För vems skull skaffar man barn?

Jag uppskattar barn, har jobbat med barn och försöker alltid vara så snäll jag kan för jag vet att barnen är oskyldiga och har inte valt att vara här, enligt den jordliga formen sen säger vissa att man som själv faktiskt väljer sina föräldrar och att stiga ner på jorden men för att undvika den andliga dimensionen. Och fokusera på det jordliga så är det ju föräldrarna som valt att sätta ett barn till världen. så jag är ingen barnhästars eller så utan bara försöker förstå för vems skull man gör det eller varför de som svarar har valt att göra det så det hjälper mig och är fint av dem som svarar. 

Ingen barnhatare..eller emot dem som finns. 

Idag, en tråkig vanlig tisdag, har mina barn gett mig följande glädje:

Dottern hade med sig en kompis hem. Jag och sonen snackade (kul samtal om hur han ska lämna in ett papper som han skrivit tilm rektorn angående att barnen ej får lön i skolan, han har skrivit ett kontrakt med punkter, han kommer lämna över det, hans kompisar vågar inte med in till rektorn om de nu lyckas men somliga ska vara utanför). Vi har snackat om en spelserie som jag.älskat sedan tonåren, han delar mina favorit hobbies. 

Dottern kom och låtsas tuggade på mig. Som jag skratta. Lymmel.

Vi.åkte och bada i mina föräldrars pool. Volter men inga dyknidag kom jag på. Det har annars varit det nyaste.

Spelade fotboll. De vann med 5-4. Sjukt kul. Nu tittar vi på fångarna på fortet. Berättade om att när jag vsr liten fanns tigrar där, sagt och gjort så kollade vi yt klipp på tigrarna. Nu dags att gosa och natta dem med en saga som jag och sonen gör tillsammans (oftast bar jag med de 3 senaste dagarna har han och jag berättat en tillsammans, jag är kreativ men han håller på att bli mer kreativ). Får se var den slutar.

Och var ute med elsparkcyklar. Sonen hittade en kompis så jag tränade.

Ditt svar kunde vara mitt. Har också haft ett så himla kul liv egentligen, växt upp med lekar, kompisar, cykla ihop till skola, tälta i varandras trädgårdar, hemlagad mat av mamma, pulka med pappa, filmkvällar med föräldrar, bilresor. Sen studier med stöttande föräldrar, spännande vänner, olycklig kärlek som man växt av, resor. Jobb.

Och sen barnen nu. Att få chansen att liksom ge det till nån annan. Få se dem hitta den där glädjen man själv hade i småsaker och lugna deras frustration över annat. När de skrattar ihop eller när de busar med en, vi leker och de skrattar så från hjärtat. Det är allt jag vill ha och allt jag behöver och då har jag ändå rest runt jorden och gjort en hel drös saker som är rätt häftiga. Men de trumfar liksom allt och att få vara med dem är det bästa jag nånsin varit med om.

om man tror på samhällets överlevnad. skiter man i är ju inte ens det en fråga. För sin egen skull också. frågan är existentiell vad är meningen med livet liksom. 

Kom på fler saker. Sonen fick en t-shirt på en länd rap artist hem idag. Så nöjd, häftigt. 

Dottern visade mig att hon kan göra armhävningar. Hon är så stark i armarna. Det var grymt. Innan har det varit svårt att hålla linjen.

Armgång på utgymmet, monkeys... det är kul

Håller med dig anonym ego

Förr hade man ju inget val så man fick älska den lilla krabaten så gott man kunde och orkade så att det blev så positivt det bara kunde bli av situationen men idag har vi ju ett val.. det kommer finnas massa kärlek och glädje och lysa i någons ögon men ett litet liv ska också gå igenom helvetet på jorden.. ta sig igenom ett långt liv med massa lidande. hur kan jag förmå mig att utsätta en oskyldig själ för detta lidandet? Är det för att man vet att det också finns kärlek. Kan jag va så egoistisk att jag utsätter en liten krabat för massa lidande för att jag väljer att bara se den positiva aspekten Och förneka lidandet? Eller ska man bara tro och hoppas att kärlek övervinner allt?? För vems skull ska man finnas, för vems skulle ska man ha barn? 

Självklart hade jag inte ogillat att se ett barn frisk och lycklig och att få dela det med familj men att se ett olyckligt barn som kämpar med massa hemska saker eller att förälden kämpar med massa jobbiga saker.. det är ju inte bara det härliga mänskligheten är med om utan också sjukdomar och lidande.. mer lidande än glädje skulle jag ändå vilja påstå finns i världen och hur kan man då välja att utsätta någon för det? Är det för att kärleken då är starkare .. eller är det egoism eller tex att man tror att man måste det för samhället , för sina förädrars skull eller är det faktiskt det vi ska göra sätta barn till världen om vi kan kroppsligt göra det trotts alla odds??  det mörka existerar ju trotts att vissa väljer att sätta skygglappar på eller är det inte skygglappar utan ett annat fokus bara? eller tycker vissa att man inte ska tänka och bara köra.. ska jag ge mig ut i trafiken utan körkort och hoppas det löser sig?? Ja på ett sätt så kommer jag från punk a till b men är det kanske lite egoistiskt?? Jag vet inte .. det kanske är bra att tuta och köra för om ingen vågar ta risker så kommer ingen utveckling att ske?? Hur ska man tänka ska man göra som man vill som samhället vill som mannen vill som föräldrarna vill som man tror sitt framtida barn vill??  Det kanske finns någon som vill leva som inte får leva bara för att jag valde att inte sätta den på jorden dvs föda ett barn. Borde jag självklart vilja det eller är det som det är bara??