För vems skull skaffar man barn?

Jag har nog också lite för stor empati för att se barnet i ögonen när den går igenom traumatiska händelser och tänka att det är verkligen pga mig som den behöver gå igenom dessa oerhört hemska livshändelser. Men om man klarar separera sig från det eller tänka att det blir nog bra och den blir glad igen så skulle det kanske funka. 

hur klarar ni föräldrar av det utan att gå under?? Känna barnets lidande utan att känna skuld och skam?? man Kan ju ignorera mörkret med det betyder inte att det inte finns bara för man inte ser det då är det någon annan som måste deala med ens ignorans. allt måste ju tas tag i till slut.. vem som gör det är ju frågan någon innan/ någon efter en någon i en annan släkt? Sen kommer ju positiva händelser finnas såklart men bara för att man mest e vaken på dagen betyder inte att natten inte finns. 

bara för man fokuserar på kärlek så betyder det inte att hat inte finns etc ni förstår nog vad jag menar. 

Men om majoriteten skulle tycka att jag tänker fel så kan jag nog ff skaffa barn ändå.. det finns nog en chans att jag kan det och då vill man försäkra sig om den sista chansen att man beslutat rätt. 

även om mitt beslut att Skaffa barn, som nu är beslutat att jag inte ska göra det, skulle ändras och bli beslutet att jag borde försöka det så skulle frågan nog ändå kvarstå ( med ett barn eller inte) för vems skull borde jag det eller har jag gjort det för?? 

så jag menar att det är en livsfråga och handlar inte bara om att jag ska/ skulle lista ut om jag som privat person ska skaffa barn eller ej utan det är en generell extensiell fråga som någon skrev dock inte samma som vad är meningen med livet men absolut att det kan höra ihop med den frågan och vara kopplat till det. 

Fast hallå, jag håller inte med dig. Jag känner ingen skam mot mitt barn.

Nej, mitt barn är inte solsken och fågelkvitter hela tiden, men känslor i sig är inte farliga anser jag. Min uppgift som förälder är att ge mitt barn rätt redskap att kunna hantera de jobbiga delarna av livet, och också fylla livet med så mycket skratt som finns. Mitt barn upptäcker just nu världen med ett barns ögon där saker är fyllt av häpnad och magi - och jag är snarast tacksam att få vara med och se världen på det viset igen.

Om det nu skulle vara ett svar som är det största tex att man gör det för sin egen skull så skulle det vara roligt att diskutera varför det är så. Men svaret kan vara något annat .. vi är reptilhjärnor och följer bara våra hormoner som är skapade av någon?? Jag skulle vara lika glad i att bli validerat i min tro som att bli överraskad om att jag har fel.. jag har gärna fel jag vill veta vad den stora massan anser sig är svaret och om vi kan komma närmre det verkliga svaret än vad vi har blivit itutade att det bör vara. finns det ett svar? Om man gör en undersökning bör det ju luta åt något håll vad som svaret blir eller skulle alla svar väga lika tungt?? Vem har bra motivering till sin egen tro och val.. väger allas motiveringar lika tungt eller har den som har mest kött på benen mest rätt?? Hur kan man närma sig en sannare sanning eller existerar inte den? Är allt lite hipp som happ det blir som det blir ?? För vems skull skaffar man barn?

Vad skönt för dig att du inte känner det. 

nej de är ju inte bara flärd, kul att du kan se det mest positiva i att ha ditt barn.  Härligt för er!! 

Att skaffa barn är vår djupaste, starkaste biologiska drift. Det är ju så att människosläktet dör ut om vi inte fortplantar oss. Rent krasst kan man säga att våra kroppar är skapade för denna enda uppgift. Alla andra drifter finns till för att våra kroppar ska överleva och göra just detta enda. 

Det är därför tonåringar inte kan låta bli varandra, därför folk blir gravida trots preventivmedel, kroppen ser till att det sker. Man kan missta det för sexualdriften, men den har bara detta syfte. 

Våra hjärnor kan välja annorlunda, men kroppen har bara en uppgift. 

Men varför skulle jag känna skam över det? Mitt barn har fått möjligheten att uppleva en hel värld. Jag kan ge barnet kärlek, tid och en trygg famn. Varför skulle jag skämmas?

Intressanta reflektioner. Jag ser det nog som att lidandet är en del av livet, precis som dagen inte kan existera utan natten. Det är mitt jobb som förälder att visa för mitt barn att lidandet inte är farligt utan en naturlig del av en människas tillvaro och att vi kan lära oss olika knep att komma vidare till en bättre plats. 

Jag tycker inte att man ska ignorera mörkret. Inte alls. Även det minsta barn ramlar och slår sig, äldre barn råkar ut för hjärtesorg och andra bekymmer. Vi har ju gått igenom detsamma och har levt vidare och klarat oss. Det måste vi visa våra barn och också visa att vi som är vuxna vågar kliva in i mörkret och gå igenom det. 

Det finns nästan ingen person som inte råkar ut för traumatiska händelser eller jobbiga livssituationer. Det viktiga är hur man hanterar dem och hur man väljer att förhålla sig. Glädje och lycka är i mångt och mycket ett val vi gör. 

 

Eftersom man i dagsläget kan tänka ut ett beslut så finns det även ett ansvar. Förr kanske man inte visste för vems skull eftersom det inte fanns något val som jag skrev tidigare. 

för hundra år sen om jag inte dött i min sjukdom kanske jag varit tvungen att gifta mig och då hade jag nog blivit med barn och ett barn hade fötts och då hade man inte behövt tänka ut för vems skull man skaffar barn för man hade inte skaffat utan det hade blivit ..(om den nu ens blivit men för majoriteten bli det ju barn om man idkar gos tillräckligt mycket från ung ålder) 
det kanske hade funnits ett svar, tex för patriarkatets skull,  men det hade vart påtvingat kvinnan och inte ett val som det oftast är idag för kvinnor i västvärlden. 

alla dessa val kan ju göra att vi får ett bättre liv (kanske) men det är även extremt betungande att tänka ut ett sånt existentiell svar I sin ensamhet. 

(vill bara säga att det är ett val i större utsträckning även för män idag även om det ser lite annorlunda ut. Än för kvinnan. )

Detsamma intressanta tankar och svar!