Sonens har komplex för sin längd - hur hantera?

Jag är man på 1.66 och jag skulle döda någon om jag kunde bli så lång som 1.75, vilken dröm. Många tjejer är extremt längdfixerade men din son är ju ändå på en godkänd nivå.

Är man i min längd kan man lika gärna ta sitt liv som jag funderar på faktiskt.

(Jag är själv 160 cm och det är väl okej nu när jag är tant men från det att jag gick på treårskontroll på BVC tills jag började gymnasiet så var det ett jävla liv... Jag släpades till diverse experter som skulle utreda varför jag var "dvärg" (det hemska ordet...) Och det var provtagningar hit och undersökningar dit och jag fick stå i trosor inför än den ena och än den andra gubben eller tanten. Det var dietister och fysioterapeuter och barnspecialister och psykologer och Fan och hans moster under hela min uppväxt. Och alla i min omgivning var inte särskilt snälla... Det jobbigaste var nog att folk trodde att jag var fyra när jag var sju, att jag var åtta när jag var 12, att jag var 12 när jag var 15 och att jag var 14 när jag var 21(!). Jag blev alltid behandlad som en bebis och alla utgick från att jag hade lägre intelligens än mina jämnåriga bara för att jag var mindre och såg yngre ut. Så jag förstår mer än väl hur jobbigt det kan vara. Om nån tycker att jag verkar oförstående.)

TS: Jag jobbar inom psykiatrin och det låter inte tydligt depressivt (som någon annan skrev), utan precis som du själv var inne på låter det som dysmorfofobi. Jag har inte läst några studier om det, men jag tycker att det verkar vara väldigt vanligt att de patienter jag träffat med det problemet har någon förälder som också har det i någon grad.

Det är ju skitsvårt att ge några råd så här förutom att fortsätta söka professionell hjälp, så jag tänker inte ge mig på det. Men vad hjälpte dig själv att komma ut ur det efter tonåren?

Han är ju inte kortare än genomsnittet? Han är ju medellång? Hans problem sitter i huvudet och han behöver psykologhjälp.  Byt till en annan psykolog! Är alla hans kompisar 180 cm? I så fall är det väl det som är "problemet", alltså att han av en slump råkar ha enbart väldigt långa kompisar? Hur har hans fått uppfattningen att han skulle vara "kortare än genomsnittet"? Har nån sagt det eller har han läst det på nätet? Det kanske inte hjälper att visa honom fakta eller be skolläkaren förklara hur det egentligen är för han har nog bestämt sig för att det är så som han tror att det är. Det enda som kan hjälpa honom är nog att träffa en psykolog som har kunskap om dysmorfobi. Förhoppningsvis är det en "tonårsnoja" som går över. 

Funderar lite över en sak du skriver "jag har svårt att se det som extremt kort"... Han är ju absolut inte extremt kort, inte i närheten, han är inte ens kort utan medel? Du skriver att du har dejtat killar som är 175 och kortare - okej ja, det har nog de flesta av oss eftersom det är den vanligaste längden på män... Du skriver också att du förstår att det är jobbigt att alltid vara kortare än genomsnittet - men det är ju just det han inte är? Det låter som om du håller med om att det är så och du bekräftar hans uppfattning när ni pratar om det? Det känns på nåt sätt lite som om du till viss del delar hans uppfattning om att han skulle vara åt det kortare hållet? Du skulle kanske kunna fundera lite över vilka värderingar du själv har och hur du uttrycker dig... Menar inte på nåt elakt eller ifrågasättande sätt nu utan det var en tanke som slog mig när jag läste. 

(Jag är själv 160 cm och det är väl okej nu när jag är tant men från det att jag gick på treårskontroll på BVC tills jag började gymnasiet så var det ett jävla liv... Jag släpades till diverse experter som skulle utreda varför jag var "dvärg" (det hemska ordet...) Och det var provtagningar hit och undersökningar dit och jag fick stå i trosor inför än den ena och än den andra gubben eller tanten. Det var dietister och fysioterapeuter och barnspecialister och psykologer och Fan och hans moster under hela min uppväxt. Och alla i min omgivning var inte särskilt snälla... Det jobbigaste var nog att folk trodde att jag var fyra när jag var sju, att jag var åtta när jag var 12, att jag var 12 när jag var 15 och att jag var 14 när jag var 21(!). Jag blev alltid behandlad som en bebis och alla utgick från att jag hade lägre intelligens än mina jämnåriga bara för att jag var mindre och såg yngre ut. Så jag förstår mer än väl hur jobbigt det kan vara. Om nån tycker att jag verkar oförstående.)

Min bror är lika lång som du. Nu över 40, har aldrig haft problem att träffa tjejer. Meddellängden på tjejer är ju 1.67 har jag för mig, så det finns många kvinnor under din längd. Förstår att det är svårt för dig, och kanske är det lite för dig som för TS son? Även om det förstås är en lite försvårande faktor så finns det gott om män med din längd som har flickvänner.

Inte okej att skriva "du förlorade i genlotteriet" och liknande personangrepp. Jäkla barnsligt att trampa på nån som redan mår dåligt. Inlägget anmält.

Det står högst upp i TS att tråden inte handlar om kvinnors preferenser. Och du har dessutom inte monopol på att uttala dig om vad kvinnor tycker. Jag är kvinna och anser att du har väldigt fel. Jag tycker synd om dig som ägnar så mycket tid åt att försöka få andra att må dåligt över sina kroppar. Beklagar att livet gjort dig så illa att du måste ta ut det på okända människor.

Hellre kort än helt jävla pantad i huvudet. Taskigt att du förlorade genlotteriet men det finns säkert fördelar med att vara ointelligent också. Eventuellt. 

Det hörs att du är en tant.  Det var längesedan 175 cm var medellängd.  Du får gå tillbaka till 1950-talet.
Bland ungdomar födda på 1990-talet är medellängd 182 cm.  Det märks då jag känner mig extremt kort bland dagens ungdomar...
Vi blir bara längre och längre.  Vilket jag tror främst beror på kvinnors preferenser för långa män.
Det är också därför män i Nederländerna har blivit så långa.

www.aftonbladet.se/nyheter/a/ddE0rj/vi-blir-langre-och-langre