Jag är helt slut,vad gör man?

Jag har tyvärr inga bra råd,  men jag befinner mig själv i en liknande situation.
Har fyra intensiva barn,  varav tre små.  Ett av dom, 5 år gammal,  är extremt krävande och skriker, får utbrott,  bråkar och slåss.   
Min man är sjukskriven sen i våras efter att han skadat ryggen,  och jag är nybliven arbetslös. 
Mina föräldrar är också äldre, snart 80, de har kroniska sjukdomar båda två, men klarar sig i vardagen än så länge.
Har två syskon,  de har fullt upp med sina egna problem och de är dessutom ovänner och har inte pratat med varandra på flera år.
Jag är helt slutkörd,  utöver barnen, behöver min man en hel del hjälp, och ekonomin har ju rasat.  
Tyvärr har jag fått svårt med närhet till min man.  Jag vet inte varför,  jag vet älskar honom innerst inne, men allt känns så jobbigt och jag är så slut, jag har svårt att känna glädje i något.
Jag kramar honom inte,  jag tar inget initiativ till närhet längre.  Jag vet inte varför,  men jag är så utmattad av hela vår situation.   Det är inte hans fel, jag känner mig bara så slutkörd, utmattad och värdelös.   
Har tyvärr inga råd att ge, men vill säga att du är inte ensam! 

Visst, ett sätt är ju att bara härda ut och Hoppas att det blir bättre/lugnare framåt. Men med det riskerar man ju också att man faktiskt går in i väggen rejält med sjukskrivning och lång rehab som följd. Samma med relationen, visst är småbarnsår tuffa, men om man inte stöttar varandra riskerar relationen att skadas ordentligt.

Så även om det är jobbigt tror jag att man måste göra förändringar. Du kanske skulle behöva vara sjukskriven ett tag. Om det blir tufft ekonomiskt så tycker jag att din man ska gå tillbaka och jobba och barnen får vara på förskola. Även om du inte behöver vara sjukskriven kan det ge dig en lugnare arbetssituation att de är på förskolan när du jobbar hemifrån . Det vi är kanske inte vad ni tänkt er, men ibland får man ändra sina planer för att få livet att gå ihop.

Prata också med VC (eller BVC) om att få en samtalskontakt. Du låter nära en utmattning och/eller depression. Hamna inte där, ta tag i problemen innan de gått för långt!

Vill också skriva att när man (trots sömnbrist) vaknar på nätterna med ångest och inte kan sova är det ett starkt tecken på att kroppen inte mår bra. Känns som att du hamnat i en dålig spiral av stress som är svår att ta sig ur. Svårt att aktivt förändra något. Då kan en samtalskontakt vara bra.

Sen att försöka att inte stressa upp sig, att lugna hjärnan och ta en sak i taget. Försök få till lite motion, 10 min meditation eller liknande per dag, vara i naturen.
Ta varsitt barn ibland.

Att jag vaknar är då minsta barnet sover dåligt och jag alltid sovit extremt lätt, hela livet.

Ska ta till mig att ta fler små pauser. Kanske gå längre med vagnen när barnet somnat ist för att gå hem och fixa något inne. Tränade mer innan barnen kom och saknar det.

Hej

Det låter verkligen tufft och jag anar ett behov att få prata.
Jätteklokt att skriva här men kanske är läge att prata med någon proffessionell. Någon som är "din person"...
Och där du kan få råd hur du få ska få till en sund balans i dina relationer...

Jag tror att du dels skulle må bra av att komma hemifrån.
Få träffa arbetskamrater och komma bort.
Finns det inget kontor alls? Har du ingen kollega som du  skulle kunna sitta tillsammans med, hemma hos varandra eller på arbetscafe. Vi har ju inte restriktioner längre så av den anledningen behöver ni ju inte vara ifrån varandra. 

Sen tror jag att även mannen är slutkörd. Han har kanske inte ork att se dig just nu. När du påtalar det blir det bara ett krav, en känsla av att vara misslyckad. Ytterligare en sak han inte orkar (precis så som du känner...)
Att vara hemma med 2 barn OCH ha ansvar för hushållet är ju väldigt tufft och i regel en omställning för de flesta om man gått från att jobba...
En trotsig 3-åring och ett annat barn som bara vill vara med den andre föräldern kan knäcka den starkaste.

Min man var likadan. Han blev som förbytt när barnen kom och jag var jättearg till en början, kände som att jag gjorde allt och att han ändå inte såg mig och gav mig ingen närhet ...tills han somnade till vid ratten och vi alla höll på att dö. Då förstod jag hur trött han var och vilken omställning det var för honom att bli pappa och ha ständigt fokus.
Vi hade efter det helt andra samtal..vi lärde känna oss själva och varandra på nytt. Att bli föräldrar förändrar så mycket att det var naivt egentligen av oss att tro att det bara gick att köra på.. 

Jag vill bara säga, att för oss blev det bättre...
Vi har hållit ihop och barnen är nu tonåringar...

Jag skickar lite styrka till dig!

Jag kan säga att jag inte har barn än men eftersom jag kan se redan nu att min familj och min syster kan behöva hjälp i framtiden och jag är en otålig person som är väldigt strikt så tror jag att jag kommer antagligen hamna i samma sits. Så jag bara skriver vad jag - redan nu- har planerat för att göra så jag kan ta mig ur såna fällor.

1. Kommunicera med min partner om hur jag känner gällande vår fysiska kontakt och vår kommunikation. Det hade jag ändå tänkt göra innan och efter att vi skaffar barn eller blir lediga så vi undviker konflikter. Det är enklare för män om de
får ett recept på ens behov än att de ska typ lista ut det. 

2. Om familjen behöver ekonomisk hjälp ska jag hjälpa de, utan att ändra min ekonomiska situation t.ex inte genom att ta från sparkontot eller liknande som skulle sätta mi egen familj i fara, alternativt skulle jag jobba mer om jag kan/orkar,  för att hjälpa dem.

3. Om de blir äldre och behöver vård planerar jag att ha en rimlig uppdelning med min syster utifrån livssituation. Om det t.ex visar sig att hon bor närmare och t.ex inte har barn och jag har det då är det rimligt att hon ska spendera mer tid hos föräldrarna så jag kan bistå med annat t.ex ekonomiskt.

4. Om min syster råkar ha problem med sin psykiska hälsa planerar jag att direkt vända henne till mottagning då jag anser att en vuxen människa har ingen som helst rätt att använda någon annan som sin persoliga psykolog för att man inte vill/vet hur man kan få professionell hjälp. Självklart är man där som stöd men aldrig till nivån att jag känner att jag mår dåligt själv. 

5. Eftersom jag tidigare har upplevt utbrändhet ska jag också sätta väldigt väldigt tydliga gränser på hur länge jag ska göra vissa saker, vilka dagar och tider och även planera tid ifrån barnen t.ex en gång varannan vecka för att kunna få energi. 

Jag anser en mamma som inte tar pauser eller gör det hon behöver göra för att må bättre och bara fortsätter i samma takt och mår skit gör mer skada för sina barn och deras uppväxt än en mamma som tar paus varannan vecka och går på en weekendresa eller liknande så hon kan komma tillbaka och orka med livet. Detta är såklart något jag har kommunicerat med min partner om redan nu när vi inte har barn än och om det så krävs att vi ska skriva ett jurdiskt bindande avtal så skriver jag det för de här sakerna är otroligt viktiga för mig. 

Kära TS,

det känns i magen att läsa din berättelse. Jag vill bara ringa på med två flygbiljetter i näven och resolut skicka iväg er på en minisemester.

Önskar det fanns en "småbarnsakuten" dit man kunde ringa, så de kom och avlasrade.

Men du... du låter ju så stark! Orken är slut, men du söker lösningar! Hatten av!

Jag tror också att ni är helt slut och behöver akut ett avbrott, som ni inte kan få. Är det praktiskt möjligt att skicka iväg varandra? Hemmet verkar ha blivit en plats för stress, inte för avkoppling. Du har möjlighet att ta dig till kontoret, så jag föreslår att du gör det en gång i veckan. Restiden kan du använda till närvaroövningar, lyssna på en lugnande röst - för mig fungerar Titti Holmer. På din kontorsdag skulle du kunna jobba kortare dag och ta ett träningspass också. Hade det bara gått att övernatta någonstans också...

Med din jävlaranamma som skiner igenom, tror jag att du har bra kontakt med vad du behöver, så på dessa dagar skulle du kunna syssla med sådant.

Din man skulle smaka på samma - en dag helt borta ur sammanhanget. 

Jag vet att det låter sjukt att bli lämnad ensam i helvetet, men det kan fungera när man får avbrott. En del kan ladda upp när de får en god natts sömn någon annanstans.

Jag tror också att din man får syn på dig om han bara kan få näsan över vattenytan.

Du är underbar som försöker! Sno åt dig nu lite egna ögonblick så du kan tå om dig, och då ser du fler möjligheter! 

Stor styrkekram till er!

Tack. Jo, jag ska nog åka in en gång i veckan även om jag kommer sitta helt solo där utan kollegor, men för att kanske ta bussresan åt att läsa en bok med. Det har bara känts så otroligt poänglöst att åka och sitta solo med hörlurar på liksom. Vi är flera grupper som delar kontor men jag känner ingen av de jag inte jobbat närmre med och under min föräldraledighet slutade också flera av de jag ändå pratat med. Men ja, det kanske är ett ombyte ändå att bara se folk på bussen om inte annat.

Jag söker lösningar för att jag måste. Jag har två små barn vars uppväxt hänger på mig (och sin pappa), det måste lösas. Det har bara blivit en väldigt tuff sits när mycket hände samtidigt som tog energi. 

Tack för dina snälla ord. 

Anonym s: ja, jag tror nog min man är trött med. Jag saknar bara det vi hade innan barnen med. Det låter så hemskt i text, och det är ju inte att jag på något vis skulle vilja byta bort barnen. Men jag saknar att kunna sitta en kväll och bara vara i soffan vi två, prata om hur dagen varit, se en film.  Båda barnen har sovit rätt oroligt, och nr två sover extremt oroligt, vaknar ofta och rör sig och försöker klättra ur sängen. Det blir inte så avslappnat att gå från rummet då. Vi har aldrig kunnat få avlastning från familj så vi har inte haft en enda sån kväll sen barnen kom.

TS,

du behöver byta sammanhang, det var kanske det viktigaste i flera inlägg ovan. Så, poängen då är inte nödvändigtvis VEM man pratar med eller ser, bara man får hamna i andra vibrationer. Det bryter tillvaron och dynamiken öppnar för uppladdning. Ensamhetskänslan ger sig förstås bara genom kontakt, så du får passa på att växla ett par ord med vem det nu kan vara - ibland kan det hjälpa att växla några ord med en expedit i en affär.

De behövande handen runt dig och din beskrivning av detta låter ana en mycket "snäll" person som känner in och tar på sig problem. Detta är älskvärt och kan vara rätt i familjen, men JUST NU behöver du bryta det. Det räcker inte ens att fokusera på barnen - DU behöver få fokus först. (Du vet, som de säger på flygplan: hjälp dig själv först, sedan barnen).

När det gäller de små, är din oro hjärtslitande, men överdriven. Barnen riskerar större skador av att de vuxna omkring mår dåligt (för att inte tala om att känner in på det och reagerar med oro och ökat kontaktbehov).

Du jobbar hemifrån och har ett mammigt barn - betyder det att barnet inte kan släppa mamma under arbetsdagen, trots din mans ansträngningar? På något sätt ser jag framför mig hur du ständigt rusar uppför trappan för att hoppa in och sedan försöker att sköta ditt jobb i alla fall.

(Något som också skulle kunna hända är att du tar en lätt löptur och lägger in en tio minuters meditation - andnings- och fokuseringsövning, för att bryta kaoset: tidsåtgång: 25 minuter)

Finns det ekonomisk möjlighet att minska arbetstiden? Minska i så fall så mycket som det går - gärna i samspråk med chefen, så ni diskuterar en period - flera veckor. Men jag funderar också på att du kunde göra ett besök hos din vårdcentral för att få en paus på ett par veckor. Medan du har energi för att hålla ihop, för när du verkligen blir körd i botten.... nej, där vill du inte hamna.

Om det är helt omöjligt att få avlastning och ni inte kan få avbrott för att ladda upp, behöver maskineriet stoppas, det är därför jag tänker på att dra ned på arbetstempot. Din man är redan 100% i hushållet; vad mer kan ni två göra, om inte öka dina procent? Kanske få till det så att två dagar i veckan behöver du inte jobba och ni kan ha halva dagar var inom era väggar?

Det viktiga av det som ni sysslar med är DU, BARNEN, HAN OCH NI. Ungefär i den prioritetsordningen. Jobb hör inte dit, även om tryggheten beror på jobb, osv.

Så till din fråga: Vad man gör .... man håller ihop, prioriterar bort allt som inte är absolut viktigast, skrapar ihop ögonblicken, minuterna för att KOMMA BORT, laddar upp i flykten och GER INTE UPP i kontaktförsöken med sin älskade.

Du gör det du gör så bra! Släpp bara det extra som du tar på dig - i alla fall oro för dina kära utanför er kärnfamilj - tills du kan dra efter andan och VÄLJA vad du vill använda din energi till.

En dubbellast med kramar till er!