Jag är helt slut,vad gör man?

Förstår verkligen att det är tufft för dig!

Hur man än vänder och vrider på detta så är det ju dig själv och era små barn som måste prioriteras. Du måste ta hand om dig själv så att du orkar med era barn.

Om du håller på att gå under så måste du förklara detta för dina föräldrar och för ditt syskon och då förklara att du måste fokusera på era små barn. För barnen är ju de enda i denna situation som inte kan klara sig själva alls. Och som sagt, du måste ta hand om dig själv så att du orkar ta hand om barnen.

Det är ju jättetråkigt att det blivit en distans mellan dig och sambon/maken, men det är tyvärr inget ovanligt under de krävande småbarnsåren.

Men självklart förstår jag att du känner dig väldigt ensam när din sambo inte förmår att trösta och stötta dig känslomässigt. Kanske går detta att jobba på när barnen har blivit lite större och ni inte är lika pressade..?

Men kom ihåg, prioritera din egna hälsa och barnen.

Kram

Jo, jag försöker väl bara hitta ett sätt att göra det på.

Mina föräldrar är i den åldern att om jag helt prioriterar bort dem så är det en risk att jag faktiskt inte har mer tid med dem heller sen. Det är en sorg jag bär, att jag skulle vilja skapa positiva minnen men det mkt bara blir problem nu. 

Mitt syskon tror jag har en förståelse, där har jag bara en oro i magen eftersom hen haft det väldigt motigt några år med väldigt mkt som gått fel (dumpad, boendet fick skador, en extremt osund arbetsmiljö som brutit ned personen, och djur som var personens enda nära familj förutom mig och föräldrarna som fick avlivas oväntat). Så även om jag inte har ett ansvar känner jag ju såklart starkt för hen. Att se sitt syskon må dåligt är kämpigt.

Men givetvis är min prioritet mina barn, jag lägger all kärlek och tis jag bara kan ge på dem, vilket också sliter lite då de också är intensiva som individer och det är mkt mkt trots och utbrott, som jag tar, varje dag.

Så ja, hur sjutton prioriterar jag mig själv, hur hittar jag ork själv? Utan närhet av någon vuxen. Utan någon som frågar hur det är, hur jag har det när jag är rödgråten av överbelastning.

Åhh, som sagt.. jag förstår verkligen! Jag har varit i en liknande sits (och än är vi inte i mål eftersom våra barn inte är vuxna och självgående än).

Jag känner igen det här med kronisk överbelastning, en par-relation som läggs på is under flera år eftersom orken helt enkelt inte finns, att det inte finns några lediga dagar när man är förälder till två små huliganer, att man missar viktig tid med åldrade föräldrar som är skröpliga och behöver hjälp..

Dessvärre har jag ingen lösning på problemet.. Det låter klyschigt, men det enda sättet att ta sig igenom det är att ta det dag för dag och vecka för vecka. Prioritera det som behöver prioriteras under just den dagen. Du kommer inte att känna dig tillfreds med hur allt blir och utvecklas, men du behöver kunna överleva och era barn behöver få sina behov tillgodosedda varje dag.

Kramar

Tusen tack. Just nu går jag runt med en total känsla av att inte räcka till för någon alls i min omgivning samtidigt som jag bortprioriterar mig själv totalt för att kunna finnas där. Köpte lite nya kläder andra hand efter graviditeterna som helt förändrat kroppen, för att få känna mig lite fin när jag ser mig själv i en spegel, och skämdes för att jag la pengarna på mig själv. (Min man förstod inte varför jag skulle köpa nytt, jag har ju kläder, sen att absolut inget passar efter två barn förstod han inte, heller inte känslan av det).

Jag tror det mycket är att jag känner mig så brutalt ensam. Vill inte bli en förälder som lägger sina sorger på barnen att hantera så för dem försöker jag alltid vara den förälder som är där och leker, lagar mat, stöttar och kramar. Som finns där när de har alla känslor utan att döma dem och kramar dem när det skrikits och slagits klart. 

Men jag är så, så trött. Och så utan någon som frågar hur jag mår och som bryr sig om svaret.

Jag tänker att ni rimligen borde få till livet rent tidsmässigt och logistiskt. Värre är ju det mentala och känslan av att varken få stöd eller förståelse från sin partner och inte räcka till för dem som behöver en.

Kan du börja med att försöka strukturera upp livet så att tiden räcker till. Dels tänker jag att du kanske ska försöka jobba någon annanstans ifrån (någon work space?) för att få distans till familjen under arbetsdagen. 
När den ena är FL vill ju den ofta ha avlastning med barnen när den andre kommer hem (och man vill ju få tid med barnen då). Men kanske kan du ha en kväll i veckan där du tar hand om dig själv (tränar eller dylikt) och även hjälper dina föräldrar/syskon.

Helgen vill man ägna åt familjetid (och hushållssysslor som inte hinns i veckan), men kan ni då även umgås med föräldrar/syskon som en del i familjeaktivitet (park, lekplats, promenad, bad)? Om barnen är intensiva får man försöka hitta strategier som funkar för hela familjen och inte ta på sig särskilt mycket andra åtaganden eller umgängen.

Rent mentalt tror jag man måste träna sig på att inte ta på sig andras bekymmer. Man kan försöka vara ett bra stöd, men man måste inse att det viktigaste är att man tar hand om sig själv först, för att sen kunna ta hand om andra. Och som någon annan skrev så är ju de egna barnen viktigast.

Sen tror jag relationen är en knäckfråga. Viktigt att man är ett team, växeldrar och har omsorg om varandra.
Jag tycker faktiskt inte din man känns särskilt lyhörd elle förstående. Kanske ska du ta ett ordentligt snack med honom om hur du mår och vilket stöd du behöver. Förhoppningsvis vill han dig väl och är beredd att stötta dig och möta dig i dina behov (som jag antar att du försöker göra för honom).

Jag har pratat med min man. Flera gånger. Jag orkar inte det igen, det känns som jag bara gnäller och ber om omtanke, och det känns så förnedrande ärligt talat efter att ha gjort det flera gånger.

Jag ger honom kramar, säger hur fin jag tycker han är, att jag tycker han är snygg. Fixar frukost när jag gör åt barnen. Skickar sms med små kärleksord. Ger honom en smekning över ryggen när jag passerar. Tar fina foton på honom med barnen. Fick be honom att ta på mig, resultatet var några snabbt tagna bilder där jag ser trött ut, tagna i en vinkel som var otroligt osmickrande och där man inte såg barnets ansikte. Sa att det inte blev så kul att spara som minnen från semestern och fick en suck till svar att han ju tog när jag bad honom.

Det här är så annorlunda från innan barnen kom, när han berättade att jag var fin, att han var stolt över mig, att han gillade att se på mig, att han kunde hålla om mig när vi gick ute.

Men säger jag det så låter jag som en kravmaskin som bara vill prioriteras till slut. Och det är jag inte. Så nu har jag slutat orka och gråter på toaletten, typ. Jag vet inte vad mer jag kan göra just nu där.

Att jobba utanför hemmet har jag tänkt på, saken är mest att vi inte har några bra såna platser som inte kostar så mkt. Vi har ett kontor jag åker till ibland men det är ingen annan där, så då får jag lägga tid åt att åka kollektivtrafik 1,5-2 h per dag för att sitta ensam i princip. Har tänkt på att byta jobb men härdat ut just då jobbet jag har är tryggt och pengar är viktiga att få in 

Jag känner ju att jag bara låter som jag klagar och det är nog mycket för att jag är så vansinnigt, vansinnigt trött. Är resignerad att livet är såhär nu har det börjat kännas som. 

Vaknat igen med ren ångest nu . Vet inte vad man gör.

Jag får bara sån igenkänning när jag läser allt du skriver. Att man är en "giver" som bryr sig om andra, vill att de ska få det bästa och att de ska må bra, men att man inte räcker till för någon. Allra minst för en själv eftersom en själv är lättast att bortprioritera. I feel U!

Angående det här med relationen så får jag också stor igenkänning. Under de tuffaste åren hade jag mååånga samtal med min sambo för att försöka få honom att kommunicera mer, att inte sluta sig, för att få honom att se de egna beteendemönstrena. För att han i slutändan skulle gå framåt i utvecklingen och få bättre självkännedom.

Det tog flera år, men det blev mycket bättre! Men som du skriver, alla de där problemen fanns inte innan barnen. Visst finns det individuella skillnader, men om jag ska generalisera så upplever jag det som att män och kvinnor hanterar de stressiga småbarnsåren på olika sätt. Vid en långvarig och pressad situation så behöver kvinnan känslomässigt stöd och emotionell närvaro, kontakt. Men mannen hanterar en långvarig och pressad situation genom att stänga ner, genom att sluta sig känslomässigt och genom att avskärma sig.

För oss så var det alltså flera år av samtal och tålamod från min sida som gjorde att min sambo så småningom kunde se sitt egna beteende. Sen är ju detta med störd sömn under småbarnsåren en försvårande aspekt..

Det här med att bortprioritera sig själv, att inte ta hand om sig.. jag har ingen lösning där heller. Jag har själv gjort fel gentemot mig själv och helt bortprioriterat den egna hälsan. Jag tänker att jag ska börja prioritera mig själv den dagen då våra barn är flygfärdiga. Men det gäller ju att överleva tills dess.

Du är jääätteduktig som kämpar på varje dag!!
Kram på dig <3

Åhh vännen.. försök att tänka att det finns en mening med allt detta. Det jag har märkt i mitt egna liv är att lidande och utveckling hänger ihop. Varje lidande som jag och vi har gått igenom har sen genererat ökad utveckling, nya insikter om livet. Och när våra barn är vuxna så vet jag att jag kommer att kunna vara ett mycket bättre stöd för dem, än vad jag hade kunnat vara om jag/vi inte hade behövt gå igenom detta kämpiga. Jag älskar ju våra barn, jag vill inte att dom ska behöva ha det såhär kämpigt i livet som jag och deras pappa har haft det under dom här åren. Så om dom i vuxen ålder skulle bestämma sig för att aldrig skaffa barn så har dom mitt fulla stöd i det beslutet. Tänk att det finns en mening med allt detta. <3

Tack så mycket som svarat så fint och omsorgsfullt, du vet inte hur tacksam jag är till dig, Anonym(Styrkekram). 

Jag älskar min man och vill kämpa på, men det känns bara just nu något så enastående ensammet. Den känslan har jag inte haft i livet innan och det är lite skrämmande. Jag inser ju också att mkt förstärks av den totala trötthet jag är i, men att se vänner få kramar av sina män, att höra och se hur andra kvinnor får något stöd av sina män, och känna att jag är så solo. Det är tufft. Och att då ur det läget gräva ännu djupare för att stötta föräldrar och syskon har tagit de resurser jag hade.

Men jag uppskattar verkligen dina ord så mkt, de ger mig g något att hålla i.