Jag är helt slut,vad gör man?

TS,

du behöver byta sammanhang, det var kanske det viktigaste i flera inlägg ovan. Så, poängen då är inte nödvändigtvis VEM man pratar med eller ser, bara man får hamna i andra vibrationer. Det bryter tillvaron och dynamiken öppnar för uppladdning. Ensamhetskänslan ger sig förstås bara genom kontakt, så du får passa på att växla ett par ord med vem det nu kan vara - ibland kan det hjälpa att växla några ord med en expedit i en affär.

De behövande handen runt dig och din beskrivning av detta låter ana en mycket "snäll" person som känner in och tar på sig problem. Detta är älskvärt och kan vara rätt i familjen, men JUST NU behöver du bryta det. Det räcker inte ens att fokusera på barnen - DU behöver få fokus först. (Du vet, som de säger på flygplan: hjälp dig själv först, sedan barnen).

När det gäller de små, är din oro hjärtslitande, men överdriven. Barnen riskerar större skador av att de vuxna omkring mår dåligt (för att inte tala om att känner in på det och reagerar med oro och ökat kontaktbehov).

Du jobbar hemifrån och har ett mammigt barn - betyder det att barnet inte kan släppa mamma under arbetsdagen, trots din mans ansträngningar? På något sätt ser jag framför mig hur du ständigt rusar uppför trappan för att hoppa in och sedan försöker att sköta ditt jobb i alla fall.

(Något som också skulle kunna hända är att du tar en lätt löptur och lägger in en tio minuters meditation - andnings- och fokuseringsövning, för att bryta kaoset: tidsåtgång: 25 minuter)

Finns det ekonomisk möjlighet att minska arbetstiden? Minska i så fall så mycket som det går - gärna i samspråk med chefen, så ni diskuterar en period - flera veckor. Men jag funderar också på att du kunde göra ett besök hos din vårdcentral för att få en paus på ett par veckor. Medan du har energi för att hålla ihop, för när du verkligen blir körd i botten.... nej, där vill du inte hamna.

Om det är helt omöjligt att få avlastning och ni inte kan få avbrott för att ladda upp, behöver maskineriet stoppas, det är därför jag tänker på att dra ned på arbetstempot. Din man är redan 100% i hushållet; vad mer kan ni två göra, om inte öka dina procent? Kanske få till det så att två dagar i veckan behöver du inte jobba och ni kan ha halva dagar var inom era väggar?

Det viktiga av det som ni sysslar med är DU, BARNEN, HAN OCH NI. Ungefär i den prioritetsordningen. Jobb hör inte dit, även om tryggheten beror på jobb, osv.

Så till din fråga: Vad man gör .... man håller ihop, prioriterar bort allt som inte är absolut viktigast, skrapar ihop ögonblicken, minuterna för att KOMMA BORT, laddar upp i flykten och GER INTE UPP i kontaktförsöken med sin älskade.

Du gör det du gör så bra! Släpp bara det extra som du tar på dig - i alla fall oro för dina kära utanför er kärnfamilj - tills du kan dra efter andan och VÄLJA vad du vill använda din energi till.

En dubbellast med kramar till er!

På semestern blir det ju ännu mer intensivt av allt. Barn som är mammiga, inget barn på förskola någon h alls. 

Då pappan är föräldraledig - och han tar ansvar för barn och hem - och om barnen är mammiga borde du ju inte vara hemma och jobba utan åka in till jobbet och jobba.  På rasterna kan du där ringa personliga samtal du behover och kolla upp saker du måste ta hand om - utan mammiga barn. Du kanske tror du sparar restid, men det blir ju ingen nytta gjord om du bara spenderar den tiden hemma med mammiga barn istället for att pappan tar hand om dem.

Har du läst tråden?

Jag är helt slut,vad gör man?

Behöver riktiga råd nu, sarkasm och elaka ord undanbedes verkligen å det bestämdaste.

Jag är helt körd i botten. Har två barn under 3 som är extremt intensiva varelser. Den äldre sparkas och slåss en hel del och jag vet inte hur jag ska bemöta det,jag är en rätt mild person annars och går aldrig i konfrontation, och har bara,mött barnet med lugn. Det yngre barnet är extremt mammigt.

Ovanpå det har jag ett tryggt jobb men väldigt ensamt efter pandemin när arbetsplatsen blev helt på distans så jag jobbar hemma utan kollegor mer än på Teams.

Maken är föräldraledig, och tar ansvar för barn och hem, men sen barnen kom har jag försvunnit ur hans värld. Har inte fått en kram på ett år utan att be om en. När jag är ledsen går han iväg för att han inte "vet hur han ska trösta" 

Ovanpå detta har jag dels åldrande föräldrar som behöver min hjälp mer och mer och som är sorgsna att bli äldre, så jag får bara höra om allt jobbigt med

deras liv 
Har också ett syskon som konstant lägger sina problem i mitt knä, eller inte har tid att hjälpa till så jag får vara extra stöd där och får ingen avlastning med mina föräldrar.

Känner mig dränerad. Totalt. Och jag vet inte hur man tar sig ur det. Allt är bara en mängd personer som vill ha hjälp, behöver stöd, och lägger sina sorger på mig, och själv har jag ingen att gå till. 

Ser inte hur jag ska orka.

Hur hade ni gjort, behöver hjälp att tänka.

Till Tow2mater, om du läst tråden hade du sett att jag avstått jobbresor då det varit helt ödsligt att sitta på kontoret och det förlängt mina arbetsdagar för liksom inget mer jobb. Blir ju inte mkt raster eller fika på ett kontor där jag saknar kollegor, utan sitter själv vid en dator i ett bås liksom.

Det är jobbigt hemma men jag är inte kär nog i just jobbet att tycka att det är kul heller att sitta där och stirra in i en skärm ensam. Det är inget som höjt mina dagar om vi säger så. (Att jag borde byta jobb är det inget tvivel om, men jag är rädd om att ha en inkomst)