Sonens har komplex för sin längd - hur hantera?
Obs! Detta är inte en tråd om kvinnors preferenser när det gäller längd utan hur jag som mamma till en son i övre tonåren kan stötta honom på bästa sätt.
Jag förstår att det kan vara jobbigt att vara kortare än genomsnittet men sonens komplex verkar börja övergå i dysmorfofobi som jag själv led av i tonåren. Det är möjligt att han har en medfödd sårbarhet för att utveckla det.
Sonen är 1,75 och jag har svårt att se det som extremt kort vilket sonen hävdar att det är.
Han påstår att han alltid är kortast vart han än går och det är ju fullkomligt omöjligt. Jag ser till exempel män som är kortare än jag dagligen och jag är 1,67.
Dessutom ser jag kortare män med flickvänner vilket jag påpekar för sonen men då avfärdar han det som anekdotiskt trots att han själv gör samma sak.
Jag har själv dejtat män som är 1,75 och kortare. Sonens far, som inte finns med i bilden av olika skäl, är 1,75. Fast det avfärdar sonen som en generationsfråga.
Sonen har varit med tjejer som har kommit fram till honom på fester. Han är alltså inte en s.k. incel och har en sund kvinnosyn. Han är social och trevlig och allmänt omtyckt.
På senare tid har han dock isolerat sig. Han är deprimerad på grund av yttre omständigheter (som inte har med längd att göra) och jag tror att hans längdfixering är kopplat till det.
Jag såg till att han fick en psykologkontakt . Han har pratat med henne om längden men han hävdar att hon inte förstår.
Sonen är en smart kille och har bra betyg men just när det gäller längden är han helt irrationell.
Han tränade mycket tidigare och är fortfarande bredaxlad och rätt krallig men nu vill han inte gå till gymmet för det är ingen idé med tanke på längden. Jag försöker förklara att man ska träna för hälsan men han bryr sig inte längre.
På ett sätt vet jag alltså hur det känns med tanke på min dysmorfofobi fast sonen menar att hans längd är ett faktum som inte går att förändra.
Problemet är att han som sagt isolerar sig och bara läser en massa teorier om längd på nätet. Det har ju inget med verkligheten att göra.
När han blev av med oskulden så var det på tjejens initiativ och tjejer har som sagt kommit fram till honom på fester men han avfärdar det med att det var då, trots att han ser likadan ut nu, bara mer muskulös.
Vad fasen gör man när någon är så övertygad om sina egna hjärnspöken? Är det någon som har liknande erfarenheter som förälder och vill dela med sig?
Det känns så sorgligt att se honom göra så här mot sig själv helt i onödan.
