om det visar sig att hjälpen inte behövs när ni väl får tid är det bara att avboka. 

Ja, ring rektorn! Hör då också efter om det finns någon specialist i kommunen som jobbar med problematisk skolfrånvaro. Det kan vara kö dit också och det kan därför vara värt att kontakta den/dem redan nu. I vår kommun är det rektorn som gör en sån ansökan. Vår sån grupp har berättat att en stor del av deras jobb är just att förbättra kommunikationen mellan skola och föräldrar. De är ju insatta både i din och ditt barns situation och skolans. 

Jag håller helt med om att jag tror det vore bra med en plan redan nu så höstlovets start blir så odramatiskt som det går. Jag har bara haft möten med mentorn och det är där jag upplever ett visst ointresse, hon tycker mitt barn gör tillräckligt bra ifrån sig i hennes ämne och pratar mest om att barnet inte ska bli uppstressad över betygen. Jag har en ganska lugn dag på jobbet i morgon så då ska jag jaga rektorn för nåt måste göras innan skolavslutningen.

Mitt barn umgås inte med några i klassen utan med kompisar från scouterna som går i en annan skola. Det är nog både för och nackdelar med det men jag är glad att hen har vänner och inte blivit helt isolerad.

Tack för råd och förståelse.

Inte egna hemmasittare nej, men ett antal elever som varit det. Självklart ska skolan se till att miljön är bra, det är därför man gör en pedagogisk kartläggning och ett åtgärdsprogram, men allt annat som har med måendet att göra ligger hos BUP och övriga vården. Det kan finnas en samverkan mellan BUP och skola, men det är DU som måste få vårdbollen att rulla.

Du skriver att barnet får ångest av att gå till skolan - varför? Det är ju avgörande för att kunna ge dig vettiga svar också. Tro mig, du outar inte ditt barn om du berättar varför för det är många som lider i skolor idag.

Tack, du har gett svar på några saker skolan kan göra. Det var det jag undrade om. 

Nu kanske jag låter som en riktig ultrasosse, vilket jag inte är, men vi har röstat för nedmontering av välfärden, på gott och ont. För varje år kommer ansvaret läggas över på individen.

Det var ett fåtal, ingen i min klass gick i obsklass. Det var inte som nu när halva klassen kan ha olika diagnoser och tillstånd.  Vi hade en speciallärare på skolan och de som hade svårt för läsningen kunde gå ifrån och få hjälp. Vi som kunde läsa när vi började skolan hade läsgrupp med specialläraren en gång per vecka, då läste vi en kapitelbok högt tillsammans. 

Jag följde med mina barn många dagar till skolan på 2010 talet och skillnaden var enorm jämfört med sjuttiotalet , och inte till det bättre. Nu 2024 är det antagligen ännu sämre ordning, ännu fler har ADHD och ännu fler går inte ens till skolan. 

Och man vågar aldrig prata om föräldrarnas ansvar , allt är skolans fel. 

Nu vill ingen längre bli lärare. Jag känner flera ungdomar som påbörjat lärarutbildning och de slutar alla efter att ha varit på praktik. De säger att det går inte, barnen är ju totalt vilda, går inte att undervisa.